Ny termin

Nytt år, ny termin, och runt om i landet förbereder sig barn, ungdomar och vuxna inför årets första skoldag. Än ett par timmar till är det lov, men den mentala förberedelsen inför terminen är i full gång, och manifesteras på många håll i de praktiska förberedelserna. Kläder väljs ut, somliga väljer kläder för att synas, andra för att försöka klä sig osynliga. Böcker packas i väskor, batterier laddas, idrottskläder packas.

Många är ivriga, glada, ser fram mot att komma tillbaka till skolan, till kompisarna, till vardagen, till rutinerna, till strukturen och förutsägbarheten.

Men inte alla. Det är vi medvetna om, alla vi vuxna i samhället och i skolan. Vi vet att det finns de som har att se fram mot den vardag Deeped beskriver så väl i sitt viktiga inlägg Lite får man tåla:

känslan att inte passa in. De fininställda pilarna av avsky och hat. Ständigt samma sak. Snöbollarna som kastades i skydd av andra. Blickarna och grupperna som slöts för att hålla ute. Kompisarna som inte vågade stå emot. Kompisarna som blev några av ”dem”.

När man någon gång frågade: varför? Eller när lärarna tog upp det. Alltid samma förklaring.

”Det var ju bara på skämt. Det fattar du väl?” 

Vi vet detta, vi vuxna. Vi känner igen det. Oavsett på vilken sida av trakasserierna vi befunnit oss känner vi igen det. Oavsett om vi varit den som storögt oskyldigt slagit ut med händerna och förklarat att vaddå, vi menade ju inget illa, och hen skrattade ju!, om vi varit den som känt pilarna träffa, om vi varit en av dem som skrattat med och förstärkt plågan hos den träffade eller om vi varit en av dem som hållit tyst, gjort oss osynliga kanske i rädsla för att själva bli träffade av nästa skottsalva så känner vi igen det.

Den här sortens råa ”skämtsamheter” är en vanlig del i de maktförhandlingar som ständigt pågår i grupper av människor, och de som utsätts är ofta de som på ett eller annat sätt upplevs hota positionen hos den som utsätter. Antingen genom att konkurrera eller genom att i sitt agerande visa på ett alternativ till att ”rätta in sig i ledet”. Att det är vanligt gör det inte ok. Det gör inte att någon ”får tåla” den här sortens behandling.

Ansvaret för att bemöta och hantera problemet vilar på de vuxna i skolan. På alla vuxna, oavsett om man undervisar de inblandade eleverna eller inte. Det är ingen lätt uppgift, och det är en av dessa som aldrig någonsin blir färdig, som kräver att man ständigt försöker se, försöker höra, försöker lyssna och finnas till hands. Som kräver att man vågar, orkar och aktivt agerar, individuellt och tillsammans med alla andra vuxna.

Inte lätt, men betydligt lättare än att gå till skolan varje dag väl medveten om att ”skämten” kommer.

Jag vill inte lägga sordin på glädjen för någon, bara påminna om att där det finns ljus finns det alltid skuggor.

Annonser

Så – vad gör vi åt saken?

Från universitetshåll ringer man än en gång i larmklockan. Svenska studenter, med svensk skolgång i ryggen, med svenskklingande namn, hela kitet, kommer från svenska gymnasier med otillräckliga förkunskaper, otillräckligt ordförråd, otillräcklig studieteknik, otillräcklig lärandeteknik, otillräcklig förmåga att formulera sina tankar.

Konsekvenserna för studenterna blir digra:

Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig. Detta brukar vi emellertid överse med, eftersom man i de flesta situationer i arbetslivet har tillgång till datorer.

Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.

Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.) Den grammatiska förmågan är ytterst begränsad och ligger ibland på en nivå som gör studenternas utsagor direkt obegripliga.

Artikelförfattarna efterlyser vänligt och lite slentrianmässigt sådär ‘mer resurser till svenskundervisningen’ men handen på hjärtat, kamrater och mötesdeltagare, det här handlar om något annat, något större än resurstilldelning till enskilt ämne, gör det inte?

Handlar det inte snarare om en attityd och en inställning till lärande från skolors och lärares håll? Ingen föds med en fungerande studieteknik, ett adekvat och tillräckligt ordförråd glider inte passivt in i någons medvetande. Att förstå och tillämpa instruktioner kräver övning, tålamod och handledning, att läsa och tillgodogöra sig faktatexter likaså. Tålamod är en förmåga några få föds med, men alla kan öva upp. Det är inte så roligt alla gånger, men belöningen är mödan värd.

Att tillägna sig en fungerande studieteknik, en god lärandeteknik, ett fullödigt, användbart språk, god kommunikationsförmåga och tillräckliga förkunskaper tar tid. Svensk skola har, även om det inte alltid låter så när man lyssnar på debatten, gott om just resursen tid – tolv år per skolungdom innan de ska vara redo att gå vidare till universitet och högskoleutbildningar. Hur kan det komma sig att det inte räcker till för att rusta dessa unga adepter med de förmågor och kunskaper de behöver för att klara vidare studier?

Är svaret för stora dokumentationskrav, för lite planeringstid, för låg status för lärarkåren, för lite föräldrainflytande i skolan, för lite samarbete med företagen, för få datorer, för korta sommarlov, för många nationella prov, för krångliga styrdokument?

Jag är skeptisk. På tolv år borde en skola med hyggligt professionella lärare som samarbetar, prioriterar och arbetar målmedvetet hinna rusta eleverna inför högskolestudier, väl medvetna om vad som kommer att krävas av eleverna när de blir studenter.

Om vi inte kan det bör vi ställa oss frågan i rubriken – Vad gör vi åt saken?

För så här kan vi inte fortsätta.

IKT-pedagogik

Begreppt slarvas runt med en del i svensk skoldebatt. Ibland syftar det lite lättvindligt sådär på att man använder mobiltelefoner eller datorer i stället för saker och ting man tidigare använder papper och penna, eller böcker, tidningar eller andra analoga artefakter till. Andra gånger på att fokus ligger just på att en speciell slags enhet eller en given plattform skall användas till, ja, i princip allt, ofta med en entusiasm som gränsar till det nyförälskade stadiet.

På samma gång pustar och stönar man gärna lite över hur splittrande det är för eleverna, det här med alla dessa elektroniska manicker med sina digitala världar, hur svårt det är att fokusera på klassrumsarbetet när det plingar in sms på telefonen, chatten rullar vidare och facebook lockar bara ett klick bort.

Så när jag härförleden fick frågan om hur jag ser på begreppet IKT-pedagogik började det här inlägget gro i min hjärnas mörka vrår, och förlöstes så småningom av diskussionen kring inlägget om förra veckans #skolchatt.

Ett par aspekter som bekymrar mig mer än andra i detta har med perspektiv att göra.

Dels perspektivet vem som egentligen disponerar vad. Jag får nämligen ibland ett intryck av att även om det är elevens telefon, eller elevens Facebook-konto, eller elevens dator, så finns en uppfattning att enheten till viss usträckning står till lärarens disposition. Och det känns lite skumt.

Jo, det kan ha att göra med mitt eget lätt symbiotiska förhållande till min telefon, det är jag medveten om, men för mig känns tanken på att jag som lärare ens i någon utsträckning skulle förvänta mig att ha rätt att disponera mina elevers telefoner, eller datorer, vare sig det gäller att samla in dem i en trevlig korg tills lektionen är över eller begära att de använder ett speciellt slags märke eller modell som att jag tar ett steg för långt in i den privata sfären.

Den andra aspekten handlar om hur vi ser på elevers hanterande av informations och kommunkationsteknik. Det finns ibland en skrämmande hjälplös ton i debatten, man talar om plingande sms-signaler och lockelsen från Facebook och spel och allt vad det är som vore det naturfenomen som inte går att göra något åt, och man konstaterar krasst att elevernas fokus splittras och de ibland stressas av tempot, och detta bekymrar mig.

Med telefoner och datorer och andra enheter så har vi plötsligt möjlighet att ha direktkontakt med varandra, nästan var och när vi än befinner oss, vi är onekligen direktuppkopplade till nyhetsmedia, sociala media och nöjesutbudet vid våra fingertoppar är enormt. Och det är bara början. Det är en annorlunda värld än den vi växte upp i, de flesta av oss, men människorna i den är sig rätt lika. Ungdomar i dag skiljer sig inte från hur vi var när vi var unga. De har lika stort behov av att umgås, att mötas, att prata, att kommunicera och socialisera som vi hade. Och de har lika stort behov av vägledning, guidning och handledning i hur man balanserar de olika delarna av verkligheten mot varandra på ett rimligt sätt som vi hade.

Därför bekymrar det mig att höra hur tonen ibland närmar sig moraliserande när man talar om ungdomars användande av mobiler och datorer i klassrummet. IKT kommer vara en del av deras vardag även som vuxna, och det tycks mig rimligt att man i skolan får lära sig balansera även denna delen av verkligheten. Borde inte det innebära att de vuxna i skolan tar sig an även denna biten? Inte genom förbud och begräsningar, men genom exempel, genom vägledning och övning.

Jag vet inte, jag tror jag virrat till hela mitt resonemang. Vad säger ni?

Men vänta nu lite

Det här med segregation, friskolor, skolval etc ni vet? Jag bekymrar mig lite över den vändning samtalet ofta tar. Föräldrar från ett sammanhang väljer si, föräldrar från ett annat sammanhang väljer så, en kategori elever går här, en annan går där. Stödinsatsbehovet är större i den ena skolan än den andra, vilket går ut över ekonomin, vilket i sin tur leder till att skillnaderna blir än större.

Jo, visst är det så. Det kan man och bör man ha synpunker på.

Men det som bekymrar mig är när jag hör hur ansvaret för detta hamnar på eleverna, och elevernas föräldrar. När utvecklingen beskrivs som konsekvenser av föräldrarnas val eller av elevernas personliga egenskaper och/eller sociokulturella bakgrund, snarare än konsekvenser av politiska och pedagogiska beslut och ställningstaganden.

Pedagogernas förväntningar på eleverna styrs väl av pedagogernas inställning, snarare än eleverna? Skolans ekonomiska förutsättningar beror väl på politikers beslut, inte på föräldrarnas skolval? Det är helt tillåtet för huvudman att tillföra medel utöver det lagstadgade minimumkravet, är det inte?

Hur man än vänder sig så tycks det mig rimligt att pedagogerna har större möjlighet att påverka kvalitén på undervisningen i en skola än vad eleverna har, och därmed bör bära ett större ansvar för resultatet än vad eleverna gör. Men i debatten låter det rätt som det är annorlunda. Vad är det jag missar?

Behöver skolan bättre föräldrar?

Kvällspostens Jan-Olof Bengtsson bekymrar sig även han över läget i svenska skolor i allmänhet, och i synnerhet över läget i grundskolorna i Malmö:

Larmrapporterna duggar tätt om de dåliga studieresultaten i vår grundskola. I Malmö går 40 procent av niorna ut utan godkänt i alla ämnen. Några få kommunala skolor i staden uppvisar så dåliga elevresultat att till och med den förbjudna tanken om tvångsförvaltning kan bli aktuellt.

Att det är djupt bekymmersamt tror jag vi är överens om allesammans, är vi inte? Det vi är mindre överens om är vems ansvar det är att göra något åt saken. Bengtsson presenterar sin syn på saken:

Åsikterna om de nödvändiga lösningarna en är nästan lika splittrade som debattörerna själva. Klassernas storlek brukar få en del av skulden, och lärarnas bristande kompetens eller intresse. Ja, stundtals även eleverna själva, faktiskt.
Men en kategori har varit bedövande fri från ansvar i diskussionerna – föräldrarna!

Vi behöver helt enkelt bättre föräldrar som genom att vara mer fokuserade på sina barns utbildning också kan utgöra en enorm skillnad på studieresultaten. För många av de positiva svaren återfinns faktiskt bortom klassrummen […]

De här slutsatserna om föräldrarnas viktiga roll förstärks av en rapport från det amerikanska Skolverket med titeln: ”Tillbaka till skolan”. Den viktigaste slutsatsen att få bra betyg är att stödja barnets inlärningsförmåga i hemmet.
Att övervaka läxläsning, se till att barnet verkligen tar sig till skolan och belöna studieansträngningarna avspeglar sig både i betyget och intresset för högre studier. Det gör det däremot inte att gå på föräldramöten, engagera sig i skolpolitiken eller lokala insamlingsaktiviteter av olika slag.

Det här med föräldrarnas attityd och inställning och vilken betydelse det har för ungas skolframgångar diskuteras både här och där just nu. Jag skrev häromdagen om Wongs artikel i ämnet, och idag skriver Hanne Kjöller på DNs ledarplats om  P1s reportage från i fredags om hur föräldrars attityd påverkar skolvardagen:

Vi pratar inte om en grupp socialt marginaliserade invandrarbarn med föräldrar som är analfabeter. Vi pratar om en välutbildad medelklass på Södermalm som säkert talar vackert om jämlikhet på rödvinsstinna middagar, men som i ord och handling visar förakt för såväl skolan som dem som valt att arbeta där […] En annan illustration av samma skit-i-skolan-fenomen är hur föräldrar i växande grad tycks överpröva skolans praxis och beslut om ledighet utöver lov. Jag har mött det både i den egna bekantskapskretsen och i medierna. I ett teveinslag nyligen förklarade en pappa i en tvåbarnsfamilj som regelmässigt åkte bort mitt i terminerna att det blir billigare så.

Problemet är inte isolerat till storstäderna, utan förekommer i olika varianter över hela landet. Föräldrar som prioriterar annat än skolan å sina barns vägnar, föräldrar som talar om skola och lärare med förakt i rösten, föräldrar som kommenterar föraktfullt på grundskolan av idag i tidningars och bloggars kommentarsfält med  hela den auktoritet det ger att själv ha gått ha gått i grundskolan för omkring 25-30 år sedan, föräldrar som fnyser över hur lärare av idag bara blivit lärare för att det var den enda utbildning de kom in på.

Det tycks som om dagens föräldrageneration är ett stort bekymmer för skolorna och därmed för eleverna. Helena von Schantz formulerar det väl:

Föräldrar kan vara en plusfaktor, men idag är de också ofta en minusfaktor för sina barn. Det värsta är förstås när man går i allians med sitt barn mot skolan. Du och jag mot den dumma läraren/skolan. Är det så illa att man måste ingripa ska man kontakta läraren/rektorn eller flytta på barnet utan diskussioner hemma. Annars ska man akta sig noga för att instämma i och bekräfta sitt barns klagomål. Man får kanske några flyktiga pluspoäng hos sitt finniga och hormonella barn, men det kostar väldigt mycket i studiemotivation och resultat.

Så vad kan skolorna göra åt problemet med föräldrars föraktfulla attityd mot skolan? Svaret är enkelt:

Inte ett dugg.

Föräldrarna är vuxna, och de befinner sig utanför skolans ansvarsområde. Johan Kant beskriver det klockrent:

Jag undrar hur jag skulle reagera om jag jobbade på en skola som beskriv i radioinslaget? Hur skulle jag agera och hur skulle jag lösa situationen. Skulle jag argumentera? Skulle jag fråga hur föräldrarna menar? Skulle jag be föräldrarna ge mig mer ord och förklara? Vid de fåtal tillfällen under mitt 11-åriga yrkesliv i skolans värld som det har hänt att jag har varit utsatt för en svår föräldrasituation har jag tänka att barnet är härlig, en fantastisk elev. Och det är ju faktiskt därför vi jobbar i skolan, för att på alla tänkbara sätt få alla elever att lära sig det de ska kunna, må bra och känna sig trygga. Oavsett hemsituation!

Fokus på elevernas lärande, kunskapsutveckling och skolvardag. Det  är skolans ansvar. Det är vad skolan kan påverka. Och det, bara det, är vad skolan skall fokusera på.

Ledarbloggen kommenterar också.

Dokumentation i skolan – ok eller säkerhetslina?

Ordklyverier gör mig uppmärksam på en insändare i GP som än en gång anknyter till artikeln om sambandet mellan nationella prov och betyg. Avsändaren motiverar varför h*n finner det rimligt att många lärare sätter högre betyg på kursen än det nationella provet indikerar:

För det första stämmer det säkert att lärare sätter betyg som är högre än elevernas resultat på nationella proven. Ställ då frågan – Varför? […]

Vi arbetar nära eleverna och det pågår en ständig bedömning av deras skolarbete. Mest kritiserat har bedömningen av nationella proven i svenska, uppsatsskrivning varit. Men vilken elev – ja, förresten vilken författare – skriver sina bästa verk under tre timmars press?

Många elever presterar under sin förmåga vid prov, och förhoppningsvis känner vi våra elever såpass väl att vi då kan/ska bedöma dem på andra sätt och vid andra tillfällen.

Avsändaren har dessutom, beskriver h*n, ”mer än en gång blivit uppkallad till rektor för att försvara att jag gett en elev underkänt i ett ämne”. Skulden för att det blir på detta vis, att betyg och resultat på nationella proven skiljer sig, understryker avsändaren, ligger på ” Skolverket som sätter upp mål och betygskriterier som vi ska följa. De är de som utformar proven som vi ska bedöma” och jag får medge att i den tankevolten hänger jag inte riktigt med. Man skulle kunna tolka det som att avsändare helt enkelt tycker att problemet är att kursmål och betygskriterier är för krävande för såväl lärare som elever, man skulle kunna tolka det som att mål och kriterier uppfattas som för otydligt formulerade och svåra att följa, man skulle kunna tolka det som att avsändaren ansluter sig till de som upplever sig fått alldeles för lite tid och möjlighet att sätta sig in i betygskriterierna. Jag vet faktiskt inte, men det är ett av de bärande argumenten i insändaren så jag nämner det ändå för att inte göra bilden av den alltför vinklad.

Men visst ligger det något i det h*n beskriver – det händer att i övrigt duktiga kursdeltagare och elever skriver rent åt skogen på nationella prov. Det kan ha diverse orsaker: somliga, som beskrivs i insändaren, upplever själva provsituationen som så stressande och skrämmande att de knappt kommer ihåg vad de sjäva heter. Andra har, av olika orsaker, en riktigt usel dag. Livet händer trots allt även vid nationella prov.

förhoppningsvis känner vi våra elever såpass väl att vi då kan/ska bedöma dem på andra sätt och vid andra tillfällen

argumenterar insändarskribenten. Men räcker det ‘att vi känner dem såpass väl’ för att vi skall kunna hävda att provresultatet är missvisande? Att vi talar om att andra uppsatser som skrivits under läsåret minsann hållit högre språklig kvalitet, att ämnet och instruktionerna följts till punkt och pricka eller vad det nu kan vara som lyckades mindre väl vid provtillfället?

Sannolikt inte.

Och här kommer vi till min kära käpphäst dokumentation igen. Står vi där inför rektor och/eller föräldrar och måste försvara att vi satt ett underkänt betyg väger en tydlig dokumentation, kanske rent av med kopior på bedömda arbeten, prov etc tyngre än vårt ord. Det kan man som bedömande lärare tycka vad man vill om, men att kunna visa svart på vitt vilket underlag man har för sin bedömning flyttar fokus från generellt tyckande till vad som faktiskt ska ha uppvisats för att erhålla ett eller annat betyg. Detsamma gäller om det är inför rektor och/eller skolverket man behöver motivera ett satt betyg som inte överensstämmer med resultatet på nationella provet.

I skoldebatten lyfts dokumentationen ofta som ett tungt och obalanserat ok som placeras på lärares redan tyngda axlar. Man förtvivlar över omständliga rutiner och krångliga blanketter och otympliga formuleringar, man upplever att den tid man behöver ha som planeringstid slukas av dokumentation man inte förstår vad den ska vara bra för.

Men det finns en annan sida av myntet också – dokumentation är ofta det enda sätt en lärare har för att visa vad som faktiskt gjorts och inte gjorts, hur väl det gjorts, vilka moment som överhuvudtaget inte går att bedöma på grund av de uppgifter som inte gjorts, vilken progression enskild deltagare och elev gjort inom vilket område, och hur detta svarar mot betygskriterier och kursmål. På det viset utgör dokumentationen lärarens säkerhetslina när h*n balanserar på den spända lina mellan sin bedömning att godkänt betyg inte uppnåtts (eller att ett mycket gott betyg faktiskt uppnåtts, trots att ett NP indikerar annat) och påtryckningar från ett eller annat håll att ändra sin bedömning.

Vi behöver törhända nyansera dokumenationsaspekten av debatten också?

Lärares ansvar

I Sverige har vi nämligen något världsunikt – en skola där staten inte kontrollerar resultaten. Man genomför reformer utan att bemöda sig om att ta reda på om de fick den avsedda effekten. Det är först när resultaten i internationella undersökningar sjunker som man yrvaket tittar sig omkring och undrar vad det beror på.

Bristen på uppföljning är också en av huvudorsakerna till lärarnas låga frihet, status och kompetens. Så länge det inte går att följa upp hur vi gör vårt jobb återstår bara att se till att man vet var och när vi gör det vi gör.

Helena von Schantz beskriver i en debattartikel i DN en del av problemet med de sjunkande kunskapsnivåerna i svensk skolan: Bristen på långsiktig, systematisk utvärdering, rimligt objektiva kontrollmetoder, resultatredovisning och resultatuppföljning har lett till att ingen egentligen har koll på hela den spretiga, diversifierade konglomerat som är svensk skola. ”Det bästa underlaget” skriver von Schantz, ”är de internationella undersökningarna, men inte heller det kan vi luta oss mot för ”de svenska skolmyndigheternas intresse för att delta i studierna har varit vacklande” Enkelt uttryckt: ingen vet egentligen något.

Trots detta faktum, att ingen egentligen vet just vad som pågår ute i kommunerna, ingen vet hur många Tolvåkersskolor, hur många Bjästaskolor det finns opponerar sig många mot tankar på dokumentation och systematisk uppföljning. Ingen vet heller hur många Nossebro eller Lomma det finns, och debatten bygger på en förvirrande blandning av känsloladdat tyckande och generaliseringar av lokala fenomen som man försöker göra gällande är nationellt giltiga.

Von Schantz förslag är att vi helt enkelt går tillbaka till den punkt där vi faktiskt vet, inte bara tror oss veta, var vi befann oss och hur vi låg till, och börjar om därifrån:

Utan en objektiv och systematisk resultatutvärdering kan vi aldrig få en bra skola. Därför måste vi införa en studentexamen och central­rättning av våra nationella prov. Om vi till det lägger central utvärdering av trivsel, trygghet och demokrati kan vi äntligen börja skilja bra skolor från dåliga, inkompetenta lärare från skickliga, och framgångsrika skolreformer från destruktiva sådana. Då kan våra politiker dessutom börja utvärdera kvaliteten på lärarnas arbete, i stället för att som nu, med en envetenhet som gränsar till besatthet, bråka om vår arbetstid.

DNs ledarsida utvecklar:

 Det egentliga problemet var att lärarnas uppgift att följa upp och bedöma elevernas resultat blev negativt laddad. Betyg behandlades som ett nödvändigt ont som tilläts finnas kvar bara för att de behövdes som urvalsinstrument vid antagning till högre studier.

Om eleverna ges annan tydlig återkoppling på vad de gjort under skolåret kan de klara sig bra utan betyg. Men i praktiken blir det ofta inte så. Forskare som analyserat utvecklingssamtalen har funnit att dessa främst fokuseras på sociala relationer och att informationen om studieresultaten är mycket allmänt hållen. Det gör att elever och föräldrar inte får någon klar bild av elevens framsteg och svårigheter.

och understryker att problemet kräver mer än bara ommålning av kulisserna:

både återförstatligande och återinförande av studentexamen är svar som ligger på en alltför ytlig nivå. Den avgörande skillnaden mellan Sverige och Finland är att medan vi har varit besatta av formerna har finländarna lyckats behålla fokus på huvudsaken: att varje lärare hela tiden följer upp hur eleverna utvecklas och snabbt sätter in de åtgärder som krävs för att alla ska nå målen.

Man kan tänka att detta är underförstått, så självklart att det inte behöver sägas, men debatten såväl som den stabilt sjunkande faktiska kunskapsnivån hos många elever vittnar om motsatsen. Det behöver sägas rent ut:

En modern variant av forna tiders studentexamen blir fullständigt poänglös utan kontinuerlig, konsekvent och professionell uppföljning av varje enskild elevs kunskapsutveckling, från första dag i det obligatoriska skolväsendet fram till denna examen. I sin kommentar till debattartikeln understryker Johan Kant just detta:

 Resultatuppföljning måste börja från dag ett i skolan. Lärare, skolledning, skolförvaltning och skolmyndigheter måste ligga nära hela tiden. Hela tiden titta på elevernas resultat och hela tiden fråga sig vad de kan göra bättre för att alla elevers kunskapsrätt ska uppfyllas. För glöm inte bort – i Sverige har alla elever en kunskapsrätt. Det är deras demokratiska rättighet att lära sig kunskaper så att de kan klara senare delar av grundskolan och gymnasiet.

Än en gång hamnar vi där vi hamnat så många gånger tidigare: Den enskilde lärarens betydelse för elevens kunskapsutveckling kan inte överskattas. Den slår igenom allt, socioekonomiska aspekter, sociokulturella aspekter, medicinska aspekter, klimatologiska aspekter – från vilket håll och genom vilket filter man än betraktar saken lyser den enskilde lärarens ansvar för att arbeta på ett sådant sätt att eleverna ges sin lagstadgade rätt att erövra och utveckla kunskap.

Därför speglar resultaten i en studentexamen inte bara elevernas arbete, utan också lärarnas.

Jag undrar om det kan vara där roten till de flesta invändningar från lärarhåll faktiskt ligger?

 

——-

uppdaterar: även TystaTankar och Metabolism skriver om artikeln.