Att tänka kritiskt

Min söndagsmorgon börjar med att jag råkar på ett samtal mellan tre personer som såvitt jag känner till samtliga arbetar med undervisning i svenska skolor. De talar, helt öppet och med illa dold stolthet om hur de arbetar – hur de själva minsann sätter ‘ungarna’ i centrum; hur deras kollegor fåfängt kämpar med att försöka tvinga ‘ungarna’ att lära sig utantill, medan de låter ‘ungarna’ jobba med det ‘ungarna’ tycker är roligt och kan se nyttan av. Givetvis får utbildningsministern en slentriankänga, och med koketta blickar över axeln skryter de tre om hur de minsann struntar i det mesta av det centrala innehållet, en tiondel eller kanske en femtedel hinner de med, resten av tiden ägnas åt sånt som ‘ungarna’ tycker är relevant och roligt. Någon formulerar att ”läsa på wikipedia och se dokumentärer kan göras på fritiden”.

Inte så vackert, inte så ovanligt.

Fortsättningen är lika vanlig den. De tre herrarna – det sociala kön de valt att visa upp i sammanhanget är inte relevant i sak men jag nämner det ändå, ty ofta nog lyfts andelen kvinnor i svensk lärarkår som en delförklaring till dagens situation, framför allt för pojkelever, så dessa tre herrar är faktiskt, vare sig de vill det eller inte, med sitt raljerande på offentlig plats, representanter för de manliga förebilder elever i svensk skola möter – flosklar glatt ur sig formuleringar on att ‘ungarna’ inte ska kunna rabbla faktakunskaper, utan bli kritiskt tänkande individer.

Låt oss för ett ögonblick granska resonemanget kritiskt, och högt ställa den brinnande frågan: Hur då?

Att tänka kritiskt innebär att kunna ifrågasätta, många nivåer bortom ‘Ahmen varför ska vi göra det här för?’  För att kunna uppnå dessa nivåer är det absolut nödvändigt att ha en uppfattning om bakgrund och sammanhang, om utveckling och tendenser. Med en smartphone i fickan går det på ett ögonblick att hitta fakta och bekräfta aningar, men bara för den som vet vad hen letar efter.  Hur ska hen som ”sluppit” ägna tid i skolan åt det som föraktfullt avfärdas som ”Trivial Pursuit-fakta” och lättsamt hänvisats till att ”läsa Wikipedia på fritiden” ens veta att det finns något att leta efter? Hen är utelämnad åt omgivningens välvilja, och löper många gånger större risk att falla för de förföriska locktoner som spelar på hens känslor.

Nej, hela lärarkåren är inte som de här tre herrarna. Men de är lärarröster, lärarröster som öppet och offentligt vädrar ett sådant förakt för styrdokument och kunskap, och de bidrar till den offentliga bilden av skolan. Vill vi ha det så?

Annonser

Lärare i integrerade grupper

För nära 170 år sedan infördes den allmänna folkskolan i Sverige. Redan då var det stora bekymret för de ansvariga socknarna att skolor kostar pengar, och att lärarlönen utgjorde en tung utgiftspost i budgeten. Lösningen blev en slags ”1-1”, vilket i år 1842 års upplaga innebar en lärare per skola. Alla elever i samma klass, ibland rationellt uppdelade i en förmiddagsgrupp och en eftermiddagsgrupp, ibland alla på en gång.

Fördelarna är många: det är lokalekonomiskt, ett enda klassrum att inreda, värma upp, hålla i stånd etc; det är snällt mot budgeten, en enda lärare att avlöna; det är materialekonomiskt, det räcker med en svart (numera ofta vit eller digital) tavla till hela skolan, en kateder, en kamin att elda i etc; dessutom kan skolböckerna delas, eftersom alla läser i samma klass, och eleverna ju faktiskt lära varandra.

Detta system fortlever än idag. Inte överallt, inte på alla nivåer och inte i alla kommuner, men här och där finner man att det lönar sig väl att slå ihop mindre grupper till större. Ofta kommer initiativet från en nivå strax ovanför läraren i skolhierarkin, men ansvaret att strukturera och leda arbetet i detta integrerade (som det ofta kallas numera) klassrum faller helt på läraren.

Fördelarna är fortfarande desamma som de var 1842. Nackdelarna också.

Från lärarens perspektiv kan det vara så att nackdelarna blir en betydande belastning. Det kan vara mycket tungt att leda en integrerad grupp. Att ensam strukturera och leda arbetet i en integrerad grupp bestående av t ex 3 olika nivåer, vi kan säga åk 5, åk 6 och åk 7 i ett eller annat ämne, kan vara lika arbetskrävande som att strukturera och leda arbetet i tre skilda grupper. Med den skillnaden att arbetet med dessa tre grupper skall göras simultant, och med samma tilldelning av planeringstid och efterarbetetstid som i andra grupper. Alla eleverna är i klassrummet samtidigt, och alla vill bli undervisade och satta i arbete på sin nivå, samtidigt.

Ett sätt att hantera det är att istället för att planera vecka för vecka för alla grupper planera för, i exemplet ovan, tre veckor i stöten för varje grupp, och låta planeringarna löpa omlott. Dvs vecka 1 planera tre veckor för grupp 1. Vecka 2 planera tre veckor för grupp 2, medan planeringen för grupp 1 löper vidare. Vecka 3 planera tre veckor för grupp 3, medan planeringen för grupp 1 och 2 löper vidare. Vecka fyra är det dags att planera för grupp 1 igen, medan planeringarna för grupp 2 och 3 löper vidare. Och så vidare. På det viset kan läraren fokusera på en grupp i taget när h*n planerar, och slipper splittra sina tankar i tre spår (eller hur många grupper det nu är i gruppen) och det underlättar en hel del.

I klassrummet lär många lärare, har jag hört sägas, under 1800 -talet och en bra bit in på 1900-talet gjort så att de lät de olika grupperna sitta på olika platser i rummet, och så kallades de fram, grupp för grupp, och fick sina genomgångar vid tavlan medan de övriga hade arbetsuppgifter att syssla med vid sina respektive bänkar. Detta krävde sannolikt en del disciplinerande i klassrummet, övriga elever var tvungna att sitta tysta på sina platser för att det inte skulle bli stimmigt i rummet och att smyga tillbaka till sin plats utan att störa övriga krävde nog en del övning från elevernas sida och en del tålamod från lärarens.

Jag undrar hur andras erfarenheter av att arbeta integrerat med olika grupper eller väldigt olika kunskapsnivåer i samma grupp ser ut? Det vore spännande att ta del av.