#skolchatt om sociala media

Lärarnas yrkesetiska råd släppte häromdagen ett uttalande om lärare och sociala media, där man dels konstaterar att

Lärares yrkesutövning via sociala medier är en viktig fråga. Ny teknik slår igenom och fler använder sig av digitala kommunikationsvägar. Det är en utveckling som på många sätt underlättar läraryrket men som också ställer krav på nya kompetenser. Rådets utgångspunkt är att lärare bör använda den teknik som kan underlätta arbetet, förbättra undervisningen och utveckla kommunikationen med elever och föräldrar.

dels att

det som sker i sociala medier kan påverka lärarens integritet i förhållande till elever, föräldrar, arbetsgivare, kollegor och allmänhet, men också när det påvekar elevers integritet. Exempelvis ger ibland nätet en känsla av anonymitet och lärare kan därför få veta mer om sina elever än de skulle fått annars.

Ska man vara vän med elever eller inte? Ska man vara vän med kollegor? Med rektor? Och hur öppen och privat kan man kosta på sig att vara på nätet? Behöver man tänka på jobbet när man skriver i sin privata blogg? Hur förhåller man sig till att även de man inte är Facebookvän med rätt som det är kan ta del av det man uppdaterar sin Facebook med? Vilket tonläge väljer man när det plingar till i chatten och en elev frågar om läxan halv elva på kvällen, när man egentligen precis var på väg att logga ut för att gå och lägga sig? Magnus Blixt konstaterar lakoniskt att det rör sig om

en aktuell fråga som ytligt sett kan kännas enkel, men när man funderar djpare blir alltmer komplex.

Precis en sådan fråga som passar att prata om med kloka skolmänniskor från när och fjärran, från olika skolformer och med olika erfarenheter och synsätt.

Låt oss mötas klockan 20.00 ikväll, torsdag, på Twitter under tagen #skolchatt och prata sociala media.

Annonser

Den övervakade skolan

Sökarens skoltankar är ytterligare en som reflekterar över sina intryck av programmet. Hon tar upp den viktiga tidsaspekten och lyfter fram hur det systematiska och genomtänkta arbetssättet faktiskt skapar mer utrymme för goda möten mellan elever och lärare:

Jag blir imponerad över deras systematiska arbete med elever som behöver hjälp på olika sätt. Det är inte bara en schyst lärare som lägger egen tid på att snacka med kidsen. Nej det finns en organisation som gör att de alltid vet vem som ska göra vad och eleverna verkar lita på att det finns vuxna som tar ansvar på skolan. Som reder ut, stöttar och säger ifrån.

Att eleverna litar på att det finns vuxna som tar ansvaret, och att de vuxna kan lita på att organisationen håller, att det finns någon som tar emot och tar hand om eleven som stör i klassrummet, att det finns utarbetade rutiner och man arbetar som ett team, tillsammans och drar i samma riktning skapar lugn och trygghet, även för de mest kaosiga elever. Och inte bara för dem:

Jag blir lycklig av att se alla samtal mellan ungdomarna och de vuxna. Djupa, svåra, allvarliga samtal som får ta tid och plats.

Hon avslutar sitt inlägg med att reflektera över vilken skillnad en Mr Drew (som visserligen pratar lite fort i klippet men säger mycket klokt) och en  lika tydlig organisation kunnat göra i hennes egen vardag.

Gång på gång lyfts tidsbristen i svenska skolor i debatten – man springer och springer från den ena orosflamman till den andra och i slutet av dagen har man inte hunnit med varken sig själv eller det man tycker man borde hunnit med. Elever stressar och stressas av tempot och hur många datorer vi än inför tycks vi aldrig komma i kapp.

Jag funderar efter att ha läst inlägget över om det kanske är en sån konsekvent genomförd och systematiskt genomarbetad struktur där det är tydligt uttalat vad var och en har, respektive inte har, ansvar för som behövs för att frigöra den tid som verkar försvunnit någonstans i systemet?

Läsårstider

Då närmar sig jul och några dagars välförtjänt ledighet. Jag följer en hel del lärare från olika håll i landet på twitter och så här års är det slående vilken trötthet och ibland uppgivenhet som råder. En twittrande förtroendevald beskriver lärarnas trötthet som ”nära zombietillstånd”. Är det rimligt att terminerna är så intensiva att man bara rasar ihop så fort det närmar sig ledighet? Själv brukar jag alltid bli sjuk, i år inget undantag. Lärares arbetsbelastning är något som verkligen behöver ses över på många håll.

beskriver Matilda Wärenfalk på Lärarförbundet Ungs sida. I en kommentar till inlägget reflekterar Fröken Jo över sambandet mellan hur läsåret är upplagt och stressnivån inför terminssluten:

Sommarlovet är alldeles för långt – det leder till en abnorm arbetsbörda i slutet på terminerna. Jag tror att ett treterminssystem vore det bästa, för såväl lärare, personal och föräldrar som nu måste pussla med semestrar för att fylla sommarlovets 10 veckor

Vi har ju pratat om det här med läsårstiden och ledigheten vid ett par tillfällen. Det är inte en helt igenom uppskattad tankegång, kommentarerna har ibland låtit antyda att man misstänker mig för att missunna lärare eller elever ledighet eller att jag skulle vara ute efter att öka lärares arbetsbörda. Men jag tänker tvärtom, likt Fröken Jo, att ett treterminerssystem faktiskt skulle göra lärares och elevers arbetsbörda lättare.

Höstterminen har rullat genom hösten ända från slutet av augusti, fyra långa månader, och vårterminen är ännu längre. Trots små lov strösslade här och där är det många som, precis som Wärenfalk beskriver, upplever slutet på terminerna som oerhört tunga. Jag tror inte heller det är en optimal fördelning av arbetstiden i skolan. Vad tror ni?

Lärare i integrerade grupper

För nära 170 år sedan infördes den allmänna folkskolan i Sverige. Redan då var det stora bekymret för de ansvariga socknarna att skolor kostar pengar, och att lärarlönen utgjorde en tung utgiftspost i budgeten. Lösningen blev en slags ”1-1”, vilket i år 1842 års upplaga innebar en lärare per skola. Alla elever i samma klass, ibland rationellt uppdelade i en förmiddagsgrupp och en eftermiddagsgrupp, ibland alla på en gång.

Fördelarna är många: det är lokalekonomiskt, ett enda klassrum att inreda, värma upp, hålla i stånd etc; det är snällt mot budgeten, en enda lärare att avlöna; det är materialekonomiskt, det räcker med en svart (numera ofta vit eller digital) tavla till hela skolan, en kateder, en kamin att elda i etc; dessutom kan skolböckerna delas, eftersom alla läser i samma klass, och eleverna ju faktiskt lära varandra.

Detta system fortlever än idag. Inte överallt, inte på alla nivåer och inte i alla kommuner, men här och där finner man att det lönar sig väl att slå ihop mindre grupper till större. Ofta kommer initiativet från en nivå strax ovanför läraren i skolhierarkin, men ansvaret att strukturera och leda arbetet i detta integrerade (som det ofta kallas numera) klassrum faller helt på läraren.

Fördelarna är fortfarande desamma som de var 1842. Nackdelarna också.

Från lärarens perspektiv kan det vara så att nackdelarna blir en betydande belastning. Det kan vara mycket tungt att leda en integrerad grupp. Att ensam strukturera och leda arbetet i en integrerad grupp bestående av t ex 3 olika nivåer, vi kan säga åk 5, åk 6 och åk 7 i ett eller annat ämne, kan vara lika arbetskrävande som att strukturera och leda arbetet i tre skilda grupper. Med den skillnaden att arbetet med dessa tre grupper skall göras simultant, och med samma tilldelning av planeringstid och efterarbetetstid som i andra grupper. Alla eleverna är i klassrummet samtidigt, och alla vill bli undervisade och satta i arbete på sin nivå, samtidigt.

Ett sätt att hantera det är att istället för att planera vecka för vecka för alla grupper planera för, i exemplet ovan, tre veckor i stöten för varje grupp, och låta planeringarna löpa omlott. Dvs vecka 1 planera tre veckor för grupp 1. Vecka 2 planera tre veckor för grupp 2, medan planeringen för grupp 1 löper vidare. Vecka 3 planera tre veckor för grupp 3, medan planeringen för grupp 1 och 2 löper vidare. Vecka fyra är det dags att planera för grupp 1 igen, medan planeringarna för grupp 2 och 3 löper vidare. Och så vidare. På det viset kan läraren fokusera på en grupp i taget när h*n planerar, och slipper splittra sina tankar i tre spår (eller hur många grupper det nu är i gruppen) och det underlättar en hel del.

I klassrummet lär många lärare, har jag hört sägas, under 1800 -talet och en bra bit in på 1900-talet gjort så att de lät de olika grupperna sitta på olika platser i rummet, och så kallades de fram, grupp för grupp, och fick sina genomgångar vid tavlan medan de övriga hade arbetsuppgifter att syssla med vid sina respektive bänkar. Detta krävde sannolikt en del disciplinerande i klassrummet, övriga elever var tvungna att sitta tysta på sina platser för att det inte skulle bli stimmigt i rummet och att smyga tillbaka till sin plats utan att störa övriga krävde nog en del övning från elevernas sida och en del tålamod från lärarens.

Jag undrar hur andras erfarenheter av att arbeta integrerat med olika grupper eller väldigt olika kunskapsnivåer i samma grupp ser ut? Det vore spännande att ta del av.