En annan slags tanke om lärarlöner

Så här i lärarlönedebattens kölvatten kan det finnas en och annan som sitter med intrycket av att lärare är väldigt lönefixerade. I gårdagens #skolchatt om sjuka lärare och vikarieproblematiken framfördes en annan synvinkel som åtminstone jag aldrig hört förut, nämligen att utexaminerade lärare som väljer att ta anställning inom vikariepooler (finns sådana fortfarande kvar?) eller på bemanningsföretag för att finnas till hands och hoppa in när ordinarie lärare bör tjäna mer än lärare med ordinarie tjänst i en skola. Detta för att förmås stanna kvar och göra karriär i denna position, som väl annars ofta betraktas närmast som en nödhamn.

Tanken, om jag förstod saken rätt, var att tryggheten i att veta var man jobbar i morgon eller nästa vecka är lika dyrbar för en del som en högre lön är för andra.

Det är ett intressant resonemang, och det ligger kanske något i det? Det kan vara samma tanke som får somliga att gå ner i arbetstid, och därmed i lön – det finns helt enkelt annat man värderar högre än just en hög lön.

Detta är en av de saker jag verkligen uppskattar med såväl #skolchatt som #fbchatt – rätt som det är dyker det upp en helt ny synvinkel, och vips får man syn på aspekter man inte kunde föreställa sig fanns och hela ens tankevärld skakar till när delar av den skiftar form.

Lönekriterier

Jag hänger inte helt med i hur tankegångarna bland framför allt lärare går när löneläget för lärare diskuteras, så jag skulle vilja höra ni tänker om ett par av de argument som för mig närmast liknar försök att få något fyrkantigt att passa in i ett runt hål.

Låt oss börja med grundskollärare som jobbar som förskollärare, för att det är lättare att få jobb där i den kommunen där de verkar, för att de tycker det är roligare eller av någon annan anledning. Bör de lönesättas som förskollärare eller grundskolelärare?

För mig är det uppenbart att de jobbar som förskollärare, och därmed ska ha förskollärarlön. Men deras faktiska, eller rent av dubbla i vissa fall, examen framförs ibland som ett argument för varför just dessa ska ha en annan lön än övriga förskollärare på samma förskola. Jag förstår inte riktigt hur man tänker där.

Om vi flyttar upp en bit i åldrarna hamnar vi bland de tidiga tonåringarna. Mellanstadielärare som jobbar som ämneslärare på högstadienivå, ofta omlokaliserade i samband med 4-9-reformen.

Här befinner vi oss i en annan situation, och där hamnade vi när vi gick över till att utbilda 1-7-lärare och 4-9-lärare. Den aktuelle läraren har alltså en äldre utbildning (och är således inte purung själv heller) till just mellanstadielärare, men jobbar som 4-9-lärare eftersom stadietänkandet luckrades upp, trots att det fortfarande både tänks och används i praktiken, i samband med 1-7/4-9-reformen. Ska de fortsätta jobba som höstadielärare, och erhålla all den ära, status och lön (observera att jag tillåter mig att vara lite skämtsam här i kommentaren om ära, status och lön) som erfares en dylik eller ska de återförpassas dit där de hör hemma?

Och så har vi det här med facklig tillhörighet. Är det, bör det vara, kommer det att bli ett lönekriterium? Förhandlar respektive fack, bör respektive fack förhandla, kommer respektive fack att förhandla enbart för sina medlemmar, så att anställda organiserade i Lf har, bör ha eller kommer att få ett annat löneläge än anställda organiserade i LR, respektive anställda utan facklig anknytning?

Jag är förvirrad och vet inte längre vilka argument som är på allvar och vilka som är på skämt, vilka som slängs ut i frustration och vrede och vilka som noga övervägs och formuleras omsorgsfullt innan de presenteras. Hur ser ni på saken? Vilka ytterligare aspekter behöver beaktas?

Löne-agenda

Även jag lyssnar givetvis till debatten i Agenda mellan ordförande i LR, Metta Fjelkner och SKLs representant Ingela Gardner Sundström. Fjelkner förklarar pedagogiskt varför det faktiskt är så att lärarlönerna måste höjas, och att det faktiskt är så att högstadielärare och gymnasielärare haft usel löneutveckling, sämre än de flesta andra tjänstemän. Gardner Sundström himlar teatraliskt med ögonen och säger inte just något trots att hon använder en hel del ord. Fjelkner förklarar en gång till. Gardner Sundström himlar med ögonen igen och valsar ut i en vindlande svängom om att jo kanske och ja det är ju en tanke man kan tänka och så kan man ju säga men… och får en tillsägelse av programledaren när hon försöker byta ämne. Gardner Sundström himlar vidare medan Fjelkner berättar hur hon dagligdags möts av önskemål från medlemmar på att LR bör jobba för ett återförstatligande av skolan.

Och ungefär där börjar jag fundera. Dvs jag började redan igår när programmet gick på TV, och jag började en gång till ikväll när jag såg det igen – högstadiet och gymnasieskolan borde vara en statlig angelägenhet, inte några lokala kommunala historier. Det är det enda rimliga, och att döma av Gardner Sundströms insats kan det vara den enda möjligheten att faktiskt på lång sikt bedriva högkvalitativ utbildning på pre-universitetsnivå, över hela landet.

Max Entin såg också Agenda.

Ett inlägg till om lärarlöner

 lärare är inget drömyrke för dagens unga.

Bara tre av tio är över huvudtaget intresserade av yrket, enligt en undersökning från Lärarförbundet.

– Lönen påverkar. Det är inte det enda som avgör. Men det betyder definitivt en hel del och det är

kommunernas ansvar nu, säger utbildningsminister Jan Björklund (FP) […]

Enligt honom måste det till en ändring.

– Det är klart att alla yrkesgrupper vill ha högre lön. Men det som skiljer är ju nu att det är så uppenbart att läraryrket har för låg attraktionskraft och de låga lönerna är en del av problemet.

Aftonbladets artikel om lärarlönerna väcker liv i diskussionen om lärares löner igen. Lärare har stort ansvar, lärare har investerat både tid och pengar i en lång utbildning (lika lång som ingenjörer, argumenteras ofta), lärare har, trots sommarlovet, rätt ruttna arbetstider och i många av de kommunala skolorna rätt ruttna arbetsmiljöer också. Det är inte bara eleverna som lider när klassrummen är fula, och långt ifrån alla lärare har hyggliga arbetsplatser i sina arbetsrum (alla har inte arbetsrum heller) .

Det har inte alltid varit så, understryker Aftonbladet. På 60-talet, när de flesta lärare var statstjänstemän i stället för kommunalarbetare som idag, såg det annorlunda ut:

I slutet av 1960-talet tyckte riksdagsledamöterna att de skulle sätta sitt arvode efter adjunktens.

Det vill säga den nuvarande gymnasielärarens.

Men i dag har riksdagsmannen Andreas Carlson (KD), 24, ett grundarvode på 56 000 kronor före skatt.

Dubbelt så mycket om man jämför med merparten av lärarna som jobbar i grundskolan eller på gymnasiet.

– Det viktigaste är att fokusera på att lärarna får upp sin lön. Det är bra att ni uppmärksammar det här, säger Andreas Carlson.

Ja, det låter ju bra, visst gör det? Frågan är bara – vem ska betala? Skolornas huvudmän och lärarnas arbetsgivare är i de flesta fall kommunerna. Redan idag, med den beskedliga lärarlönenivån som råder, är skolan en av de tyngsta utgiftsposterna i de flesta kommuners budget. Är det sannolikt att de, utan vidare, går med att ytterligare öka på denna? Jag är skeptiskt, och Ekonomistas förklarade för knappt ett halvår sedan hur det kan komma sig att det är osannolikt att kommunerna kommer att höja lärarlönerna till något som ens ligger i närheten av de nivåer som nämns i debatten.

Ja, lärare har uselt betalt, men det beror inte på att det ligger högar med guld och bara väntar på att fördelas. Lärarlönerna måste höjas, innan de duktiga lärarna får tummen ur och upptäcker att även de faktiskt kan finna bättre betalda jobb i andra länder, även inom EU, och överger det sjunkande skeppet; men frågan måste besvaras – VEM SKA BETALA?

Akut lärarbrist

Jag hör det sägas att bristen på legitimerade lärare i framför allt matematik och NO kommer att bli akut. Jag undrar vilka konsekvenser det kommer att få?

Det skulle t ex kunna bli så att mattelärare och NO-lärares löner och arbetsvillkor kommer att drastiskt förbättras eftersom det blir huggsexa om de kvalificerade lärare som finns. Rimligen leder detta samtidigt till en viss statushöjning för dessa lärare, med åtföljande ökade möjligheter att ställa krav och påverka sin tillvaro i skolan. Jag skulle t ex inte bli förvånad om de första lärarna som faktiskt förses med lärarsekreterare som underlättar den administrativa delen av uppdraget enormt vore matte och/eller NO-lärare, om det blir sån akut brist som det talas om.

Det är inte helt osannolikt att detta sker utan att det blir just några generella förbättring för andra lärargrupper.  Jag har svårt att se hur kommunerna skulle ha lust att höja skatterna ytterligare för att åstadkomma det, om de inte blir tvungna. Kan de få lärare i andra ämnen till lägre löner tror jag vi kommer att få en väldigt tydlig individuell lönesättning inom lärarkåren. Det är inte heller osannolikt att om så sker så leder det till slitningar inom lärarkåren. Vem vet, kanske har vi ett matematiklärarfack inom ett par år som företräder endast dessa lärare, eftersom villkoren kommit att bli så annorlunda.

Om det blir så, vill säga. Sannerligen lever vi i ett intressant tidevarv!

Att sätta betyg

Andreas Carlsson, vet ni vem det är? Ja, just han ja, i idoljuryn. Han har skrivit och gett ut en självbiografi, spolingen, där han först på de sista sidorna kommer fram till sin första Idolsäsong. Han beskriver hur allvarligt han och de övriga jurymedlemmarna såg på sin uppgift att fostra nya, unga talanger:

Vi hade tilldelats ett trollspö med kraft att förändra folks liv […] Det fick vi hålla i med vördnad och respekt.

Jag är kanske lite enkelspårig i mitt tänkande just nu eftersom jag omedelbart associerar till betygssättning, men han formulerar det väl. Betyg är minst lika viktiga för framtiden som Idolplaceringar, och vi måste sätta dem med vördnad och respekt. När vi sätter ett betyg garanterar vi, med våra namn, att den eleven vi sätter betyget på i det skedet har visat de kunskaper som anges i kriterierna för just det betyget. Inget mer, vi garanterar varken god vandel eller trevligt sätt, charm eller social kompetens hos eleven som uppnår höga betyg, men inget mindre än vad som anges i kriterierna heller.

För att detta ska vara möjlig måste betygssättningen vara helt frikopplad från alla former av belöning eller konsekvenser för läraren. Att koppla lönesättning till betyg, eller att som i bland annat Göteborg låta lärarnas popularitet bland eleverna avgöra lönesättningen öppnar dörren för en korrupt betygssättning på vid gavel. Elever är barn och ungdomar, de vill ha roligt och trevligt om dagarna. De vill ha tid och utrymme för socialt spel, de behöver tid och utrymme för sin utveckling, och de vill känna att just de är speciella. De vill också ha med sig höga betyg från skolan, helst högre än de andras. Det går inte alltid ihop, och lärarens uppgift att balansera alla dessa bitar så att en elevs vilja inte går ut över andra elevers situation gör att popularitetsnivån inte alltid är hög. Jan Björklund skriver om saken i DN:

Som argument för att eleverna ska betygsätta lärarna har även anförts att lärarna minsann sätter betyg på eleverna. Men den jämförelsen håller inte, enligt min mening. Läraren sätter betyg utifrån läroplanens krav med betygskriterier. Läraren har utbildning, yrkeserfarenhet och står framför allt under tjänsteansvar. I regeringens skolreformer ska dessutom bara legitimerade lärare få sätta betyg och betygssättningen ska granskas av Statens skolinspektion. En elev som sätter betyg på sin lärare har däremot inget ansvar alls efteråt och behöver inte motivera sig, trots att betyget kan få konsekvenser för lärarens lön och framtid.

Än en gång går kommunalpolitikers idéer och önskemål om kontroll ut över eleverna. Givetvis skall elever utvärdera sin skolgång, kontinuerligt och konsekvent, och utvärderingarna skall leda till förändringar då så är påkallat. Lika självklart är det att en lärare eller skolledare som inte sköter sitt uppdrag ska få konsekvenser av detta. Det är överhuvudtaget inte ifrågasatt, från något håll. Men eleverna skall inte ha minsta inflytande över lärares löner. Det skulle leda till korruptionsmisstankar kring betygen – har eleven fått MVG för att eleven uppvisat den graden av kunskap, eller har eleven fått MVG för att läraren vill ha mer lön? Gick det illa för läraren i senaste utvärderingen för att gruppen fått ett lågt betygssnitt?

Nej, detta är ingen bra koppling, betyg skall inte kunna köpas för pengar.

Christermagister skriver också utifrån artikeln i DN, liksom Lilla O och Tejpad.se. Kristina Axelsson pläderar för mer inflytande över skolans verklighet för rektorer, lärare och elever medan Kommunchef lägger ett betungande ansvar på elevernas axlar när han talar om dem som kunder som ska hållas nöjda.

Rädda pojkar och akademiker

Expressen har tagit del av Skolverkets rapport Attityder till skolan 2009 och skriver bekymrat om hur könsskillnader påverkar elevers skolarbete.

Intrycket rapporten ger är att flickorna tar plugget på större allvar än pojkarna. På alla nivåer, från fyran till sista ring i gymnasiet, är det en större andel flickor än pojkar som känner sig engagerade i skolarbetet.

Helena von Schantz förklarar pedagogisk att frågan är mer komplicerad än så. Hon tar upp flera viktiga aspekter, jag rekommenderar er varmt att läsa hennes inlägg. Det jag vill lyfta fram ur hennes inlägg är det hon skriver om varför det har betydelse att det faktiskt finns akademiker ute på våra skolor:

Ytterligare en faktor är att det är allt färre lärare som är genuina akademiker. Det betyder att skolan erbjuder ständigt färre akademiska förebilder – något som främst drabbar den som inte möter sådana vid frukostbordet. Det betyder också att lärarna blir allt sämre rustade för att motivera, entusiasmera och väcka intresse för sina ämnen. I brist på raketbränsle och lust blir flit och lydnad de allenarådande dygderna.

Jag har tidigare snuddat vid samma tanke när jag talat om det akademikerförakt som finns i många kretsar och sätter käppar i hjulet för kunskapsutvecklingen hos många ungdomar i allmänhet och pojkar i synnerhet. Akademiker är främmande fåglar i många delar av vårt samhälle. Vi pratar ett annat språk, ser saker på ett annat sätt, skrattar åt andra saker och kan verka högfärdiga ibland, trots att det sällan handlar om högfärd utan snarare om tankspriddhet, blyghet och inte sällan en lätt världsfrånvänd läggning.

Just därför är det viktigt att det finns akademiker i skolorna – dels för att så många som möjligt ska upptäcka att under den där udda ytan döljer sig en rätt vanlig människa, varken högfärdig, otrevlig eller farlig, bara lite annorlunda än de man är van att möta i fikarummet på jobbet, på macken eller över häcken därhemma i radhusträdgården. Dels för att de unga människor som faktiskt också är precis sådär världsfrånvända, tankspridda, nyfikna, kunskapstörstande och nördiga behöver förebilder de också. Och dels för att akademiker, även de socialt osmidiga och introverta, brinner för sina ämnen. En lärare som brinner för sitt ämne kan mer om ämnet än den lärare som trivs i klassrummet eller blivit lärare för att h*n tycker om barn. Inte för att den brinnande läraren än klokare eller bättre, utan helt enkelt för att den drivs av en ständig längtan att lära sig mer om ämnet, och att delge detta till andra. Därför besitter en lärare som brinner för sitt ämne i många fall en förmåga att entusiasmera, och därtill leverera svar på frågor som inte ingår i varken dagens, veckans eller ens läsårets planering.

Och just därför är det så destruktivt att löneläget och fortbildningsutrymmet i svenska skolor är så skamligt underdimensionerade. De som brinner för sitt ämne söker sig inte till miljöer där det inte finns möjlighet att fortsätta studera och lära sig mer, så akademiker får förbli främmande fåglar för många också i den uppväxande generationen.