Lärare, du har ingen aning

Sara Lövestam påminner oss i sitt inlägg på LR-bloggen om något som borde vara självklart men under pågående match så ofta blir bortglömt: Vi har inte en aning om vem som faktiskt sitter där framför oss i klassrummet. Hur öppen vi än upplever att människan vi möter är finns där alltid fler aspekter som hen av en eller annan anledning inte nämner för oss.

Under bokmässan var jag bland annat i Lärarnas Riksförbunds monter och pratade om läsning, om min nya bok och om den här bloggen. Under intervjuntipsade jag bland annat om att man som lärare kan föreställa sig att halva klassen är gay och inte vill berätta det. Inte för att halva klassen ÄR gay (eller vad vet jag, eller vad vet någon förutom varje enskild elev själv), men för att det hindrar de där slentriankommentarerna och generaliseringarna som annars så lätt dominerar. Så att vi inte råkar prata om ”de homosexuella”, som om de är några andra. Möjligen är de inte hälften, men de sitter där och de hör vad du säger.

På samma tema kan man förstås med fördel föreställa sig att hälften av ens elever är transsexuella och inte vill berätta det. Att halva klassen är muslimer och inte berättar det. Att halva klassen är romer, har cp-skadade föräldrar och syskon med downs syndrom. ”Vi” ska inte acceptera ”dom”, för vi lärare har ingen aning om vilka som sitter i klassrummet.

Det är viktigt att vi påminner oss om detta då och då – det är så mycket vi inte vet om människor omkring oss. Oavsett hur väl vi tycker oss känna eleverna i våra klassrum, oavsett hur god relation vi upplever oss ha med dem så finns det saker och ting de väljer att inte dela med oss. Av olika skäl – rädsla för hur det skulle tas emot, dåliga erfarenheter, det upplevs som för privat, kanske har vi helt enkelt inte med saken att göra.  Oavsett skäl måste vi förhålla oss till att så är fallet, och bemöta med varje enskild elev och dennes situation med respekt.

Det är ett gott råd Sara Lövestam ger oss, och inte bara för klassrummet – alla människor vi möter håller delar av sitt liv privat, liksom vi själva gör det. Att påminna sig om att vi inte har en aning om hur dessa delar faktiskt ser ut titt som tätt minskar risken att man oavsiktligt kör en bildlig armbåge i näsbenet på en medmänniska.

#skolchatt

Kalendern slår än en gång torsdag, och klockan 20.00 i kväll är det, som traditioner bjuder, #skolchatt.

Denna vecka modererar @helvons chatten där vi kommer att prata om det ständigt aktuella ämnet klasstorlekar. Gör det någon skillnad hur stor klassen är? För eleverna? För lärarna? Är det olika i olika ämnen? Olika åldrar? Beror det på lokalen? Är det olika olika tider på dagen? Kan en klass vara för liten? Vad säger forskningen, egentligen, och vad säger erfarenheten?

Min egen erfarenhet är att det inte går att ge ett generellt svår på frågan – alltför många aspekter spelar in. Ämne, den genomsnittliga nivån på förkunskaper i gruppen, spridningen i förkunskaper, elevernas studieerfarenhet, studieteknik och förväntningar på både kurs, grupp och lärare, gruppens arbetssätt, individernas arbetssätt, rummet man befinner sig i, längden på kursen, hur ofta man träffas, hur långa lektionspassen är, vad som händer däremellan, vilken tid på dagen och vilken dag i veckan passen ligger. Ibland är en grupp på tio alldeles för stor, ibland är en grupp på 20 i minsta laget.

Vi ses i kväll, klockan 20.00!