Mitt livs kärlek

Han var fantastisk, var han inte? Han dompterade, dirigerade, kommunicerade och uppträdde tillsammans med lika mycket som för sin publik.

Det är skolstart på många håll på måndag, i många klassrum i många skolor kommer många lärare ta emot många elever. Ibland kan det kännas som att stå på en scen att stå där längst fram i klassrummet. Då är det ingen dum idé att vara i kontakt med sin inre Freddie Mercury.

.

 

Annonser

Gnällkulturen i skolan

Anne-Marie Körling skriver i sin krönika på Lärarnas nyheter om hur lärarkåren talar om sitt yrke, och det är viktigt det hon säger:

Så gör vi sanningar om eländet i skolan. Vi berättar om läraruppdraget med gnällord och målar in oss i olika hörn. Det blir mer och mer sant ju oftare vi berättar historien. Att vi sedan inte får någon yrkesstatus eller att yrket inte är attraktivt för de unga, ja vad kan vi förvänta oss?

Jag säger det igen: Det är viktigt det hon säger, vi bör lyssna – skolan beter sig som den där släktingen ni vet, nästan alltid en kvinna, ofta medelålders eller mer, som ordnar allt till släktkalaset. Hon lagar mat, hon fixar lokalen, hon bjuder in, bakar överraskningstårtan, ordnar musiken och delar ut uppdrag till människor – små detaljer som för henne är livsviktiga, men för den som fått uppdraget kanske inte spelar lika stor roll (vad gör det för skillnad egentligen om servetterna är grå eller gråblå?) allt medan hon signalerar på alla upptänkliga sätt att hon verkligen får slita medan övriga… Men varje gång någon frågar om hon behöver hjälp eller, gud förbjude, själv tar något initiativ ler hon ett pressat stressat leende och svarar att nej, det behövs inte, hon fixar det. Gå och roa sej istället.

Den är lite lockande i sin självrättfärdighet, martyrrollen, den ger en viss makt, alla går omkring och har dåligt samvete och mår lite sämre än de skulle gjort om man hjälpts åt, men den ger varken status eller inflytande. Körling fortsätter:

Tänk om vi kunde göra en liten synvända. Vi kunde med stolthet säga att vi har det mest utmanande arbetet som man kan ha. Det är så innehållsrikt och så varierande att det nästan inte går att förutsäga hur dagarna ska bli. Och allt lärande som vi skapar, ja ni skulle bara veta! Men då måste vi ju också ha ett innehåll som vi gärna pratar om och diskuterar. Dessvärre sitter vi där med vår bristsyn och talar mer form än innehåll. Och form — det är vad tid handlar om.

Vågar vi? Släppa martyrrollen och våga chansa på att vi är uppskattade ändå, att festen blir bra i alla fall, trots att servetterna kanske till och med råkar vara signalröda när de tillslut kommer på bordet? Vågar vi sluta vifta med hur hårt vi sliter och istället börja prata om det roliga, viktiga och givande?

Jo, vi vågar. Kom igen, visst vågar vi?