Kan vem som helst vara lärare i en skola?

I väntan på att få veta hur den nya regeringen kommer att se ut, om vi nu får veta det nästa vecka (är vi regeringslösa just nu? Råder anarki, men vi är för väluppfostrade för att det ska märkas? Eller är det fortfarande den gamla regeringen som gäller, trots att de verkar gått och gömt sig?), så ägnar jag en stund åt att fundera kring lärarutbildning.

Alla kan något. De flesta av oss kan väldigt mycket, av många olika slag. Vi kan också dela med oss av det vi kan, vi kan lära någon koka ett ägg, hyvla en planka, sticka aviga och räta maskor och slå ett rep, om det råkar ingå i det vi kan.

Så detta med att lära ut, att förmedla det vi kan vidare till någon annan, det är något vi kan, allesammans. Vi har nog dessutom, om vi tänker efter en stund, en hygglig uppfattning om hur vi gör när vi gör det. Ändå är inte alla bra lärare. Långt ifrån. Inte ens alla lärare är bra lärare, och få, om ens någon, aldrig så bra lärare är bra för alla elever.

Och det jag kommer att fundera kring nu, när jag sitter här och väntar på regeringen, är vems ansvar det egentligen är det här med att se till att den sämsta läraren i svensk skola är en väldigt bra lärare. Ämneskunskaper har vi pratat om många gånger, och det är självklart att den sämsta läraren i svensk skola ska ha förbaskat goda ämneskunskaper. H*n ska också besitta genuin digital kompetens, goes without saying. Men sen är det det där svårgripbara, det som kallas lärarskicklighet. Det måste h*n också ha. Och huruvida h*n kan erhålla detta eller inte är svårt, ja i det närmaste omöjligt, att avgöra på förhand. Finns det några prov eller tester som kan indikera något känner jag inte till dem.

Så det tycks hamna på lärarutbildningens bord.

Det är ett tungt och stort ansvar. Jag tror de flesta av oss är medvetna om att det tar en rejäl stund att utveckla de egenskaper som ryms i begreppet lärarskicklighet. Det kräver både erfarenhet och kreativitet, men att låtsas som att alla kan utveckla dessa egenskaper i tillräckligt hög grad för att faktiskt bli bra lärare, är inte det att hyckla? Är det inte så att man redan på lärarutbildningen kan se att nej, den här personen är inte av rätta virket, har inte vad som behövs, fyller inte ut kostymen, bär inte upp hatten, har inte människosynen, den sociala förmågan, respekten för medmänniskor, självinsikten, does not walk the walk whether *he talks the talk or not… och så vidare?

Jag undrar, är det så att man i den nya lärarutbildningen kommer att avråda personen från att fullfölja utbildningen, kommer man helt enkelt att underkänna personen eller kommer man, som tycks vara fallet idag, att traska vidare i ullstrumporna och låtsas att det nog blir bra med tiden, trots att man hör varningsklockorna ringa i bakhuvudet?

Jag är inte lärarutbildare, och det är jag väldigt glad över. Det är ett enormt ansvar man tar på sig när man sätter sig i den positionen, och jag har stor respekt för skickliga lärarutbildare. Jag bara funderar över hur man ska bära sig åt för att nå dithän att den sämste läraren i Sverige ska vara en väldigt bra lärare.

Det ska bli spännande att se vilken regering vi faktiskt får till slut, tycker ni inte?