Vem ska göra’t?

I kvällens skolchatt pratade vi om goda exempel, och den ofrånkomliga frågan om vem som faktiskt ska genomföra saker och ting, vem som ska se till att det finns tid att nätverka, att det utbyts idéer och delas tankar, vem som ska påverka organisationer och system så att nödvändiga förändringar genomförs kom upp ungefär i halvtid. Sedan vi bollat frågan fram och tillbaka en stund, stött den och blött den ställdes den på sin spets:

Ska lärare ta ansvar för att förändra situationen, är det inte skolledning eller politiker det ligger på?

Mitt svar är ett rakt ja, lärare skall ta det ansvaret.

Av många orsaker, inte minst för att det ligger i lärarnas eget intresse.

Dels för kårens status, rätt upp och ner – det talas mycket om hur läraryrkets status är lägre än man skulle önska, lägre än i många andra kulturer, lägre än yrkesgrupper man uppfattar som jämförbara. En aspekt av den status man efterlyser är just att ha inflytande och möjlighet att påverka skeendet och situationen. Frånhändar man sig denna möjlighet genom att säga att någon annan först måste sopa isen åt en så frånhändar man sig samtidigt den aspekten av status, och inte bara för sig själv, utan för lärare som grupp.

Dels för sin egen skull. Den lärare som väljer att nätverka, att dela med sig av sina tankar och sina idéer, att ta del av andras tankar och erfarenheter, att ta del av forskningen, att påverka situationen i den skola där hen verkar, vare sig man väljer att göra det inom organisationen som sådan eller via politiken, via media eller via nätverkande, stärker sin egen förhandlingsposition, skapar sig en stabilare plattform att verka utifrån, ökar sitt eget inflytande och därmed sin individuella status.

Men också för framtiden och för det samhälle där vi alla lever och bor. Ty ett samhälle där den generella bildningsnivån är hög står bättre rustat för förändringar, klimatmässiga, ekonomiska, sociala etc, än ett samhälle där medlemmarna är utbildade för den vardag som råder för ögonblicket och inte mer. För att vi skall nå dit igen behövs god undervisning och goda lärandemiljöer i alla delar av vårt samhälle. Det bör lärarna ta ansvar för. Idealiskt vore att lärarna inte behöver göra det ensamma, men det är bättre att lärare gör det ensamma än att ingen gör det alls.

Så ja, lärarna kan och bör ta ansvar. Någon måste börja.

Akut lärarbrist

Jag hör det sägas att bristen på legitimerade lärare i framför allt matematik och NO kommer att bli akut. Jag undrar vilka konsekvenser det kommer att få?

Det skulle t ex kunna bli så att mattelärare och NO-lärares löner och arbetsvillkor kommer att drastiskt förbättras eftersom det blir huggsexa om de kvalificerade lärare som finns. Rimligen leder detta samtidigt till en viss statushöjning för dessa lärare, med åtföljande ökade möjligheter att ställa krav och påverka sin tillvaro i skolan. Jag skulle t ex inte bli förvånad om de första lärarna som faktiskt förses med lärarsekreterare som underlättar den administrativa delen av uppdraget enormt vore matte och/eller NO-lärare, om det blir sån akut brist som det talas om.

Det är inte helt osannolikt att detta sker utan att det blir just några generella förbättring för andra lärargrupper.  Jag har svårt att se hur kommunerna skulle ha lust att höja skatterna ytterligare för att åstadkomma det, om de inte blir tvungna. Kan de få lärare i andra ämnen till lägre löner tror jag vi kommer att få en väldigt tydlig individuell lönesättning inom lärarkåren. Det är inte heller osannolikt att om så sker så leder det till slitningar inom lärarkåren. Vem vet, kanske har vi ett matematiklärarfack inom ett par år som företräder endast dessa lärare, eftersom villkoren kommit att bli så annorlunda.

Om det blir så, vill säga. Sannerligen lever vi i ett intressant tidevarv!

Negativismens offer är eleverna

Så hände det igen – en klok, fantastisk, person vek av från den inslagna vägen mot läraryrket på grund av den kompakta negativism som mötte personen på skolor och i lärarrum. Och jag blir förtvivlad. Jag blir förtvivlad för institutionen skolans skull, som förlorar all den klokskap, allt det kunnande, all den positivism och alla de framtidsutsikter h*n bär med sig, denna människa. Och jag blir förtvivlad för de elevers skull som aldrig får möta denna människa som lärare, aldrig får ta del av den värme och inspiration h*n utstrålar. Och jag blir förtvivlad för oss som lärare, som fick chansen att få möta denne människa, som mirakulöst nog fortfarande gnistrar av entusiasm inför lärande och kunskap men vars entusiasm inför läraryrket malts till småsmulor, som kollega, få ta del av dennes synvinklar, tankar och idéer, få vidga våra egna horisonter med dennes erfarenheter. Det behöver vi ju så förtvivlat väl, där vi harvar omkring i samma fåror dag ut och dag in.

Anne-Marie Körling krönikerade om detta i maj i år, och jag väljer att citera hennes kloka ord igen:

Där satt jag på pendeltåget och insåg med ens att de här killarna hade rätt. Jag blev uppriktigt ledsen men ville inte försvara mig genom att berätta om skrivningshögarna som ska rättas och alla omdömen som måste skrivas, för att sedan med andan i halsen berätta om hur jag lärarspringer genom korridorerna för att skynda, skynda till möten som ändå inte är riktigt roliga, och bli arg på rektorns viktiga vision eller lyssna till hur budgeten går ihop för att trolleriet med knäna fungerade och slutligen attitydvägra i tystnad med armarna i kors och gnällande lämna möten med butter min för att genast förbanna papperstrasslet i kopiatorn för fjärde gången under samma dag. Puh!

Så gör vi sanningar om eländet i skolan. Vi berättar om läraruppdraget med gnällord och målar in oss i olika hörn. Det blir mer och mer sant ju oftare vi berättar historien. Att vi sedan inte får någon yrkesstatus eller att yrket inte är attraktivt för de unga, ja vad kan vi förvänta oss?

Gah!

Nu har vi chansen, vi får den på ett silverfat med de nya styrdokumenten, med uppföljning och dokumentation och skolinspektionen i ryggen har vi chansen att faktiskt kasta av oss gnällkulturen, att kungligt nobelt vända blad och börja om på nytt, med blanka ark och nya kritor till. Det kan bli lite jobbigt, det kan möta lite motstånd och det kan ta emot lite i början. Det kan kräva självövervinnelse, och det kräver definitivt synvända.

Men lita på mig – det kommer att vara värt det i det långa loppet!

.