Kraften och tiden

Om Kraften och Tiden funderar Magnus Blixt:

Jag är övertygad om att alla lärare har en ambition att skapa maximalt med kunskapstillväxt och lärande genom så bra undervisning (Skollagen 3§) som det bara är möjligt för att barn och unga ska ges möjligheter att nå sin potential (” ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt.” /Skollagen 4§). Men att göra det kräver både Tid och Kraft. Kärnan i lärararbetet är undervisningen. För att undervisningen ska hålla hög kvalitet krävs det tid och möjligheter för planering och uppföljning. ”för- och efterarbete brukar lärare ofta benämna denna uppgift, men jag använder konsekvent ”planerings- och uppföljningsarbete” som ju även icke-lärare förstår vad det innebär.

men, fortsätter han:

 Ändå så minskar denna tid stadigt i skolan. Det märker jag. De som har arbetat längre säger att trenden varit tydlig länge. Den minskar inte till förmån för kompetensutveckling, forskning, reflektion, vilket antagligen gett vinster på sikt och därmed kunnat ses som en investering. Den minskar istället genom att allt fler administrativa uppgifter läggs på, allt mer vaktmästaruppgifter, omsorg, fostran, föräldrakontakter, dokumentation för dokumentationens skull. Samtidigt ökar mängden undervisning, sakta men säkert.

Det Magnus säger äger sin riktighet – tiden är begränsad, det gäller inte minst den betalda arbetstiden, och till synes små uppgifter som att byta en glödlampa, fixa pappersstopp i kopiatorn, ta ett snabbt telefonsamtal från en förälder och tala om vilka kläder som är lämpliga på den kommande friluftsdagen eller skriva en rekvisition för häftklamrar till häftapparaten kostar på många skolor runt om i landet många dyrbara lärartimmar.

Det går ut över eleverna. Det vet de flesta lärare väl om, men långt ifrån alla politiker, kommunala tjänstemän och föräldrar är medvetna om detta. Att det är så är inte alls konstigt.

Många tror sig veta precis hur det går till i skolan, eftersom de själva varit elever en gång i tiden. Det är lätt att minnas tillbaka och tro att det ser likadant ut i dag, vare sig ens gamla skola numera är vandrarhem, har byggts om så att ens gamla klassrum numera används som kapprum eller är sig tämligen lik. Man tror att man vet vad lärarjobbet innebär, eftersom man minns sina egna lärare.

Men lika lite som man får någon vidare helhetsbild av en politikers arbetsvardag utifrån det man ser i direktsändningarna från riksdagsdebatterna eller av en skådespelares arbetsvardag utifrån att man ser filmen får man det av en lärares arbetsvardag utifrån det man som elev ser i klassrummet. Det som sker bakom kulisserna vet man nog egentligen mycket lite om, gör man inte?

Därför är det upp till lärare själva att se till att fokus hamnar på uppdraget, på elevernas lärandesituation, på undervisningen och elevernas kunskaputveckling. Det är upp till lärare själva att dra och vidmakthålla gränserna. Hur man gör det skiljer sig sannolikt från lärare till lärare, från skola till skola. Där en är betjänt av att avsätta en timme eller två i veckan till telefontid istället för att ständigt vara tillgänglig för föräldrakontakt är en annan mer betjänt av att säga nej till allt som liknar vaktmästarsysslor, medan en tredje behöver göra båda dessa avgränsningar och fler ändå.

Detta måste man göra själv, men måste man verkligen göra det ensam? Jag föreställer mig att om man hjälps åt inom kollegiet, får stöd ifrån facket och ifrån det utökade lärarkollegiet går det både lättare och snabbare, och de som tjänar mest på det vore eleverna. Låter det rimligt?

.

.

May the Force be with you!

Morrica förtydligar

Det händer att jag uttrycker mig otydligt när jag skriver här på bloggen. Det händer när jag blir ivrig eller upprörd över något, det händer när jag har bråttom och snabbt ska säga något etc. Det händer ibland att jag tror att jag uttrycker mig glasklart, men i själva verket har tagit för givet att läsare kan läsa inte bara text utan också mina tankar.

Men ibland händer det att hur jag än formulerar mig så misstolkas det, vilket kan leda till de konstigaste diskussioner i kommentarsfältet där jag ställs till svars för helt andra åsikter och tankar än de jag gett uttryck för. Ibland för att den ifrågasättande personen har en egen agenda, och försöker använda mig som en hävstång för att lyfta fram denna. Ibland för att den ifrågasättande personen går in med liv och lust för att provocera mig, kanske i tanken att får mig att ‘försäga’ mig. Men ibland, tror jag, helt enkelt för att personen helt enkelt på förhand bestämt sig för antingen vad jag tycker om saker och ting, eller att personen är fast i ett enkelt svartvitt tänkande och inte kan föreställa sig en ståndpunkt som inte är tydligt FÖR eller EMOT.

Så, jag tänkte använda denna soliga lördag till att förtydliga mig lite:

Jag talar ofta om hur lärare själva måste ta ansvar för att definiera och avgränsa sitt uppdrag. Det är nödvändigt att lärare, ensamma ibland, men framför allt tillsammans och gärna med stöd av facket, tydligt och pedagogiskt förklarar vad som ingår i läraruppdraget, och vad som inte ingår. Varken genomsnittlig kommunpolitiker, generell journalist eller genomsnittlig medelsvensson i radhus vet detta, utan det är upp till lärarna att definiera, avgränsa och sedan vidmakthålla dessa gränser tills de blir så etablerade att de ses som naturliga.

Jag talar också om hur lärare måste ta ansvar för sin egen fortbildning, hur lärare måste ta makten över dokumentationen, använda sig av den som ett ok – ett verktyg för att göra bördan lättare att bära, inte en meningslös tyngd över axlarna, jag predikar samarbete och nätverkande.

Det kan man, om man verkligen tar i, tydligen tolka som att jag

a. förespråkar att lärare ska vända blicken uppåt, mot huvudmannen, och ägna dagarna åt att försöka gissa vad denne önskar för att sedan springa benen av sig för att uppfylla detta.

b. förespråkar att lärare ska ta på sig fler ansvarsområden, utvidga snarare än avgränsa, jobba hårdare och göra mer.

FÖRTYDLIGANDET:

Morrica förespråkar:

a. att lärare tar sitt uppdrag på allvar, tar sitt ansvar och överlåter åt andra att ta sitt; att elevernas kunskapsutveckling är lärares fokus, oavsett huvudman.

b. Att lärare följer styrdokument och lagar, och rätar på ryggen och faktiskt säger nej till arbetsuppgifter som riskerar att ta tid och utrymme från läraruppdraget.

Förvrängd och förvånad kommunikation

Jag skrev ett inlägg om hur jag ser dokumentation som kommunikation. Min egen dokumentation av mitt arbete ser jag som en kommunikation med mitt framtida jag, och jag vet att mitt framtida jag uppskattar den. Dokumentation av gemensamma aktiviteter ser jag som kommunikation till dels de som kommer att vara med nästa gång aktiviteten i fråga genomförs, vare sig det handlar om en utflykt, ett projekt, ett möte eller en resa; dels dem som av olika anledningar inte kunde delta men har behov av att ta del av det som tilldrog sig ändå.

Muntlig kommunikation har sina fördelar, den är snabb, enkel, flexibel, spontan, lättsam och miljövänlig, i synnerhet om de kommunicerande befinner sig i samma lokal, rimligt nära varandra. Fördelen är att i samma ögonblick som ett ord är sagt är det borta, så om man råkar uttrycka sig lite tokigt, eller tänka en tanke bara till hälften innan man säger den är det inte så farligt. Nackdelen är att i samma ögonblick som ett ord är sagt är det borta, och för den som i likhet med mig vet med sig att minnet är opålitligt blir det både stressande och nervöst om man förväntas förlita sig enbart på den muntliga kommunikationen. Risken att man har väldigt olika minnesbilder av vad som sagts och inte sagts är stor, och den ökar hela tiden med tiden. Om fler skall delges det man muntligen kommer överens om är risken att meddelandet förändras eller förvrängs nästan total. Många av oss har nog lekt Chinese whispers och kan minnas hur gräddtårta med vispgrädde hade förvandlats till skäggvårtan i Listlandet eller godståget kör genom natten innan meddelandet nådde den som skulle säga det högt.

I leken kan det bli vansinnigt roligt, i privatlivet gör det inte alltid så mycket om man minns fel eller glömmer, men i skolan kan det bli förödande för många. Inte bara för den som skulle fått ett specifikt meddelande, risken att det går ut över många andra är betydande. För mig är detta så uppenbart att det knappt behöver nämnas, ändå fann jag till min förvåning, när det lilla inlägget fick vingar och fladdrade iväg till en gren lite högre upp i cybersfären, att det här med att man skulle dokumentera inom skolan inte alls är så självklart, utan tvärtom väcker starka och upprörda känslor.

Att många lärare på många skolor idag har många arbetsuppgifter på sitt bord som inte har det minsta med deras faktiska läraruppdrag att göra vet vi. Jag pratar inte om utvecklingssamtal och elevsamtal, inte heller om rastvaktsarbete eller arbetslagsmöten utan om fastighetsskötaruppgifter och lokalvårdaruppgifter. Jag pratar om gardinstrykning, glödlampsbytande, golvsvabbande och snöröjning, om uppgifter som, även om de var och en för sig kan se små och enkla att utföra, sammantagna tar en ruskig massa tid. Jag har pratat om att lärarkåren måste, tillsammans och var och en för sig, säga ifrån, sakligt förklara varför det inte är i sin ordning att uppgifter som dessa tillåts ta tid från läraruppdraget, och sen faktiskt stå fast vid detta, även om det leder till ifrågasättande. Det är inte rimligt att läraren springer ner i källaren, letar halvtrasiga möbler och reparerar dessa för att eleverna ska få en trevlig klassrumsmiljö. Det är rimligt att skolan införskaffar och håller i skick trevliga möbler. Det är inte rimligt att läraren ska röja snö eller svabba golv för att eleverna inte skall riskera halka. Det är rimligt att kommunen anställer fastighetsskötare som har betalt och tid för just detta i sitt uppdrag.

Tycker jag.

Men jag blir under debattens gång varse att det är inte alla som tycker så, ty golvsvabbande och liknande arbetsuppgifter anförs som argument för varför det inte finns utrymme i dagens lärarvardag för den dokumentation som snart kommer att stå inskriven i skollagen.

Det förvånar mig. Vore det inte rimligare att prioritera bort möbelreparerande och glödlampsbyten för att få utrymme för dokumentationen, en del av läraruppdraget, istället för att prioritera bort denna del av läraruppdraget för att få utrymme för golvsvabbande och gardinstrykande? Inte för att lärare är för fina för att göra dessa uppgifter, utan för att de faktiskt inte har tid.

Tänker jag fel?