#skolchatt

I afton #skolchatt, som vanligt om torsdagarna klockan 20.00 möts vi på Twitter och pratar om ett aktuellt, skolrelaterat ämne.

I dag handlar det om VFU, den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildningen, praktiken som äger rum ute i riktiga klassrum, med riktiga elever som i större eller mindre utsträckning önskar lära sig riktiga ämnen. Det har kommit ett förslag om att återinföra övningsskolor, där lärarstudenterna skall få en slags mjukstart på sin praktik för att sedan, med lite mer kött på benen, kunna gå ut i den förment hårdare verkligheten på övriga skolor och stå pall när det blåser.

Mats skriver om saken, liksom Helena, som också modererar kvällens chatt.

Visst låter det intressant?

Annonser

Ett endaste råd

Ett enda råd vill jag ge er som börjar lärarutbildningar runt om i landet nu i dagarna. Det här gäller oavsett vilken lärarutbildning ni börjar på, och vilken slags lärare ni planerar att bli (ja, jag tar för givet att ni tänker bli bra lärare, hela högen, och borde sagt ‘nivå’ eller ‘inriktning’ eller något sådant istället)

Ni kommer att behöva strida, ni kommer att behöva kämpa, då och då, många långa dagar under ert yrkesliv. Mitt råd har med riktning att göra – kämpa med eleverna, kämpa för eleverna, kämpa bakom eleverna och putta på dem, kämpa framför eleverna och skydda dem med er själva om det behövs. Men kämpa aldrig mot eleverna. Det är inte bara dömt att misslyckas, det föder fler misslyckanden på vägen.

Slut på beskäftiga råd från Morrica.

 

Lärarutbildning i höst?

Söktrycketlärarubildningarna är i år svagare än tidigare, och flera utbildningar ställs in i brist på sökanden.

En rad universitet och högskolor har tappat mellan 30 och 50 procent i antal sökande jämfört med i fjol, visar en sammanställning Högskoleverket gjort för TT. Som en konsekvens ställs flera planerade utbildningar in i höst. Andra utbildningar har inte ens gått att söka, då lärosätena valt att lägga dem på is till 2012. Orsaken till det är att lärosätena först i juni fick examensrätt för dem.

Vilka konsekvenser detta får för svensk skola på lång sikt är svårt att sia om. För lärosätena får det konsekvenser direkt, varje student genererar pengar och varken lärareutbildare, forskare eller lokaler är gratis. Jag har hört viskas i vinden om specialsydda kortkurser för ämneslärare, kanske blir det ett alternativ, vi får se. Från politiskt håll var det låga intresset för lärarutbildningarna väntat:

Den politiska intentionen med ny lärarutbildning var att öka dess attraktionskraft. Hittills syns ingen sådan effekt men enligt utbildningsminister Jan Björklund (FP) var det väntat med tanke på att ett antal högskolor hängt på gärdsgården vad gäller examensrätt.
-Det är en engångsföreteelse. Men det svaga intresset för naturvetenskap är ett problem vi haft i många år. Under hösten kommer vi att presentera en strategi för naturvetenskap, matematik och teknik där även lärarutbildningarna fångas in, säger Björklund.

Vi har pratat tidigare om det här med dimensioneringen på lärarutbildningen, utan att egentligen komma fram till mer än att det är ett bekymmer om fokus hamnar på att fylla platserna istället för på innehållet. Jo, vi kom fram till en hel del annat också i den diskussionen, i och för sig, men inte så mycket som hade med frågan om dimensionering att göra. Om jag förstår saken rätt så har vi nu hamnat i ett läge där å ena sidan en del utbildningar inte alls kommer att bli av på grund av för få sökanden, och å andra sidan en del sökanden faktiskt inte kommer att komma in på lärarutbildningen på grund av att just den utbildning de sökt inte blir av. Om de kommer att erbjudas plats på andra utbildningar, eller om det öppnas möjligheter för den att ansöka till de utbildningar som faktiskt blir av får vi se.

Det blir intressant att se hur situationen utvecklas.

Överdimensionerad lärarutbildning?

Jag förvånas lite över hur stor vikt argumentet ‘men då blir det svårt att fylla platserna på lärarutbildningen’ ges, oavsett om det är intagningsprov, särskilda behörighetskrav eller ökade krav som diskuteras.

Ja, det kan tänkas att det blir svårt att fylla alla platser, men är det verkligen syftet med lärarutbildningen? Att fylla alla platser? Är inte syftet att erbjuda högkvalitativ lärarutbildning? Jag ser en risk att man lägger fokus fel om man börjar bekymra sig för vad som kommer att hända om man bara kan fylla tre fjärdedelar av platserna istället för på utbildningens syfte.

Det kan tänkas att den svenska lärarutbildningen är en aning överdimensionerad. Det kan tänkas att antalet platser är aningen för generöst tilltaget. Det är en tanke vi måste reflektera över.

 

Två bilder av lärare

Malmö Högskolas beskäftiga besserwisser är en bild. Hade jag varit ung och övervägt att faktiskt slå in på lärarbanan hade en film som denna förmodligen placerat mer tyngd i den andra vågskålen. Att vara allmänbildad är en tillgång när man undervisar, att vara en besserwisser är det inte. Man strävar efter att eleverna skall ges tillfälle att lära sig, inte efter att läraren ska ges tillfälle att briljera.

Dessutom har Napoleonbakelser sannolikt sitt namn från en förvrängning av Napolitansk, dvs härstammande från Neapel.

.

Jag känner inte igen mig i Malmö Högskolas bild av hur en lärare är, och då är jag ändå diplomerad besserwisser!

Debbie Allens danslärare, däremot, har en attityd som håller. Hon är cool (jodå, i den eran såg cool ut så), hon är ärlig, hon har höga förväntningar, och hon har sitt fokus på elevernas lärande, hur de ska göra för att växa och bli fantastiska. Hade jag getts den bilden av en lärare när jag befann mig där i valet och kvalet, och inspirerats av den, hade jag gått in i utbildningen med en annan bild av mitt framtida yrke:

.

Att jobba som lärare är ansvarstyngt. Det är krävande, det är stressigt, det är tungt och både motvind och uppförsbacke ibland. Men mer än något annat är det fantastiskt. Om du står i valet och kvalet, älskar ditt ämne passionerat (det är nödvändigt, för du kommer att umgås med det, intensivt, i många långa år, det kommer att vara ditt viktigaste verktyg) och har en idé om hur skolan, som fenomen, skulle kunna fungera bättre, sök lärarutbildningen. Sök trots napoleonbakelsen, jag lovar dig att lärarjobbet är något helt annat.

Perspektivet och ö-delandet

Det var en gång en ung man som, efter att ha läst i sin lärobok i historia, hävdade att Djingis Khan delade upp stora delar av norra Asien i öar. Detta förvånade mig lite, så jag frågade var han funnit informationen. Han visade mig formuleringen om hur Djingis Khan ödelade området i sin historiabok.

Tänk sån skillnad det kan göra hur man betonar saker och ting!

I Lärarnas Tidning talar universitetskanslern Lars Haikola om hur han tänkte när han avslog den ena ansökan om att få anordna grundlärarutbildning efter den andra:

Min första tanke var att ansökningsprocessen måste fortsätta. I ett nationellt perspektiv är det fullständigt självklart att Norrland måste ha en lärarutbildning. I och för sig kan man ställa krav på att studenter får flytta mer. Men det är omöjligt att halva Sverige inte ska ha någon lärarutbildning alls.

Och genom att växla spår från ett utbildningskvalitétsperspektiv till ett nationellt perspektiv har plötsligt Sverige ö-delats, och de olika enklaverna glider så långt ifrån varandra att om en utbildning inte fysiskt ges i någon av enklaverna så är den enklaven utan aktuell utbildning. Är det verkligen så, eller blandar man plötsligt ihop regionalpolitik med utbildningspolitik? Risken att ekonomi blir ett tyngre argument än kvalitet tycks överhängande. Lärarnas Nyheter ställer frågan om den nya ansökningsomgången och skuggan från gränserna mellan enklaverna syns än en gång tydligt på kartan:

Nu har Högskoleverket och regeringen gett klartecken för en ny snabb ansökningsomgång — hur kommer det sig?
— Vi är medvetna om att det var en väldigt forcerad ansökningsprocess och vi vet att det finns några lärosäten som med mindre kompletteringar har goda möjligheter att få en ny ansökan beviljad. Dessutom finns det ett nationellt intresse av att Norrland ska ha en lärarutbildning. Där delar departementet vår syn.

Har ni förresten tänkt på att det faktiskt finns veterinärer över hela landet?

Negativismens offer är eleverna

Så hände det igen – en klok, fantastisk, person vek av från den inslagna vägen mot läraryrket på grund av den kompakta negativism som mötte personen på skolor och i lärarrum. Och jag blir förtvivlad. Jag blir förtvivlad för institutionen skolans skull, som förlorar all den klokskap, allt det kunnande, all den positivism och alla de framtidsutsikter h*n bär med sig, denna människa. Och jag blir förtvivlad för de elevers skull som aldrig får möta denna människa som lärare, aldrig får ta del av den värme och inspiration h*n utstrålar. Och jag blir förtvivlad för oss som lärare, som fick chansen att få möta denne människa, som mirakulöst nog fortfarande gnistrar av entusiasm inför lärande och kunskap men vars entusiasm inför läraryrket malts till småsmulor, som kollega, få ta del av dennes synvinklar, tankar och idéer, få vidga våra egna horisonter med dennes erfarenheter. Det behöver vi ju så förtvivlat väl, där vi harvar omkring i samma fåror dag ut och dag in.

Anne-Marie Körling krönikerade om detta i maj i år, och jag väljer att citera hennes kloka ord igen:

Där satt jag på pendeltåget och insåg med ens att de här killarna hade rätt. Jag blev uppriktigt ledsen men ville inte försvara mig genom att berätta om skrivningshögarna som ska rättas och alla omdömen som måste skrivas, för att sedan med andan i halsen berätta om hur jag lärarspringer genom korridorerna för att skynda, skynda till möten som ändå inte är riktigt roliga, och bli arg på rektorns viktiga vision eller lyssna till hur budgeten går ihop för att trolleriet med knäna fungerade och slutligen attitydvägra i tystnad med armarna i kors och gnällande lämna möten med butter min för att genast förbanna papperstrasslet i kopiatorn för fjärde gången under samma dag. Puh!

Så gör vi sanningar om eländet i skolan. Vi berättar om läraruppdraget med gnällord och målar in oss i olika hörn. Det blir mer och mer sant ju oftare vi berättar historien. Att vi sedan inte får någon yrkesstatus eller att yrket inte är attraktivt för de unga, ja vad kan vi förvänta oss?

Gah!

Nu har vi chansen, vi får den på ett silverfat med de nya styrdokumenten, med uppföljning och dokumentation och skolinspektionen i ryggen har vi chansen att faktiskt kasta av oss gnällkulturen, att kungligt nobelt vända blad och börja om på nytt, med blanka ark och nya kritor till. Det kan bli lite jobbigt, det kan möta lite motstånd och det kan ta emot lite i början. Det kan kräva självövervinnelse, och det kräver definitivt synvända.

Men lita på mig – det kommer att vara värt det i det långa loppet!

.