#skolchatt

I afton #skolchatt, som vanligt om torsdagarna klockan 20.00 möts vi på Twitter och pratar om ett aktuellt, skolrelaterat ämne.

I dag handlar det om VFU, den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildningen, praktiken som äger rum ute i riktiga klassrum, med riktiga elever som i större eller mindre utsträckning önskar lära sig riktiga ämnen. Det har kommit ett förslag om att återinföra övningsskolor, där lärarstudenterna skall få en slags mjukstart på sin praktik för att sedan, med lite mer kött på benen, kunna gå ut i den förment hårdare verkligheten på övriga skolor och stå pall när det blåser.

Mats skriver om saken, liksom Helena, som också modererar kvällens chatt.

Visst låter det intressant?

Ett endaste råd

Ett enda råd vill jag ge er som börjar lärarutbildningar runt om i landet nu i dagarna. Det här gäller oavsett vilken lärarutbildning ni börjar på, och vilken slags lärare ni planerar att bli (ja, jag tar för givet att ni tänker bli bra lärare, hela högen, och borde sagt ‘nivå’ eller ‘inriktning’ eller något sådant istället)

Ni kommer att behöva strida, ni kommer att behöva kämpa, då och då, många långa dagar under ert yrkesliv. Mitt råd har med riktning att göra – kämpa med eleverna, kämpa för eleverna, kämpa bakom eleverna och putta på dem, kämpa framför eleverna och skydda dem med er själva om det behövs. Men kämpa aldrig mot eleverna. Det är inte bara dömt att misslyckas, det föder fler misslyckanden på vägen.

Slut på beskäftiga råd från Morrica.

 

Lärarutbildning i höst?

Söktrycketlärarubildningarna är i år svagare än tidigare, och flera utbildningar ställs in i brist på sökanden.

En rad universitet och högskolor har tappat mellan 30 och 50 procent i antal sökande jämfört med i fjol, visar en sammanställning Högskoleverket gjort för TT. Som en konsekvens ställs flera planerade utbildningar in i höst. Andra utbildningar har inte ens gått att söka, då lärosätena valt att lägga dem på is till 2012. Orsaken till det är att lärosätena först i juni fick examensrätt för dem.

Vilka konsekvenser detta får för svensk skola på lång sikt är svårt att sia om. För lärosätena får det konsekvenser direkt, varje student genererar pengar och varken lärareutbildare, forskare eller lokaler är gratis. Jag har hört viskas i vinden om specialsydda kortkurser för ämneslärare, kanske blir det ett alternativ, vi får se. Från politiskt håll var det låga intresset för lärarutbildningarna väntat:

Den politiska intentionen med ny lärarutbildning var att öka dess attraktionskraft. Hittills syns ingen sådan effekt men enligt utbildningsminister Jan Björklund (FP) var det väntat med tanke på att ett antal högskolor hängt på gärdsgården vad gäller examensrätt.
-Det är en engångsföreteelse. Men det svaga intresset för naturvetenskap är ett problem vi haft i många år. Under hösten kommer vi att presentera en strategi för naturvetenskap, matematik och teknik där även lärarutbildningarna fångas in, säger Björklund.

Vi har pratat tidigare om det här med dimensioneringen på lärarutbildningen, utan att egentligen komma fram till mer än att det är ett bekymmer om fokus hamnar på att fylla platserna istället för på innehållet. Jo, vi kom fram till en hel del annat också i den diskussionen, i och för sig, men inte så mycket som hade med frågan om dimensionering att göra. Om jag förstår saken rätt så har vi nu hamnat i ett läge där å ena sidan en del utbildningar inte alls kommer att bli av på grund av för få sökanden, och å andra sidan en del sökanden faktiskt inte kommer att komma in på lärarutbildningen på grund av att just den utbildning de sökt inte blir av. Om de kommer att erbjudas plats på andra utbildningar, eller om det öppnas möjligheter för den att ansöka till de utbildningar som faktiskt blir av får vi se.

Det blir intressant att se hur situationen utvecklas.

Överdimensionerad lärarutbildning?

Jag förvånas lite över hur stor vikt argumentet ‘men då blir det svårt att fylla platserna på lärarutbildningen’ ges, oavsett om det är intagningsprov, särskilda behörighetskrav eller ökade krav som diskuteras.

Ja, det kan tänkas att det blir svårt att fylla alla platser, men är det verkligen syftet med lärarutbildningen? Att fylla alla platser? Är inte syftet att erbjuda högkvalitativ lärarutbildning? Jag ser en risk att man lägger fokus fel om man börjar bekymra sig för vad som kommer att hända om man bara kan fylla tre fjärdedelar av platserna istället för på utbildningens syfte.

Det kan tänkas att den svenska lärarutbildningen är en aning överdimensionerad. Det kan tänkas att antalet platser är aningen för generöst tilltaget. Det är en tanke vi måste reflektera över.

 

Två bilder av lärare

Malmö Högskolas beskäftiga besserwisser är en bild. Hade jag varit ung och övervägt att faktiskt slå in på lärarbanan hade en film som denna förmodligen placerat mer tyngd i den andra vågskålen. Att vara allmänbildad är en tillgång när man undervisar, att vara en besserwisser är det inte. Man strävar efter att eleverna skall ges tillfälle att lära sig, inte efter att läraren ska ges tillfälle att briljera.

Dessutom har Napoleonbakelser sannolikt sitt namn från en förvrängning av Napolitansk, dvs härstammande från Neapel.

.

Jag känner inte igen mig i Malmö Högskolas bild av hur en lärare är, och då är jag ändå diplomerad besserwisser!

Debbie Allens danslärare, däremot, har en attityd som håller. Hon är cool (jodå, i den eran såg cool ut så), hon är ärlig, hon har höga förväntningar, och hon har sitt fokus på elevernas lärande, hur de ska göra för att växa och bli fantastiska. Hade jag getts den bilden av en lärare när jag befann mig där i valet och kvalet, och inspirerats av den, hade jag gått in i utbildningen med en annan bild av mitt framtida yrke:

.

Att jobba som lärare är ansvarstyngt. Det är krävande, det är stressigt, det är tungt och både motvind och uppförsbacke ibland. Men mer än något annat är det fantastiskt. Om du står i valet och kvalet, älskar ditt ämne passionerat (det är nödvändigt, för du kommer att umgås med det, intensivt, i många långa år, det kommer att vara ditt viktigaste verktyg) och har en idé om hur skolan, som fenomen, skulle kunna fungera bättre, sök lärarutbildningen. Sök trots napoleonbakelsen, jag lovar dig att lärarjobbet är något helt annat.

Perspektivet och ö-delandet

Det var en gång en ung man som, efter att ha läst i sin lärobok i historia, hävdade att Djingis Khan delade upp stora delar av norra Asien i öar. Detta förvånade mig lite, så jag frågade var han funnit informationen. Han visade mig formuleringen om hur Djingis Khan ödelade området i sin historiabok.

Tänk sån skillnad det kan göra hur man betonar saker och ting!

I Lärarnas Tidning talar universitetskanslern Lars Haikola om hur han tänkte när han avslog den ena ansökan om att få anordna grundlärarutbildning efter den andra:

Min första tanke var att ansökningsprocessen måste fortsätta. I ett nationellt perspektiv är det fullständigt självklart att Norrland måste ha en lärarutbildning. I och för sig kan man ställa krav på att studenter får flytta mer. Men det är omöjligt att halva Sverige inte ska ha någon lärarutbildning alls.

Och genom att växla spår från ett utbildningskvalitétsperspektiv till ett nationellt perspektiv har plötsligt Sverige ö-delats, och de olika enklaverna glider så långt ifrån varandra att om en utbildning inte fysiskt ges i någon av enklaverna så är den enklaven utan aktuell utbildning. Är det verkligen så, eller blandar man plötsligt ihop regionalpolitik med utbildningspolitik? Risken att ekonomi blir ett tyngre argument än kvalitet tycks överhängande. Lärarnas Nyheter ställer frågan om den nya ansökningsomgången och skuggan från gränserna mellan enklaverna syns än en gång tydligt på kartan:

Nu har Högskoleverket och regeringen gett klartecken för en ny snabb ansökningsomgång — hur kommer det sig?
— Vi är medvetna om att det var en väldigt forcerad ansökningsprocess och vi vet att det finns några lärosäten som med mindre kompletteringar har goda möjligheter att få en ny ansökan beviljad. Dessutom finns det ett nationellt intresse av att Norrland ska ha en lärarutbildning. Där delar departementet vår syn.

Har ni förresten tänkt på att det faktiskt finns veterinärer över hela landet?

Negativismens offer är eleverna

Så hände det igen – en klok, fantastisk, person vek av från den inslagna vägen mot läraryrket på grund av den kompakta negativism som mötte personen på skolor och i lärarrum. Och jag blir förtvivlad. Jag blir förtvivlad för institutionen skolans skull, som förlorar all den klokskap, allt det kunnande, all den positivism och alla de framtidsutsikter h*n bär med sig, denna människa. Och jag blir förtvivlad för de elevers skull som aldrig får möta denna människa som lärare, aldrig får ta del av den värme och inspiration h*n utstrålar. Och jag blir förtvivlad för oss som lärare, som fick chansen att få möta denne människa, som mirakulöst nog fortfarande gnistrar av entusiasm inför lärande och kunskap men vars entusiasm inför läraryrket malts till småsmulor, som kollega, få ta del av dennes synvinklar, tankar och idéer, få vidga våra egna horisonter med dennes erfarenheter. Det behöver vi ju så förtvivlat väl, där vi harvar omkring i samma fåror dag ut och dag in.

Anne-Marie Körling krönikerade om detta i maj i år, och jag väljer att citera hennes kloka ord igen:

Där satt jag på pendeltåget och insåg med ens att de här killarna hade rätt. Jag blev uppriktigt ledsen men ville inte försvara mig genom att berätta om skrivningshögarna som ska rättas och alla omdömen som måste skrivas, för att sedan med andan i halsen berätta om hur jag lärarspringer genom korridorerna för att skynda, skynda till möten som ändå inte är riktigt roliga, och bli arg på rektorns viktiga vision eller lyssna till hur budgeten går ihop för att trolleriet med knäna fungerade och slutligen attitydvägra i tystnad med armarna i kors och gnällande lämna möten med butter min för att genast förbanna papperstrasslet i kopiatorn för fjärde gången under samma dag. Puh!

Så gör vi sanningar om eländet i skolan. Vi berättar om läraruppdraget med gnällord och målar in oss i olika hörn. Det blir mer och mer sant ju oftare vi berättar historien. Att vi sedan inte får någon yrkesstatus eller att yrket inte är attraktivt för de unga, ja vad kan vi förvänta oss?

Gah!

Nu har vi chansen, vi får den på ett silverfat med de nya styrdokumenten, med uppföljning och dokumentation och skolinspektionen i ryggen har vi chansen att faktiskt kasta av oss gnällkulturen, att kungligt nobelt vända blad och börja om på nytt, med blanka ark och nya kritor till. Det kan bli lite jobbigt, det kan möta lite motstånd och det kan ta emot lite i början. Det kan kräva självövervinnelse, och det kräver definitivt synvända.

Men lita på mig – det kommer att vara värt det i det långa loppet!

.

Kan vem som helst vara lärare i en skola?

I väntan på att få veta hur den nya regeringen kommer att se ut, om vi nu får veta det nästa vecka (är vi regeringslösa just nu? Råder anarki, men vi är för väluppfostrade för att det ska märkas? Eller är det fortfarande den gamla regeringen som gäller, trots att de verkar gått och gömt sig?), så ägnar jag en stund åt att fundera kring lärarutbildning.

Alla kan något. De flesta av oss kan väldigt mycket, av många olika slag. Vi kan också dela med oss av det vi kan, vi kan lära någon koka ett ägg, hyvla en planka, sticka aviga och räta maskor och slå ett rep, om det råkar ingå i det vi kan.

Så detta med att lära ut, att förmedla det vi kan vidare till någon annan, det är något vi kan, allesammans. Vi har nog dessutom, om vi tänker efter en stund, en hygglig uppfattning om hur vi gör när vi gör det. Ändå är inte alla bra lärare. Långt ifrån. Inte ens alla lärare är bra lärare, och få, om ens någon, aldrig så bra lärare är bra för alla elever.

Och det jag kommer att fundera kring nu, när jag sitter här och väntar på regeringen, är vems ansvar det egentligen är det här med att se till att den sämsta läraren i svensk skola är en väldigt bra lärare. Ämneskunskaper har vi pratat om många gånger, och det är självklart att den sämsta läraren i svensk skola ska ha förbaskat goda ämneskunskaper. H*n ska också besitta genuin digital kompetens, goes without saying. Men sen är det det där svårgripbara, det som kallas lärarskicklighet. Det måste h*n också ha. Och huruvida h*n kan erhålla detta eller inte är svårt, ja i det närmaste omöjligt, att avgöra på förhand. Finns det några prov eller tester som kan indikera något känner jag inte till dem.

Så det tycks hamna på lärarutbildningens bord.

Det är ett tungt och stort ansvar. Jag tror de flesta av oss är medvetna om att det tar en rejäl stund att utveckla de egenskaper som ryms i begreppet lärarskicklighet. Det kräver både erfarenhet och kreativitet, men att låtsas som att alla kan utveckla dessa egenskaper i tillräckligt hög grad för att faktiskt bli bra lärare, är inte det att hyckla? Är det inte så att man redan på lärarutbildningen kan se att nej, den här personen är inte av rätta virket, har inte vad som behövs, fyller inte ut kostymen, bär inte upp hatten, har inte människosynen, den sociala förmågan, respekten för medmänniskor, självinsikten, does not walk the walk whether *he talks the talk or not… och så vidare?

Jag undrar, är det så att man i den nya lärarutbildningen kommer att avråda personen från att fullfölja utbildningen, kommer man helt enkelt att underkänna personen eller kommer man, som tycks vara fallet idag, att traska vidare i ullstrumporna och låtsas att det nog blir bra med tiden, trots att man hör varningsklockorna ringa i bakhuvudet?

Jag är inte lärarutbildare, och det är jag väldigt glad över. Det är ett enormt ansvar man tar på sig när man sätter sig i den positionen, och jag har stor respekt för skickliga lärarutbildare. Jag bara funderar över hur man ska bära sig åt för att nå dithän att den sämste läraren i Sverige ska vara en väldigt bra lärare.

Det ska bli spännande att se vilken regering vi faktiskt får till slut, tycker ni inte?

Klasskillnaden förstärks i skolan

Sedan kommunaliseringen av den svenska skolan har betygsklyftan mellan rikas barn och fattigas barn ökat, visar en undersökning SCB gjort på uppdrag av LR, skriver SvD:

Lärarnas Riksförbund (LR) har låtit SCB granska alla niondeklassares slutbetyg över en längre tidsperiod: 1990 till 2008. Sifferbetygen byttes ut mot bokstavsbetyg 1998, men de olika betygssystemen har räknats om så att de blivit jämförbara. Granskningen visar att elevernas familjebakgrund fått ökad betydelse för studieresultaten sedan 1990. Med andra ord: klyftorna i skolan har ökat.

LR har bland annat låtit SCB granska betygsutvecklingen ur ett inkomstperspektiv. Resultat: Sedan 1990 har barn till höginkomsttagare höjt sitt betygssnitt betydligt mer än låginkomsttagarnas barn.

Resultaten av undersökningen förvånar inte, segregationen i samhället återspeglas allt tydligare i skolorna också, kommuners prioriteringar blir tydligare än någonsin när de återges i form av elevers skolresultat. Nej, jag säger inte att ett återförstatligande av skolorna vore lösningen på allt, men jag säger, och jag säger det med emfas – kommunaliseringen har gjort slarvsylta av många många människors möjlighet till en bättre framtid.

Valfriheten, säger många, var det som skapade segregationen i skolorna, ändå vill ingen ge avkall på den. DN skriver:

Så väl moderaternas skolpolitiska talesperson Margareta Pålsson, som Ylva Johansson, välfärdspolitisk talesperson för Socialdemokraterna, delar bilden av de växande klyftorna i skolan. Båda tror också att ökade kunskapskontroller och mer kompetensutveckling av lärarna, kan förbättra situationen. Valfriheten kommer ingen av dem att ge sig på:

– Vi kan inte tvinga duktiga elever att gå i mediokra skolor, vi får se till att alla skolor är bra i stället, säger Margareta Pålsson.

Ylva Johansson tror att valfriheten ökat segregationen och att den är en del av problemet, men ser inte att det går att förändra.

– Däremot är det dags att lagstifta om hur kommunerna fördelar resurserna till skolorna. Pengarna måste användas där behoven är som störst, säger hon och välkomnar idén om en parlamentarisk utredning:

Skolans roll i vårt samhälle är alldeles för viktigt för att vi inte ska försöka hitta gemensamma strategier.

Jag håller med dem, båda två. Kommunerna har visat att de inte klarar av att ta ansvar för resursfördelningen, de prioriterar utifrån helt fel grunder och resultatet ser vi tydlig. Resultatuppföljningen är obefintlig och elever går igenom grundskolan utan att tillägna sig ens de mest basala färdigheter. Det är katastrof, det är skandal, det är ett hot mot demokratin och ekonomin och folkhälsan.

Kommunaliseringen är en del, den ständigt ökande acceptansen av segregationen är en. Valfriheten är en del, och den illa behandlade LpO94 en.

Anne-Marie Körling skriver om hur den reform som genomfördes för snart tjugo år sedan gick alldeles för slarvigt till, hur styrdokument misstolkats och kopplingen till läroplanens intentioner tycks försvunnit helt. Hon ställer skolan till svars, men inte lärarna:

Jag tänker inte lägga någon skuld på lärare, vi fick LpO-94 utan att få lära oss den. Det skedde samtidigt som stora skolreformer sjösattes, kommunaliseringen kom vilket i sig är stort och omfamnade skolan på ett nytt sätt, rektors roll kom att bli en förvaltare med uppdrag mot ekonomi snarare än pedagogisk ledning, lärare fick nya kursplaner och dessa mottogs utan större förståelse eller med medvetenhet om implementering, processande och uppföljning av att lärare börjar utveckla en relation till en mål-och resultatstyrd skola.

Att det också handlade om en teoretisk förändring, från Piaget till Vygotskij, kom aldrig någonsin upp till ytan. Den socialkonstruktivistiska kunskapsyn som läroplanen omfattar blev därför inte alls förstådd eller genomförd. Det är en stor förändring att börja tänka i nya banor och mot en ny fond. Det tog många, många år att upptäcka teorierna kring vilka skolan skulle börja arbeta. Och det kräver sina dagar. Under samma tid går barn med rättigheter i skolan för att lära sig. Men Vygotskijs tankegångar kom att hamna i skymundan, och i realiteten kom Piaget och Lgr 80 att råda. Men hur skulle lärare själv förstå det här. Läroplanen LpO-94 hade vackra ord och innebörder. Läroplanen var liten i sitt omfång men så stort uppdrag och utvecklingsåtagande åt oss i skolorna. Där är alla ansvariga.

Hon har helt rätt, givetvis, det tar tid att ändra sitt sätt att tänka och se världen och sitt uppdrag. Men vi har haft gott om tid på oss, och LpO-94 är inte längre ny. Vid det här laget borde vi vara hemma i den, vi borde ha diskuterat och konferensat och utbildat oss och satt oss in i den så väl att den är en självklarhet för oss idag. Nu kommer nästa steg, och vi måste förhålla oss till det och ändra vårt arbetssätt utifrån det. Anne-Marie uttrycker återigen mina tankar bättre än jag själv:

Jag ser med oro på den nya reviderade Skola 2011 och implementeringen av den. Om detta inte äger rum med kvalitet och tilltro till lärares vilja att göra det bästa av sina åtaganden så kommer också denna läroplan att hamna i ett vacuum. Det kan vi inte tillåta oss, inte för eleverna eller för lärarna, inte för någon skola alls.

Hur ska vi bära oss åt för att inte hamna där? Hur ska vi bära oss åt så att kommunalpolitikers brist på kunskap och förståelse för sitt uppdrag inte drabbar redan utsatta barn? Hur ska vi bära oss åt för att valfriheten ska vara fri, för alla, i synnerhet för dem som verkligen behöver den?

Det första, det största och det viktigaste, såvitt jag kan se, är precis det Anne-Marie skriver om – vi måste se till att alla lärare, alla skolledare och alla ansvariga politiker, nuvarande såväl som framtida, förstår och håller sig till läroplanen. Det innebär att vi måste lägga tid och kraft på att sätta oss in i den. Vi behöver anordna fortbildningsdagar, vi behöver träffas och prata om den, och vi behöver besluta oss för att vi faktiskt ska arbeta utifrån den i fortsättningen. Inga halvmesyrer, inga provisoriska övergångsmodeller som permanentas och inte genomförs fullt ut, utan ett rejält kliv in i det nya, tillsammans alla på en gång. Alla, utan undantag.

Det kommer att kosta kommunerna pengar. Det kommer att kosta staten pengar. Det kommer att kosta tid, svett och tårar.

Det är framtiden och demokratin värd, tycker ni inte?

Läs också vad Christermagister skriver om saken. Det är klokt som vanligt.

En och annan tidning skriver också, t ex Sydsvenskan, Expressen, Affärsvärlden, Skånskan och Allehanda

Ny universitetskansler

Från rektorsstolen vid Lunds Universitets campus Helsingborg kommer den nye universitetskanslern Lars Haikola, berättar Lärarnas Nyheter. Den nya universitetskanslern är doktor i religionsfilosofi och har tidigare bland annat varit major i kavalleriet,  rektor vid Blekinge Tekniska Högskola och lett den organisationskommitté som hade till uppdrag att förbereda och genomföra  sammanslagningen av Växjö Universitet och Högskolan i Kalmar.

Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén är positiv till utnämningen:

Lärarförbundet har länge drivit frågan om en förstärkning av den pedagogiska kompetensen hos högskolans lärare. Vi är därför mycket positiva till att Haikola redan vid sin första presskonferens tar upp frågan om högskolepedagogisk utveckling, säger Eva-Lis Sirén.

Jag håller med henne. Det här känns lovande!