Tillfället gör tjuven

”Jag undrar om jag skulle kunna få be om en tjänst”, frågade mig en elev en gång. Lite besvärad, lite generad. ”Skulle du kunna vara noga med att alltid låsa dörren till ditt arbetsrum? Det är jättesvårt och jättejobbigt att veta att det ibland är olåst och att där inne finns kanske plånböcker med pengar och annat som man skulle kunna få pengar för. Jag vill verkligen inte råka stjäla något från dig, men det är svårt att koncentrera sig på skolarbetet när jag hela tiden tänker på det.”

Innan eleven förklarade detta hade jag en luddigt oformulerad känsla av att det här med att ha dörren till arbetsrummet olåst när jag var där inne, eller alldeles i närheten, var något som skapade en öppen, välkomnande, avslappnad känsla. Elevens ord blev en tankeställare. Det handlar inte om kultur och sedvänja. För eleven, och jag är rätt säker på att hen inte är unik i detta, blev en olåst dörr till ett arbetsrum en stressfaktor. Inte av moraliska skäl, eleven var inte rädd att ‘åka dit’ på att ha stulit något, utan snarare av etiska skäl, eleven var väl medveten om konsekvenserna av en stöld och lät bli, men det kostade på och störde elevens studiero.

Av hänsyn till eleven, och andra elever i samma situation som inte sätter ord på sin upplevelse, låser jag numera min arbetsrumsdörr, även om jag bara går ut ett ögonblick. Det är viktigare med studiero än mysig stämning, även om det senare också fyller sin funktion.

Vi har sällan möjlighet att gå en dag i någon annans skor, men att lyssna på när någon beskriver sin situation och om möjligt ta de hänsyn som tarvas kan vi ofta göra utan större ansträngning.