Morrica som läsare

Jag är en kommunicerande läsare.

Nej, inte med omvärlden just när jag läser, då är jag en världsfrånvänd läsare som kan bli passivaggressivt irriterad när någon kommer och stör mig. Jag säger inte något om saken, både för att min erfarenhet är den att det tar mindre tid att låta personen framföra sitt ärende än att förklara att hen stör mig, lyssna på hens förklaringar om att hen inte kunde veta och inte menade och dessutom bara ville ha min uppmärksamhet ett ögonblick och för att jag egentligen inte blir arg, bara avbruten. Förlåt, jag tycker om er, och ni är viktiga, men jag behöver min eremit-läsning för att behålla mitt mentala equilibrium.

Men med texten. Jag stryker under formuleringar som talar till mig direkt, som öppnar nya perspektiv, som får mig att höja ögonbrynen, som formulerar de tankar jag inte riktigt fått grepp om, som får mig att önska att det var jag som lyckats formulera mig så väl. Ibland ser jag dessa understrukna formuleringar dyka upp i mitt eget språk. Inte alltid, men ibland. Ibland dyker de sannolikt upp utan att jag är medveten om att de finns understrukna någonstans i en bokhylla.

2015/01/img_1072.jpg

Genom dessa understrykningar kommunicerar jag också med bokens framtida läsare, kanske jag själv i en framtida version med erfarenheter jag i dag inte vet något om, kanske någon annan, vem det nu är  – nästa gång boken läses vet läsaren att just de understrukna raderna fångat min uppmärksamhet.

Vi lever i dag i en värld där böcker inte automatiskt innebär papper. Och jag är barnsligt förtjust i digitala böcker, det är underbart att kunna bära med sig motsvarande resväskor i skönlitteratur, att ha referenslitteraturen tillgänglig trots att pappersutgåvan ibland väger flera kilo och är smått otymplig att läsa i.

Och när jag läser i Kindle, som jag gärna och ofta gör, får jag dessutom del av andras understrykningar. Formuleringar och avsnitt många strukit under markeras diskret med en streckad linje.

2015/01/img_1067.png

Ser ni? Hör ni hur andra som läst boken viskar tyst de rader som fångat deras öga och tanke? Hör ni hur de viskar till oss som läser nu ‘jag har också varit här, och min tanke är fortfarande kvar’, känner ni hur nära de är? Vi kan ana dem, nästan se dem, för ett ögonblick nästan mötas över tid och rum.

Magiskt!

Bok eller skärm, skärm eller bok?

Här är en skärmdump från den skärm jag stirrade in i på bussen i morse.

Wizard of Oz

Jag tog den när ett samtal från i går plötsligt dök upp i minnet, ett samtal där läsande av texter ställdes mot skärmtid. Det var ett trivsamt men tämligen polariserat samtal, där digitala media, diminuerade till ”skärm”, placeras i ett dikotomiskt förhållande till analoga textmedia, framförallt böcker.

Och det är ju givetvis lite fånigt och riskfyllt, även om det är trevligt, att stöta och blöta halmdockor, personligt tyckande och anekdotisk evidens helt utan vetenskaplig förankring, i synnerhet i en fråga där många investerat mycket känslor.

Men i en aspekt vill jag faktiskt ge gårdagkvällens sparringpartner rätt – men inte i fråga om elevers läsande, Digitala media är en del av vardagen, lika självklara som kollektivtrafik eller snabbköpskassor. Men i fråga om lärares läsande. Ja, visst läser jag på skärm, det skulle om inte annat vara oergonomiskt att bära runt på alla de böcker som bor i min Kindle i analogt format.

Men vi bör inte underskatta lärares förebildliga ansvar när det handlar om att modellera de studiefrämjande vanor elever och studerande behöver anamma. Vi kan och bör tala böcker, vi kan och bör undervisa böcker, samläsa böcker, undervisa böcker, samtal om böcker, men elever gör som vi gör i långt högre grad än de gör som vi säger. Den lärare som sitter på skoltrappan med näsan i en bok, som bär boken i fickan och lägger den på katedern för att ha den till hands vid rast eller paus visar att hen lever som hen lär, och det gör intryck och inspirerar.

Flitigt läsa gör dig klok, därför läs varenda bok

Falstaff Fakir 

Du läser väl den här veckan också?

Jag blir alltid lite orolig när jag hör lärare säga att de inte upplever sig ha tid i sin vardag för att läsa skönlitteratur. Alls. Överhuvudtaget. Ibland med tillägget att hen läser så mycket facklitteratur och forskning att hen helt enkelt inte hinner med skönlitteraturen, den får vänta.

Och jag tänker, varje gång, kära kollega, du har inte förstått vad skönlitteratur är. Du har inte förstått betydelsen av berättelser, ingen har visat dig hur skönlitteraturen kommer att öka din förståelse för facklitteraturen, och öppna helt nya horisonter för dig. Och sedan tänker jag, smått rädd för tanken, på hur hens elever uppfattar det skönlitterära läsandet när läraren, auktoriteten på akademiska aktiviteter, prioriterar ner det som en lättviktighet som sorteras bort.

Läs, gör det. Även om det tar en månad eller två att ta sig igenom boken för att kollektivtrafikresorna är så korta, och du ofta får stå, så läs. Den här veckan också.

Vad läser ni den här veckan?

Empiriska undersökningar ger vid handen att en veckas förkylningspåtvingad avhållsamhet från tango ger abstinens. För att i någon mån ta udden av denna återvänder jag denna vecka till

Jag fick en konstig fråga i veckan. Här kommer ett offentligt svar: Nä, jag dansar inte tango i akt och mening att ”se sexig ut”. Jag är nybörjare och ser nog mest ut som en fokuserad buffel med enbart vänsterfötter. Men tack för visat intresse. Typ.

(Trots att blotta frågan ställd till en gammal tant antyder mer om frågeställarens sexuella preferenser än jag ville veta)

Vad läser ni denna vecka?

Mitt sommarprojekt – uppdatering

Jag berättade i maj om mitt sommarprojekt, att läsa åtminstone första delen i Pedro Urvis trilogi El Enigma De Los Ilenos. Jag kunde överhuvudtaget inte spanska innan jag började. I maj, när jag skrev det förra inlägget, hade jag precis inlett projektet med att bekanta mig med de grammatiska personerna på spanska, titta på prepositioner och hur regelbundna verb böjs. En grund, någonstans att utgå ifrån när jag kastade mig ut i den inledande snöstormen.

Sen dök saker upp. Zafón dök upp, poesi dök upp, manga på spanska dök upp, livet tog plats, och Urvi hamnade åt sidan. Jag är fortfarande kvar i den inledande snöstormen, men jag kommer att återvända.

Det är svårt att läsa böcker på nytt språk. Det är utmanande, utvecklande, roligt, belönande, men det är svårt. Bakgrundskunskap, någon att uppleva tillsammans med, någon som visar saker hen ser gör det lättare. Det är mycket givande att läsa på spanska utan dessa förutsättningar, det sätter sökarljuset på sidor i språklärandet som ibland är lätta att prioritera ner, som i läroböcker hamnar långt bak men som ger nycklar. Prepositioner, ordföljd, homofoner och adverbial, t ex.

Vad läser ni denna veckan?

Vad läser du denna vecka?

Själv befinner jag mig just i detta ögonblick mellan två böcker. Jag lämnade nyss The Long War, som till min förtvivlan tog slut. Det är den sorts bok jag läste allt långsammare ju färre sidor det var kvar, jag ville inte lämna världen med de sjungande trollen, men mycket få böcker vara för evigt.

 

Från Pratchetts och Baxters fantastiska stepwise multiverse stiger jag vidare till detektiven Felix Castors inte mindre fantastiska London, där levande och döda rör sig tillsammans med allt vad det innebär

Vad läser ni den här veckan? 

Vad läser du denna vecka?

Det är den sista söndagen innan höstterminens schemalagda arbetstid rutar in tillvaron, och för att högtidlighålla detta gör jag ännu ett ambitiöst försök att dra igång en blogg-tradition: Veckans läsning.

Lite om någon av de böcker som lästs under veckan som gått, och jag tänker välja helt som det faller sig. En bok som gjort stort intryck på mig, en bok jag kämpat med, en bok som talats om i #bokchatt (där jag på grund av åska med dåligt tajming inte kunde vara med denna månad)

Mitt sommarprojekt går inte alls så fort och smidigt som jag tänkte mig, men det går framåt. Jag låter El Enigma ligga ett tag, inte för att jag inte tycker om den, utan för att det plötsligt gick upp för mig att det finns en bok av Carlos Ruiz Zafón jag inte läst:

 

 

så för tillfället är detta min spanskspråkliga läsning. Marina är utgiven som en ungdomsbok, men allt det jag älskar i Zafóns skrivande finns där – de fantastiska miljöerna, beskrivningarna av arkitektur, stämningen, den flytande berättarstilen, den skira kärleken, det dunkla, det mystiska, det där outsagda skrämmande som rör sig i skuggorna, det som läsaren anar närmast fysiskt.

Vad läser du den här veckan?