Gott nytt år!

Semestern är över, och snart är det dags att hälsa de nya klasserna välkomna. Det känns lika roligt som det gör varje år, högtidligt, spännande, pirrigt, nervöst. Det spelar ingen roll om vi alla känner varandra sedan tidigare eller om det blir första gången vi möts, eller något däremellan. Nytt läsår och nya kurser gör att en klass alltid är en ny klass i början av ett läsår.

En oskriven bok som bara väntar på att fyllas med ord och bilder, klokskaper och framsteg. Bara omslagsbilden finns på plats ännu.

Gott Nytt År på er allesammans!

 

Vårdagjämning #mydayjob

Det är vårdagjämning i luften, förväntan, rastlöshet; ivrigt vräker sig blommorna upp genom fjolårslöven, slår ut så det nästan hörs. Råkflockarna diskuterar uppdelningen av trädkronorna högljutt, bygger och tappar en och annan pinne på marken nedanför. Knopparna sväller, på väg att brista, vårskor klapprar mot stenläggning, vårjackor, aningen för tunna i den ännu lite kalla vinden, men så fina, så lätta efter de tunga, byltiga vinterkläderna visas upp

I skolan skiftar eleverna växel, flyttar plötsligt och märkbart sitt fokus från nuet till sedan – de som går ut börjar titta på högskolornas utbud inför hösten, de som har ett eller ett par år kvar tills det är dags att söka tittar också, och hittills tämligen lösa tankar börjar konkretisers som planer inför nästa läsår. Någon funderar över att byta skolan, kanske till en som ligger bättre till, kanske till en som erbjuder något hen saknat på den skolan där hen går nu, hur trivsam den än är, kanske till ett nytt social sammanhang där hen hoppas kunna börja om, skapa sig själv på nytt.

Att tempot ökar beror inte bara på att kurser börjar närma sig slutet, att läsåret snart är över och tiden för att hinna avsluta allt som ska göras, tiden vi har kvar som klasser, som grupper, som elever och lärare tillsammans mot målet, blir allt mer begränsad. Den här livskraften, rastlösheten, ivern spelar in minst lika mycket. Framåt, vidare, uppåt!

Det är vårdagjämningstider.

GOTT NYTT ÅR!

Det nya läsåret väntar precis om hörnet. För somliga det första, för andra det sista, för många ett i raden. Det kommer att innehålla skratt, det kommer innehålla oro, möda, tårar och slit. Det kommer ställas krav och det kommer att nås mål. Förväntningar kommer att överträffas, och komma på skam. Det kommer att förekomma misslyckanden, och det kommer begås misstag. Det är helt i sin ordning, det är så vägen till kunskapen ser ut. Det kommer att förekomma framgångar, framsteg och alldeles otroliga prestationer av så många slag att vi kommer hisna.

Gott nytt år!

.

Ring in det nya och ring ut det gamla

i årets första, skälvande minut

Läsåret är över. Kvar står en skola så öde och tom som en skola bara är när läsåret är över. Det spelar ingen roll hur mycket och energiskt lärare och övrig personal springer omkring, en skola utan elever är tom.

Och så ska det vara. Nu börjar det nya, och av det gamla finns bara minnen kvar. Vi kan inte lägga till något, vi kan inte dra ifrån. Vi kan inte ändra eller rätta till. Vi kan bara lära oss av det vi gjorde, vad som gick bra och varför det gjorde det, vad som gick mindre bra och vad vi kan göra för att det ska gå bättre nästa gång.

Förra sommaren berättade jag lite om vad jag gjorde under det som med lekmannabegrepp kallas sommarlov. I år kommer det att se lite annorlunda ut. För mig personligen, men jag hoppas också att vi som skola tar till oss av de råd och den feedback vi fått under läsåret. Det hoppas jag gäller skolan som institution i landet också.

Det räcker så, nyårstal bör varken bli för långa eller för dystra.

Gott Nytt År!

.

Provar en ny modell

Jag har redan bestämt mig för vilka böcker som kommer att användas i mitt klassrum i höst. Det är en ny approach, vanligen brukar första delen av sommaren gå åt till beslutsprocessen men av olika anledningar forcerades beslutet fram i år.

Det innebär, för min del, att mitt arbete under sommaren kommer se lite annorlunda ut. Momentet när jag läser igenom en hög böcker för att se vilka som känns mest lämpade försvinner, och jag går direkt på att börja förbereda de aktuella böckerna. Det kan leda till att jag jobbar mindre i sommar än jag gjort andra år. Det kan hända att det inte blir någon skillnad alls.

Men det är intressant att prova nya sätt att närma sig saker och ting. Det gäller läsår lika väl som andra naturfenomen.

 

#skolchatt om organisation och schema

Det är torsdag igen, och som traditionen bjuder börjar #skolchatt klockan 20.00. Ämnet denna vecka är organisation och schema, med särskilt fokus på vad som fungerar väl i olika sammanhang, och vad det är som gör att faktiskt fungerar.

Vi pratar ofta mycket om vad som INTE fungerar, om raster som är för korta, om planeringstid som inte räcker till etc, men nu provar vi att närma oss frågeställningen från ett annat håll. Genom att lyfta och titta på exempel på vad som fungerar hoppas jag vi kan lära oss av varandra inför nästa läsår, och låta de goda exemplen sprida sig som ringar på vattnet.

Vilken är den optimala tiden att börja om morgnarna? Bör vi organisera om skolåret i tre terminer med färre lektioner per vecka? Hur lång bör en lektion egentligen vara? Hur många elever bör varje lärare undervisa? Hur många lärare bör varje elev möta under en skolvecka? Hur lång tid behöver en lärare mellan lektioner? Och hur långa raster behöver eleverna? Vad säger forskningen? Vad säger erfarenheten?

Välkomna att delta i samtalet, 20.00 på Twitter.

En folkhögskollärares sommarlov XI

Att lyssna till hur pusselbit efter pusselbit av det som ska bli ett nytt läsår klickar på plats såhär mot slutet av sommarlovet är en speciell känsla. Det finns gott om hål, såklart, och en hel del bitar ligger fortfarande med baksidan upp, men man börjar kunna skönja strukturen och motivet. Det börjar bli tydligt att det är ett pussel där alla har några bitar, och allas bitar är viktiga. Hur många man har, om de passar ihop med varandra eller är spridda över hela pusslet och fyller små hål här och där, om de bildar en ram eller ett hörn är inte det viktiga – det viktiga är att alla bidrar med sina bitar. Först då kan det bli komplett.

Spridda semesterskurar

Det är bättre, berättar en studie som Aftonbladet berättar om, att sprida ut semestern, ta ett par dagar här och ett par dagar där, istället för en lång, sammanhängande ledighet:

Fyra veckors semester är inte bra för hjärnan i sig, man återhämtar sig helt enkelt inte. Därför bör man ha flera mikrosemestrar istället, säger Bengt Arnetz, professor vid Uppsala Universitet och vid Wayne State University i Michigan, med stress och återhämtning som specialområde […] Att vi skulle må bättre av längre semestrar är en myt. Det spelar ingen roll hur lång semester du har. Det finns tvärtemot ett starkt biologiskt stöd för att sprida ut den.

och jag kommer genast att tänka på diskussioner vi haft om läsårstider. De behov det anakronistiska upplägg vi nostalgiskt håller fast vid svarade mot finns inte längre kvar. Sommarlovet var inte en lång ledighet för att vila upp sig från det hårda skolåret, utan en arbetsintensiv period på gården då alla händer behövdes för att man skulle ha mat under det lågintensiva vinterhalvåret, då barnen istället kunde avvaras och ägna sin tid åt skolan. Ja, med undantag för det som i vissa delar av landet kallas potatislov, i andra delar betlov eller skurlov, då arbetskraften behövdes igen, och de kristna högtiderna förstås.

Industrisamhället visste att ta vara på tiden, med skiftlag och ackord höll man produktionen igång, men maskinerna behövde servas och repareras ibland, och det stoppade upp verksamheten. Lösningen blev industrisemestern, fyra veckor då man stängde av de löpande banden, stannade maskinerna och servade och reparerade medan arbetarna fick ledigt i högsommarvärmen.

Men det var då det. Nu är en annan tid, understryker Arnetz:

Man behöver ta semester då och då. Men att jobba stenhårt och försöka återhämta sig på fyra veckor fungerar inte. Vi är dessutom i ett kunskapssamhälle där man inte behöver stänga industrin för att serva maskinerna i fyra veckor. Den bästa hjärnvården har att göra med vad som sker på semestern.

Det svenska samhället är i mångt och mycket inrättat efter skolan. Semestrar läggs i huvudsak under lov, dels för att det är då barnen är lediga, dels för att det är då ungdomarna är lediga och kan gå in som billiga, underpriviligierade men nödvändiga semestervikarier. Tre terminer skulle ge utrymme för de kortare och mer frekventa semestrar som skulle ge oss den återhämtning vi behöver.

Tanken är värd att tänka såhär i semestertider.

Välkommen till höstterminens första dagar!

Vi står inför sommarlovet, skolår summeras, klassrum städas ur och avslutningar repeteras. I denna ljuva sommartid har någon sökt på orden ”tråkig skola” och hamnat här hos mig, och jag blir påmind om ett inlägg jag skrev förra sommaren. Jag vet inte hur det är med er, men för mig innebär läsårsslut att jag börjar planera nästa läsår, och det är viktigt att bli påmind om hur elevernas upplevelse av klassrumsvardagen kan se ut:

Anne-Marie Körling hänvisar till en amerikansk undersökning som visar att 66% av amerikanska high school studenter har tråkigt i skolan åtminstone en gång per dag. 17% är uttråkade varje lektion. Procent säger kanske inte så mycket, men det undersökningen visar är två av tre elever blir uttråkade av skolan på daglig basis, och en av fem varje lektion.

Vi kan slå ifrån oss detta och hävda att det inte är relevant, det är ju för jösse namn en amerikansk undersökning av amerikanska skolor. Då gör vi oss själva och eleverna en otjänst. Istället bör vi fråga oss hur det står till i svenska skolor. Finns det en risk att våra elever också sitter av dagarna halvt i koma av ren leda? Kan det hända att en av anledningarna till att elever stökar och bökar ibland är just denna – de har skittråkigt och måste hitta på något för att inte somna?

Undersökningen ställer den relevanta frågan ‘vad är orsaken till att det är så tråkigt’ också, och svaret är:

the factor the students most frequently cited as the cause of their boredom was that the “material wasn’t interesting,” with “lack of relevance” of the material following not too far behind. Some 35 percent of the bored students, however, indicated that the source of their boredom was a lack of interaction with their teacher.

Materialet man arbetar med är alltså ointressant och upplevs som irrelevant, och fler än var tredje student anger brist på interaktion med läraren som huvudorsaken.

Vi måste våga gå in i den här diskussionen, skriver Anne-Marie, och det har hon helt rätt i. Finns det någon undersökning om huruvida svenska studenter tycker det är roligt eller har tråkigt i skolan? Om vad de tycker, rent subjektivt, hur de upplever sin skolvardag, och varför? Om det inte finns så borde det finnas.

Det är jätteviktigt.

Pollen och sluttermin

Vi har ägnat dagen åt en livaktig diskussion om lärarhierarkier, men en skola består ju inte bara av lärare. En skola utan elever är bara en tankekonstruktion, och det är inte så mycket att hurra för.

Det är vår, och med ljuset, grönskan och värmen kommer pollen. Jag ser, varje år, i klassrummet exakt vilken dag den första pollenvågen slår till – rödögda, hängiga, snoriga elever kämpar för att koncentrera sig och hänga med i samtalen. Den som aldrig har upplevt en allergiattack kan ha svårt att föreställa sig hur handikappande det är, och pollen slår till precis i läsårets slutspurt, när de nationella proven skrivs, och stora inlämningsarbeten och examensuppgifter slutförs. Inte nog med att allergiattackerna drar energin ur eleverna, många av medicinerna gör en trött också.

Professor Astrid Petterson, själv pollenallergiker, har tittat närmare på hur pollenallergi påverkar elevers resultat:

 I november 2000 lät hon samtliga 8:or i en av Stockholms kranskommuner, 878 elever, lösa matematikuppgifter som konstruerats så att de satte koncentrationsförmåga och uthållighet på prov. Kommande vår fick samma elever lösa uppgifterna igen just som björken blommade som mest. Elevernas betyg i matematik, svenska och idrott hämtades också in i slutet av läsåret […]  Vi kunde då se att de pollenallergiska eleverna inte hade lika bra kunskapsutveckling som de icke pollenallergiska när vi jämförde med novemberresultatet, säger Astrid Pettersson som publicerar resultaten i rapporten ”Fatta att man kan vara trött”.

Jaha, vad kan vi göra åt saken då? Vi kan ju inte såga ner alla björkar, asfaltera alla gräsmattor och DDT-bespruta alla dikesrenar, det lär knappast göra saken bättre. Vi kan sannolikt inte flytta di nationella proven heller, såhär i brådrasket. Däremot kan vi, som lärare, ta med pollensäsongen i beräkningen när vi gör våra planeringar.

Och kanske kan vi lite försiktigt tänka tanken ‘tre terminer‘ i sammanhanget också. Pollensäsongen vore inte lika katastrofal om den inte vore i slutet av slutterminen, då när slutspurten ska sättas in. Och hur det än är, det är elevernas lärande som är själva huvudpoängen med skolan, inte sant? Om vi kan underlätta för dem genom att lägga om systemet lite så är det en tanke värd att tänka, tycker jag? Vad tycker du?