Spridda semesterskurar

Det är bättre, berättar en studie som Aftonbladet berättar om, att sprida ut semestern, ta ett par dagar här och ett par dagar där, istället för en lång, sammanhängande ledighet:

Fyra veckors semester är inte bra för hjärnan i sig, man återhämtar sig helt enkelt inte. Därför bör man ha flera mikrosemestrar istället, säger Bengt Arnetz, professor vid Uppsala Universitet och vid Wayne State University i Michigan, med stress och återhämtning som specialområde […] Att vi skulle må bättre av längre semestrar är en myt. Det spelar ingen roll hur lång semester du har. Det finns tvärtemot ett starkt biologiskt stöd för att sprida ut den.

och jag kommer genast att tänka på diskussioner vi haft om läsårstider. De behov det anakronistiska upplägg vi nostalgiskt håller fast vid svarade mot finns inte längre kvar. Sommarlovet var inte en lång ledighet för att vila upp sig från det hårda skolåret, utan en arbetsintensiv period på gården då alla händer behövdes för att man skulle ha mat under det lågintensiva vinterhalvåret, då barnen istället kunde avvaras och ägna sin tid åt skolan. Ja, med undantag för det som i vissa delar av landet kallas potatislov, i andra delar betlov eller skurlov, då arbetskraften behövdes igen, och de kristna högtiderna förstås.

Industrisamhället visste att ta vara på tiden, med skiftlag och ackord höll man produktionen igång, men maskinerna behövde servas och repareras ibland, och det stoppade upp verksamheten. Lösningen blev industrisemestern, fyra veckor då man stängde av de löpande banden, stannade maskinerna och servade och reparerade medan arbetarna fick ledigt i högsommarvärmen.

Men det var då det. Nu är en annan tid, understryker Arnetz:

Man behöver ta semester då och då. Men att jobba stenhårt och försöka återhämta sig på fyra veckor fungerar inte. Vi är dessutom i ett kunskapssamhälle där man inte behöver stänga industrin för att serva maskinerna i fyra veckor. Den bästa hjärnvården har att göra med vad som sker på semestern.

Det svenska samhället är i mångt och mycket inrättat efter skolan. Semestrar läggs i huvudsak under lov, dels för att det är då barnen är lediga, dels för att det är då ungdomarna är lediga och kan gå in som billiga, underpriviligierade men nödvändiga semestervikarier. Tre terminer skulle ge utrymme för de kortare och mer frekventa semestrar som skulle ge oss den återhämtning vi behöver.

Tanken är värd att tänka såhär i semestertider.

Annonser

Välkommen till höstterminens första dagar!

Vi står inför sommarlovet, skolår summeras, klassrum städas ur och avslutningar repeteras. I denna ljuva sommartid har någon sökt på orden ”tråkig skola” och hamnat här hos mig, och jag blir påmind om ett inlägg jag skrev förra sommaren. Jag vet inte hur det är med er, men för mig innebär läsårsslut att jag börjar planera nästa läsår, och det är viktigt att bli påmind om hur elevernas upplevelse av klassrumsvardagen kan se ut:

Anne-Marie Körling hänvisar till en amerikansk undersökning som visar att 66% av amerikanska high school studenter har tråkigt i skolan åtminstone en gång per dag. 17% är uttråkade varje lektion. Procent säger kanske inte så mycket, men det undersökningen visar är två av tre elever blir uttråkade av skolan på daglig basis, och en av fem varje lektion.

Vi kan slå ifrån oss detta och hävda att det inte är relevant, det är ju för jösse namn en amerikansk undersökning av amerikanska skolor. Då gör vi oss själva och eleverna en otjänst. Istället bör vi fråga oss hur det står till i svenska skolor. Finns det en risk att våra elever också sitter av dagarna halvt i koma av ren leda? Kan det hända att en av anledningarna till att elever stökar och bökar ibland är just denna – de har skittråkigt och måste hitta på något för att inte somna?

Undersökningen ställer den relevanta frågan ‘vad är orsaken till att det är så tråkigt’ också, och svaret är:

the factor the students most frequently cited as the cause of their boredom was that the “material wasn’t interesting,” with “lack of relevance” of the material following not too far behind. Some 35 percent of the bored students, however, indicated that the source of their boredom was a lack of interaction with their teacher.

Materialet man arbetar med är alltså ointressant och upplevs som irrelevant, och fler än var tredje student anger brist på interaktion med läraren som huvudorsaken.

Vi måste våga gå in i den här diskussionen, skriver Anne-Marie, och det har hon helt rätt i. Finns det någon undersökning om huruvida svenska studenter tycker det är roligt eller har tråkigt i skolan? Om vad de tycker, rent subjektivt, hur de upplever sin skolvardag, och varför? Om det inte finns så borde det finnas.

Det är jätteviktigt.

Pollen och sluttermin

Vi har ägnat dagen åt en livaktig diskussion om lärarhierarkier, men en skola består ju inte bara av lärare. En skola utan elever är bara en tankekonstruktion, och det är inte så mycket att hurra för.

Det är vår, och med ljuset, grönskan och värmen kommer pollen. Jag ser, varje år, i klassrummet exakt vilken dag den första pollenvågen slår till – rödögda, hängiga, snoriga elever kämpar för att koncentrera sig och hänga med i samtalen. Den som aldrig har upplevt en allergiattack kan ha svårt att föreställa sig hur handikappande det är, och pollen slår till precis i läsårets slutspurt, när de nationella proven skrivs, och stora inlämningsarbeten och examensuppgifter slutförs. Inte nog med att allergiattackerna drar energin ur eleverna, många av medicinerna gör en trött också.

Professor Astrid Petterson, själv pollenallergiker, har tittat närmare på hur pollenallergi påverkar elevers resultat:

 I november 2000 lät hon samtliga 8:or i en av Stockholms kranskommuner, 878 elever, lösa matematikuppgifter som konstruerats så att de satte koncentrationsförmåga och uthållighet på prov. Kommande vår fick samma elever lösa uppgifterna igen just som björken blommade som mest. Elevernas betyg i matematik, svenska och idrott hämtades också in i slutet av läsåret […]  Vi kunde då se att de pollenallergiska eleverna inte hade lika bra kunskapsutveckling som de icke pollenallergiska när vi jämförde med novemberresultatet, säger Astrid Pettersson som publicerar resultaten i rapporten ”Fatta att man kan vara trött”.

Jaha, vad kan vi göra åt saken då? Vi kan ju inte såga ner alla björkar, asfaltera alla gräsmattor och DDT-bespruta alla dikesrenar, det lär knappast göra saken bättre. Vi kan sannolikt inte flytta di nationella proven heller, såhär i brådrasket. Däremot kan vi, som lärare, ta med pollensäsongen i beräkningen när vi gör våra planeringar.

Och kanske kan vi lite försiktigt tänka tanken ‘tre terminer‘ i sammanhanget också. Pollensäsongen vore inte lika katastrofal om den inte vore i slutet av slutterminen, då när slutspurten ska sättas in. Och hur det än är, det är elevernas lärande som är själva huvudpoängen med skolan, inte sant? Om vi kan underlätta för dem genom att lägga om systemet lite så är det en tanke värd att tänka, tycker jag? Vad tycker du?

Treterminssystem

Jag tänkte prova på det här med tre terminen en stund, bara för att känna hur det känns. Det ser ut såhär, hittills:

Avslutade höstterminen med att visa de filmer som vi ska prata om under vinterterminens första del

Det är trevligt att se elever hoppa högt så länge det inte leder till varaktig ångest (det hoppas jag det inte gjorde)

Det är minst lika trevligt att höra dem skratta gott.

Nu hoppas jag elever och kollegor får ett trevligt lov, så börjar vi nästa termin vecka 45!

Inte så illa hittills.

Läsårsdisponering

Detta inlägg inledde sin existens som en kommentar på en kommentar, men jag inser att det var aning långt som kommentar, och publicerar därför en utvecklad (och därmed ännu längre) version av det som inlägg också:

Tvåterminssystemet med det långa sommarlovet hör hemma i ett samhälle där barnen och ungdomarna behöver tas i anspråk som arbetskraft om sommaren, för att bruka jorden och skörda dess frukter. Under vintern var det lugnare i jordbrukssamhället här i norden, och det gick att undvara de unga då och då så att de fick möjlighet att gå i skolan.

Detta samhälle är borta nu. Det tillhör inte ens gårdagen, det var på väg bort redan då. Idag är det industrisamhället som sakta försvinner bort medan vi, som samhälle, går in i något nytt. Kunskapssamhället säger någon, tjänstesamhället en annan, ingen vet säkert ännu men det är spännande att fundera kring.

Oavsett vilket det blir så är det viktigaste ledet i benämningen ‘samhälle’. Det vi gemensamt bygger, förvaltar och driver. En oerhört viktig del i ett samhälle är dess samlade kunskap, hur den förvaltas och hur dess enskilda individer har tillgång till den. Den är ett samhälles styrka och framtid. Utan den har vi ingen välfärd, vi har ingen export, vi har ingen utveckling, ingen tillväxt.

Här kommer skolor, högskolor, universitet etc in i bilden, men också bibliotek, internet och, på ett hörn, arbetslivet. Att studera, forska och undervisa, att ta del av, utveckla och sprida vår gemensamma kunskap till andra, att bidra till att höja kunskapsnivån och bildningsnivån i samhället är ett stort ansvar, inte bara för individen utan för hela samhället. För oss alla.

Och eftersom det ligger i allas vårt intresse att detta utförs, och utförs väl, tycks det mig rimligt att vi alla bidrar till att finansiera detta på olika sätt. Redan från förskolan genom hela utbildningsvärlden är det viktigt att vi alla tillsammans tar ansvar för att eleverna möts av goda, välutbildade pedagoger. Det är viktigt att de vistas i ändamålsenliga miljöer och får utrymme att utvecklas åt alla håll. På samma gång. Hela tiden. Och gärna överallt. Det är viktigt att det finns adekvat utrustning i tillräckligt mängd, och att lärare och övrig personal ges utrymme både till ständig fortbildning och har tillräckligt väl disponerad arbetstid för att kunna utföra sitt uppdrag på ett bra sätt. Detta är viktigt för eleverna, och det är viktigt för hela samhället, nu och i framtiden.

Vi pratade om hur man på effektivast möjliga sätt kan disponera läsåret. Fyller det långa sommarlovet verkligen någon funktion i skolans kunskapsutvecklande och kunskapsförmedlande uppdrag, eller är det snarare tradition och nostalgi som får oss att hålla fast vid det? Att låta studenter och elever gå och fördriva tiden, oavsett om de gör det på ett arbete, ligger på stranden, åker utomlands eller vad de nu sysslar med, i ett kvarts år, varje år, tycks mig som ett enormt resursslöseri.

Bättre då att omdisponera studieårstiden så att hela året utnyttjas effektivare, och vi går så väl rustade som det är möjligt in i det nya, vare sig det är tjänstesamhället, kunskapssamhället eller StarWars-samhället.