Men var ligger det?

Vi läser en bok – Across the Barricades av Joan Lingard – och har förberett oss genom att läsa på om Nordirland, om Belfast, om var det ligger, hur stor staden är, hur människor bor där etc, om platsens historia, om situationen i det tidiga sjuttiotalet, om Romeo och Julia och om Pyramus och Thisbe.

Historien är lika gammal som mänskligheten, och utspelas överallt där konflikter mellan grupper blossar upp, i större eller mindre skala. Kärleken spänner över alla gränser, och människor som älskar vågar bryta normer.

Ändå behöver vi ha klart för oss, för att fullt ut förstå historien, var och när den utspelas denna gång. Det gör skillnad om det som skiljer de älskande åt är en konkret mur, en fejd mellan mäktiga familjer, ett inbördeskrig, sedvänjor, kulturella föreställningar eller samhällets föreställningar om t ex hudfärg, sexuell orientering eller något helt annat.

Ser vi en film får vi mycket av detta på köpet, ofta till kostnaden av att historien förenklas, plattas ut, stuvas om för att få plats i det mycket mer begränsade utrymme formatet erbjuder. Ju fler böcker vi läser, och filmer vi ser, desto rikare blir den bildningsväv vi har i botten, och vi behöver gör mycket lite kompletterande research för att ha en hygglig uppfattning om vad Belfast 1972 innebär. Men för den som inte nått dit hän än blir läsupplevelsen rikare om vi som lärare ger en bakgrund innan vi kastar in de nya läsarna i historien.

image

Annonser

Den tänkte läsaren

I den kommunikation som skriven text utgör är en hel skock människor inblandade. Somliga mer verkliga än andra.

Självklart finns författaren, annars hade det inte blivit mycket text. Och så finns en läsare, utan denne hade det bara blivit text och inte ett dugg kommunikation.

Så långt är allt enkelt och rakt på sak. Men börjar man fundera på saken blir det raskt lite mer komplicerat än så – det finns ju nämligen en läsare till. Den läsare författaren tänker sig när h*n skriver sin text, den eller de h*n riktar sig till, föreställer sig som mottagare för sina ord. Denne tänkte läsare, som bara existerar i författarens fantasi, kan ha mycket gemensamt med den verklige läsaren, ja, nästan allt, men precis lika gärna knappt ha något alls gemensamt med denne.

Och för att ludda till det ännu mer finns ju en författare till också. Den författare läsaren föreställer sig när h*n tar del av texten kan, precis som i fallet med den tänkte läsaren, ha i princip allt gemensamt med den verklige författaren, men kan lika gärna vara någon helt annan.

Det är inte förvånande att när en verklig författare kommunicera med en tänkt läsare, och ett antal verkliga läsare tar del av denna kommunikation från var sin tänkt författare så blir det ett antal olika budskap som når fram till de verkliga läsarna. Detta kan var fullkomligt fascinerande, och det kan vara fullkomligt frustrerande. Ofta på samma gång.

Lägger man därtill dimensionen att den verklige författaren använder en eller flera fiktiga karaktärers röster för att kommunicera med den tänkte läsaren, så behöver man inte använda mycket fantasi för att inse att här finns utrymme för olika tolkningar, mer eller mindre fria tolkningar, vantolkningar och omtolkningar.

Därav kommer det sig t ex att min bild av Sokrates, som han skildras av Platon på gammalgrekiska som översatts och därmed tolkats till ett språk jag kan läsa och ta del av, kan skilja sig från någon annans bild av samma filosof. I detaljer och rätt som det är i mer grundläggande karaktärsdrag. Personlighetsdrag jag uppfattar som charmigt nyckfulla uppfattas av en annan läsare som arroganta, det jag uppfattar som pillemariskt tycks för någon annan snarare irriterande, och vem vet hur Platon, när han en gång författade texten, uppfattade och faktiskt avsåg beskriva dragen?

Den läsare jag tänker mig när jag skriver detta skakar vid detta laget överseende på huvudet, suckar något om att Morrica blir allt dammigare ju äldre hon blir, och går helt klokt och lägger sig.

(Men visst är det lite fascinerande att tänka på?)

Den verklige läsaren

Stråhatt lyfter fram den viktiga frågan om den tänkta läsaren och den verkliga läsaren. Det är en fråga som är aktuellare än någonsin nu när det vi skriver på nätet faktiskt är och förblir tillgängligt för vem som helst att ta del av. Den eller de personer vi riktar oss till när vi skriver är inte de enda som kommer att ha tillgång till våra ord när vi tryckt på send.

Jag brukar välja att jämföra nätet med ett stort, välbesökt och populärt torg, dygnet runt fyllt av alla olika människor man kan tänka sig, och lika många till, när jag ska försöka illustrera hur jag ser det hela. Allt vi skriver på nätet, alla bilder vi lägger ut, alla kommentarer vi ger på andra är lika offentligt som om vi sagt det högt på detta torg, och vi har mycket liten möjlighet att styra vem som hör oss, eller vem som hör någon upprepa det vi sagt.

Och det är i sin ordning. Det ligger i nätets natur. Vi behöver kanske lite tid att vänja oss vid detta, vid att vi faktiskt befinner oss på en arena där vi ständigt utan uppehåll måste förhålla oss till att allt vi gör och allt vi säger gör vi offentligt.

Stråhatt pratar om spökläsare, de tysta som läser men aldrig kommenterar:

De bloggvänner jag har och som jag kommunicerar med lämnar ofta kommentarer och ger feedback på mitt skrivande, medan andra aldrig visar sig. Jag tycker att det är rätt så lågt, även om man inte ger någon kommentar i kommentatorsfältet bör man i alla fall ge sig till känna genom en personlig hälsning eller på annat sätt visa att man läser. Det hör till vanligt hyfs.

Jag håller inte med Stråhatt i detta. Om man betraktar sin blogg som en del av sin privata sfär, som ett litet hörn i sitt kök eller sitt vardagsrum därhemma, förstår jag att man kan uppleva det som lite ohyfsat att människor läser utan att ge sig till känna. Men en öppen blogg på nätet är inte en del av den privata sfären, den är en del av den offentliga. Det kan vi inte ändra på, och det bör vi inte ändra på. Människor som passerar förbi uppfattar också våra ord, somliga stannar till och somliga fortsätter förbi med en axelryckning.

Det ska vara så.

Slutligen, ordet spökläsare, är det inte ett väldigt poetiskt uttryck? Det tilltalar mig, jag ser framför mig mina tysta, oändligt välkomna läsare som en stillsam grupp väsen som rör sig precis i utkanten av medvetandet utan att pocka på uppmärksamhet, men ändå närvarande. En vacker bild som jag tackar Stråhatt för!

Om deckare

Martin Ezpeleta formulerar sig väl om litteratur och bestsellerlistor:

Istället för att åka offpist bland bokhyllorna
plogar vi oss igenom det upptrampade mainstream-utbudet.