Du ska inte tro det blir sommar

Astrid Lindgren är med rätta en av våra mest ikoniska författare, en värdig efterträdare till Selma Lagerlöf på tjugokronorssedlarna. I sina böcker ger hon oss en bild av det samhälle ur vilket det samhälle vi lever i idag har vuxit fram. Hon gör det subtilt, det ligger bara som ett diskret raster över hennes berättelser, spelar ingen huvudroll men sopas inte åt sidan. I Emils värld skiftar makten från kyrkan till kommunen, i Madickens verklighet möts Abbes slitsamma, osäkra verklighet och Madickens egen priviligierade trygghet över staketet. Bullerbybarnen passerar på vägen mellan sin idylliska by och lika idylliska skola kontrasten som är skomakarens boning.

Och alla har de sommarlov, långa, ljuvliga sommarlov som stimulerar både kropp och sinne. Bullerbybarnen räknar sina myggbett på bryggan, Madicken och Lisabeth badar medan Alva pysslar i närheten och Ida traskar barfota i hjulspåren efter hästvagnen och sjunger om sommaren. Berättelserna utspelar sig för omkring hundra år sedan – Bullerbybarnen lite mindre, Emils Lönneberga lite mer än hundra år sedan, men Lindgren berättar om ett helt annat Sverige, i helt andra världar än den vi lever i idag, en värld som få av oss ens besökt. Kanske levde våra föräldrar, eller våra farföräldrar, i någon av dessa världar, men vi har inte gjort det.

Trots det, eller kanske på grund av det, ser vi Lindgrens fiktiva karaktärers sommarlov som idealtillvaron. Vi bortser från det historiska raster hon lyfter fram. vi vill ge dagens barn samma upplevelser, vi vill ge oss själva samma upplevelser, som vi väljer att se i böckerna. Utan att riktigt inse att föräldrarna i Lindgrens värld varken ligger i hängmattan eller äter långa, lata frukostar, inte ens åker till stranden i många timmar med barnen, utan arbetar hårt i bakgrunden, och att barnens lekar blandas upp med arbete, plikter, ansvar.

Vi sjunger Idas sommarvisa och drömmer om bilfria sandvägar, stengärsgårdar och självhushåll, och glömmer att det är hundrafemtio år sedan små flickor gick så, med den tunga kaffekorgen till de vuxna som slet hårt i stekande sol med att skörda vinterfoder till kreaturen.

Du ska inte tro det blir sommar,
ifall inte nån sätter fart
på sommarn och gör lite somrigt,
då kommer blommorna snart.
Jag gör så att blommorna blommar,
jag gör hela kohagen grön,
och nu så har sommaren kommit,
för jag har just tagit bort snön.

Jag gör mycket vatten i bäcken,
så där så det hoppar och far.
Jag gör fullt med svalor som flyger
och myggor som svalorna tar.
Jag gör löven nya på träden
och små fågelbon här och där.
Jag gör himlen vacker om kvällen,
för jag gör den alldeles skär.

Och smultron det gör jag åt barna,
för det tycker jag dom kan få,
och andra små roliga saker
som passar när barnen är små.
Och jag gör så roliga ställen,
där barnen kan springa omkring,
då blir barna fulla med sommar
och bena blir fulla med spring

En annan värld. En drömvärld, en sagovärld.

I vår värld börjar skolorna strax. Vardagen, rutinerna, strukturerna återinträder. För många barn är det en jobbig period, det kostar energi och kraft att inrätta sig i vardagen igen, att komma in i sovtider, mattider, att ta hänsyn till andra i gruppen igen. För andra är det en lättnad, de långa, tråkiga dagarna är över, äntligen kommer vardagen med regelbunden lunch, med rutiner, med kamrater, med lekar på rasterna och med lärande och kunskapsutveckling i klassrummet.

Vi har än i dag ett skolår inrättat efter den värld där Lindgrens lilla söta Ida traskar på en sandväg. Två sekler bakåt i tiden var Sverige ett bondesamhälle. I dag har vi lämnat industrisamhället bakom oss också. Kanske börjar det bli dags att lyssna på forskningen i stället för barnboksnostalgin, och överväga att organisera läsåren så att eleverna kan dra nytta av all den energi solen och ljuset ger om sommaren, och i stället få en lättare arbetsbörda på vintern, när mörker och kyla gör många människor trötta?

Läsårstider

Då närmar sig jul och några dagars välförtjänt ledighet. Jag följer en hel del lärare från olika håll i landet på twitter och så här års är det slående vilken trötthet och ibland uppgivenhet som råder. En twittrande förtroendevald beskriver lärarnas trötthet som ”nära zombietillstånd”. Är det rimligt att terminerna är så intensiva att man bara rasar ihop så fort det närmar sig ledighet? Själv brukar jag alltid bli sjuk, i år inget undantag. Lärares arbetsbelastning är något som verkligen behöver ses över på många håll.

beskriver Matilda Wärenfalk på Lärarförbundet Ungs sida. I en kommentar till inlägget reflekterar Fröken Jo över sambandet mellan hur läsåret är upplagt och stressnivån inför terminssluten:

Sommarlovet är alldeles för långt – det leder till en abnorm arbetsbörda i slutet på terminerna. Jag tror att ett treterminssystem vore det bästa, för såväl lärare, personal och föräldrar som nu måste pussla med semestrar för att fylla sommarlovets 10 veckor

Vi har ju pratat om det här med läsårstiden och ledigheten vid ett par tillfällen. Det är inte en helt igenom uppskattad tankegång, kommentarerna har ibland låtit antyda att man misstänker mig för att missunna lärare eller elever ledighet eller att jag skulle vara ute efter att öka lärares arbetsbörda. Men jag tänker tvärtom, likt Fröken Jo, att ett treterminerssystem faktiskt skulle göra lärares och elevers arbetsbörda lättare.

Höstterminen har rullat genom hösten ända från slutet av augusti, fyra långa månader, och vårterminen är ännu längre. Trots små lov strösslade här och där är det många som, precis som Wärenfalk beskriver, upplever slutet på terminerna som oerhört tunga. Jag tror inte heller det är en optimal fördelning av arbetstiden i skolan. Vad tror ni?

Treterminssystem

Jag tänkte prova på det här med tre terminen en stund, bara för att känna hur det känns. Det ser ut såhär, hittills:

Avslutade höstterminen med att visa de filmer som vi ska prata om under vinterterminens första del

Det är trevligt att se elever hoppa högt så länge det inte leder till varaktig ångest (det hoppas jag det inte gjorde)

Det är minst lika trevligt att höra dem skratta gott.

Nu hoppas jag elever och kollegor får ett trevligt lov, så börjar vi nästa termin vecka 45!

Inte så illa hittills.

Läsårsdisponering

Detta inlägg inledde sin existens som en kommentar på en kommentar, men jag inser att det var aning långt som kommentar, och publicerar därför en utvecklad (och därmed ännu längre) version av det som inlägg också:

Tvåterminssystemet med det långa sommarlovet hör hemma i ett samhälle där barnen och ungdomarna behöver tas i anspråk som arbetskraft om sommaren, för att bruka jorden och skörda dess frukter. Under vintern var det lugnare i jordbrukssamhället här i norden, och det gick att undvara de unga då och då så att de fick möjlighet att gå i skolan.

Detta samhälle är borta nu. Det tillhör inte ens gårdagen, det var på väg bort redan då. Idag är det industrisamhället som sakta försvinner bort medan vi, som samhälle, går in i något nytt. Kunskapssamhället säger någon, tjänstesamhället en annan, ingen vet säkert ännu men det är spännande att fundera kring.

Oavsett vilket det blir så är det viktigaste ledet i benämningen ‘samhälle’. Det vi gemensamt bygger, förvaltar och driver. En oerhört viktig del i ett samhälle är dess samlade kunskap, hur den förvaltas och hur dess enskilda individer har tillgång till den. Den är ett samhälles styrka och framtid. Utan den har vi ingen välfärd, vi har ingen export, vi har ingen utveckling, ingen tillväxt.

Här kommer skolor, högskolor, universitet etc in i bilden, men också bibliotek, internet och, på ett hörn, arbetslivet. Att studera, forska och undervisa, att ta del av, utveckla och sprida vår gemensamma kunskap till andra, att bidra till att höja kunskapsnivån och bildningsnivån i samhället är ett stort ansvar, inte bara för individen utan för hela samhället. För oss alla.

Och eftersom det ligger i allas vårt intresse att detta utförs, och utförs väl, tycks det mig rimligt att vi alla bidrar till att finansiera detta på olika sätt. Redan från förskolan genom hela utbildningsvärlden är det viktigt att vi alla tillsammans tar ansvar för att eleverna möts av goda, välutbildade pedagoger. Det är viktigt att de vistas i ändamålsenliga miljöer och får utrymme att utvecklas åt alla håll. På samma gång. Hela tiden. Och gärna överallt. Det är viktigt att det finns adekvat utrustning i tillräckligt mängd, och att lärare och övrig personal ges utrymme både till ständig fortbildning och har tillräckligt väl disponerad arbetstid för att kunna utföra sitt uppdrag på ett bra sätt. Detta är viktigt för eleverna, och det är viktigt för hela samhället, nu och i framtiden.

Vi pratade om hur man på effektivast möjliga sätt kan disponera läsåret. Fyller det långa sommarlovet verkligen någon funktion i skolans kunskapsutvecklande och kunskapsförmedlande uppdrag, eller är det snarare tradition och nostalgi som får oss att hålla fast vid det? Att låta studenter och elever gå och fördriva tiden, oavsett om de gör det på ett arbete, ligger på stranden, åker utomlands eller vad de nu sysslar med, i ett kvarts år, varje år, tycks mig som ett enormt resursslöseri.

Bättre då att omdisponera studieårstiden så att hela året utnyttjas effektivare, och vi går så väl rustade som det är möjligt in i det nya, vare sig det är tjänstesamhället, kunskapssamhället eller StarWars-samhället.