Flitigt läsa gör dig klok

I DN skriver Jenny-Maria Nilsson i en replik på Martin Widmarks uppmärksammade debattinlägg om hur hon ser en risk att Läsrörelsens välmenande fortbildningskampanj riskerar att slå tillbaka mot skolan och  läsundervisningen:

Widmark bör respekteras för sitt goda hjärta och genuina engagemang, men vad är det han säger? Att lärare är hjälplösa? Cirka fem år på lärarutbildningen, praktik, verksamhet som lärare och den uppsjö litteratur som finns angående läsinlärning är inte tillräckligt för att någon ska behärska det centrala i sin profession? Men en fortbildningskurs, av slaget Widmarks organisation ger, ska ordna det?

Widmark skriver själv att 49 procent av de tillfrågade lärarna i låg- och mellanstadiet inte fått fortbildning i läsinlärning alls de senaste fem åren. Katastrof! menar han. Men mer än hälften har alltså fått fortbildning? Läsrörelsen startades år 2000 och det är sedan dess läsförståelsen har sjunkit mest. Nej, det hänger givetvis inte ihop, men vi kan stryka idén om att fristående organisationer kommer att lösa våra storskaliga läsförståelseproblem.

Läsning är viktigt i dagens värld. och skolan är den plats där alla unga, oavsett bakgrund, får möjlighet att bli de drivna, kritiska läsare som har möjlighet att ifrågasätta och ompröva faktoider och känsloargument i samhällsdebatten. Men inte bara därför, Läsning är  till och med mer och större än faktaläsning, än nyheter, än intertextualitet, än nya perspektiv, nya tankespår, ett rikare språk, en större tyngd och större möjligheter att påverka sin position i världen.

Läsning är också ett sätt att resa. Ett sätt att besöka andra världar, ett sätt att vila från denna världs stress och smärta. Det är ett sätt att få distans till det som händer, ett sätt att möta varelser, människor och karaktärer att identifiera sig med, att lära sig av, ja rent av att få råd ifrån.

AndersHvilans bokcafé besöktes senast av Tolkien-passionerade Anders Söderberg. Han berättade, inlevelsefullt, kärleksfullt, välkomnande, lockande om sitt förhållande till den värld som Tolkien berättar om i sina böcker. Han berättade om hur viktig läsning är för honom, men också om hur mycket tid och kämpande som faktiskt låg bakom det ögonblick när han äntligen förstod vad det här med läsning är.

Och där, precis där, har vi nyckeln till framgångsrik läsning – det tar tid, det kostar möda och kämpande, men det är värt varenda ögonblick vi investerar i det. Detta måste skolan ge eleverna.

Nilsson igen:

Myter uppstår ur olika särintressen i skoldebatten. Men de kanske är bra? Får oss på de så kallade tårna? Vi vet att bristande läsförståelse är den största orsaken till nedgången i kunskaper. I vår texttunga värld är utvecklingen en tragedi för både individer och samhälle, så alla behöver ju ändå skärpa sig. Men det är just det som inte sker när van­föreställningar får fäste. Läsrörelsens chocksiffror är mer till för deras egen skull än för Sveriges elever och uppgivet har jag hört lärare mena att det är svårt att lära barn läsa nu när högläsningen hemma har upphört. Skoldebatten tycks alltså ha avintellektualiserats i samma takt som skolan.

Läsinlärning är inte raketforskning. Målet för den lärare som verkar inom det som tidigare kallades lågstadium är att barnen ska vara proffs på att läsa, skriva och räkna med de fyra räknesätten, när de går ut tredje klass. Det är inte alltid enkelt. Men ett välfärdssamhälle som lägger stora pengar på skolan och nyss var världsmästare i läsförståelse bör inte betrakta det som nästintill omöjligt.

Nej, läsinlärning är inte raketforskning. Men för att kunna forska om och med rakteter behöver eleverna kunna tillgodogöra sig såväl föreställningen om att där alltid finns mer att upptäcka, mer att lära, som de fakta och de kunskaper som forskare innan dem redan upptäckt. Och där är läsinlärningen en av de allra viktigaste nycklarna.

Falstaff Fakir får än en gång avsluta, få säger det bättre:

Flitigt läsa gör dig klok.
Därför läs varenda bok.

Det är som att cykla

Hos Mats samtalar vi om vad det innebär att kunna cykla. En viktig gräns går mellan stödhjul och icke stödhjul, hävdar Mats och det håller jag med om, men är man framme vid målet när man nått dithän? Är man cyklist om man i en trygg miljö, utan störande moment som stör koncentrationen, kan hålla balansen på cykeln utan stödhjul, starta, hålla farten, svänga, bromsa och stanna utan att falla? Nej, det behövs mer, såklart. Man behöver kunna hantera cykeln i ett sammanhang också. Cykla på en cykelbana, i trafiken, med saker på pakethållaren och/eller i en cykelkorg. Man behöver kunna hantera cykeln bland andra cyklister, backkrön och motvind och ta sig förbi en hel grupp livliga dagisbarn utan att köra på någon eller välta. Ska man nå dithän behöver man ha fokus på annat än tramporna.

Det sägs att om man väl lärt sig att cykla glömmer man inte hur. Förmågan att cykla automatiseras, ungefär som förmågan att gå. Kroppen håller balansen av sig själv, lutar sig åt rätt håll, lutar cykeln åt rätt håll, reglerar hastigheten efter förhållandena, kompenserar för vind och motlut utan att man behöver tänka på vad man gör, och man kan ägna uppmärksamhet åt omgivningen.

I Zarembas andra reportage om den svenska skolan är det läsningen som står i fokus. Läsförmågan kan med lite fantasi jämföras med förmågan att cykla. Zaremba tar ett exempel som, berättar han, ingår i ett test som på många skolor används för att mäta läsförmågan:

Var god och läs högt: Sjob flirk drojper, lomrimp jörkloschepi. Bloamit deb brystegrä? Stjilmak!

”Var det intressant?” frågar han retoriskt, och fortsätter: ”För mig mäter det förmågan att utstöta ljud vid åsynen av tecken, en färdighet som jag ännu inte haft användning för.” I det har han helt rätt. Och helt fel. Exemplet kommer från ett test som används vid utredning av läs och skrivsvårigheter.

Och mycket riktigt, man använder det för att testa om personen som testas har förmågan att koppla fonem, dvs ljud, till grafem, dvs skrivtecken, aka bokstäver. Det är nämligen inte helt ovanligt att den som har läs och skrivsvårigheter har svårt att skilja på t ex d och b. De ser ju lurigt lika ut, bara vända åt olika håll. Genom att låta personen läsa nonsensord blir det tydligt om personen har förmågan att koppla fonem till grafem, eller om det är så att det bara ser ut så för att personen känner igen somliga ordbilder och gissar väl utifrån sammanhang när personen läser riktiga ord.

Zaremba hugger dock i sten när han säger att han ännu inte haft användning för förmågan. Den är en essentiell del av den läs och skrivförmåga han använder i sitt arbete.

Det förkättade vitsippeprovet Hammar Säfström använde i säsongens omgång av 9A kommer från samma testbatteri, förresten.

Precis som den rent mekaniska delen av cyklandet behöver bli automatiserad innan cyklisten kan ge sig ut i trafiken på egen hand, utan att riskera liv och lem vare sig på sig själv eller andra, behöver den mekaniska delen av läsandet, avkodningen som den kallas, bli automatiserad innan läsaren kan ge sig i kast med mer komplexa projekt som artiklar i Metro eller lärobokstexter. Om den inte är det, om läsaren t ex måste ljuda sig igenom vartenda ord för att kopplingen mellan fonem och grafem inte fungerar fullt ut, blir läsandet jobbigt och läsförståelsen blir lidande. Det går helt enkelt så mycket tankekraft åt att avkoda att sammanhanget går förlorat. Precis på samma sätt som överblicken över omgivningen och trafiken går förlorad om tankekraften går åt till att trampa.

Björklunds bespottade ord om läsa skriv räkna (jag kan inte länka, jag vet inte när eller ens om han faktiskt sagt det eller om det är ännu en skoldebattsskröna) handlar om detta. Automatiserad läsning, automatiserad skrivning och automatiserad räkning är inte målet för skolan. Det är förmågor man behöver för att man inte ska behöva stå vid sidan av och se på när andra susar ut i livet med vinden i håret och överblick över omgivningen.