Tango för vilsna själar

Jag gjorde en fatal miss i min planering när jag reste tor Stockholm för en konferens tidigare i år. När det var dags att stiga på tåget för att åka hem hade jag inte tillräckligt mycket bok kvar för hela resan, i synnerhet inte för en resa med SJ på de spår Trafikverket misskött i så många år att förseningar är regeln.

Så det fick bli en tur inom Pocketshop på Stockholms Central för att åtgärda detta:

Jag är inte bekant med Lucy Dillons författarskap sedan innan, utan valde utifrån titel, baksidestext och omslag. Jag blev inte lurad, jag fick vad jag väntade mig, en rar, tämligen kravlös, historia om en handfull enkla okomplicerade, okontroversiella karaktärer i en idyllisk liten ort någonstans i England, väl lämpad som motståndslös tågläsning genom ett höstmörkt sydsverige.

Historien kretsar kring äktenskapliga relationer, harmoniska, knakande, förflutna, blivande, önskade. Kommunikationen brister här och där, bristerna leder till spänningar men det mesta återgår till idyll igen när karaktärerna efter lite tårar väl börjat kommunicera med varandra.

Viss risk för spoilers nu, så sluta läsa här om du vill läsa boken, och återkom när du kommit till sista kapitlet;

Det som gör boken värd ett inlägg är den enda lilla normkritiska aspekten i hela berättelsen, den genuskontrast Dillon skapar med karaktärerna Katie och Greg. Deras situation är snarlik, deras relationer snarlika, deras frustration är snarlik, deras engagemang i sina respektive jobb är snarlikt, deras partners är snarlika, till och med deras dans är snarlik. Men den ena är kvinna, och den andre man. Det är enda skillnaden, det är hela skillnaden, och enligt Dillons berättelse är det den avgörande skillnaden. Främst består den av känslor, och känslomässiga prioriteringar. När Greg sätter ord på de känslor Katie också upplevt blir hon förfärad, och hennes bild av honom förändras lika snabbt som hennes egen upplevelse av sin upplevelse.

Det säger inget om män och kvinnor, om föräldrars känslor för sina barn eller människors känslor för sina jobb. Men det säger en hel del om samhällets föreställningar om hur män är män och kvinnor är kvinnor.

(Men jag får banne mig inte ordning på Dillons beskrivning av salidan. Kanske är det översättaren som inte kan dansa, kanske är det jag, kanske är det för att jag inte följer och det är följarens steg som beskrivs, men hur många gånger jag än läser det så tycks det förekomma minst en vänsterfot för många i sammanhanget)

#skolchatt och sommarläsningen

Så har vi #skolchattstorsdag igen, en av de sista torsdagarna detta läsår och många ser fram mot sommarledigheten. Långa lata dagar på stranden, i hängmattan, på sommarstugans loft medan regnet smattrar mot taket, på en bänk i parken etc, som gjorda för att försjunka i böckernas värld.

Vilka böcker rekommenderar vi våra elever att läsa i sommar? Skickar vi med dem en obligatorisk eller rekommenderad läslista som gör dem bättre förberedda inför höstterminen? Rekommenderar vi dem egna gamla favoriter? Nya favoriter från topplistorna? Böcker som kan utmana dem, locka dem eller ge dem nya perspektiv?  Berättar vi för dem vad vi själva planerar att läsa i sommar? Planerar vi själva att läsa? Har vi boktips att ge varandra?

Det pratar vi om i kvällen i #skolchatt. Välkomna!

Bokhyllan i sal 21

Bokhyllan i sal 21

Blomsterspråket

Det börjar stillsamt dramatiskt, i gryningen på huvudpersonen Victoria Jones artonårsdag. Hon vaknar av att madrassen fattar eld, tändstickor vid fotändan flammar upp den ena efter den andra, pyr men slocknar snart.

Artonårsdagen är dramatisk på fler sätt än eldsvådan för Victoria. Hon är föräldralös, och i och med att hon blir myndig upphör statens ansvar för henne – nu är det dags för henne att ta hand om sig själv. Hon har mycket lite skolgång bakom sig, men saknar inte kunskaper. Hennes grundliga kunskaper i det viktorianska blomsterspråket ger henne en möjlighet att försörja sig, och skapa sig en tillvaro.

Parallellt med berättelsen om hur hon efter bästa förmåga formar, hanterar och skapar sig en plats i världen utvecklas berättelsen om den period i hennes barndom som kom att forma henne till den individ vi möter, den period som påverkar och förändrar så många människors tillvaro både då och i nuet. Victoria är som en kaktusfrukt, hon är färggrann men avvisande, och det kräver enträgenhet och handlag för att upptäcka att det finns någon fantastiskt innanför den taggiga, avvisande ytan. Som läsare ser man det som händer inifrån henne, och de handlingar som får omgivningen att betrakta henne som bråkig, stökig och allmänt svårhanterlig person hamnar i ett helt annat ljus när vi får del av hennes känslor och tankar kring relationer och händelser.

En klart läsvärd bok, både för den som vill veta mer om blommor i allmänhet, det viktorianska blomsterspråket och människor.

Kärleken av Jonas Gardell

”Är du på väg? Men då går jag också så får vi sällskap.”
När Benjamin får syn på att Rasmus är i begrepp att gå tvekar han inte ett ögonblick, utan skyndar sig att också få på rock och skor.
Han har ingen avsikt att ens ge Rasmus ett val.
Paul följer roat hans iver och kan inte låta bli att ge en gliring. ”Åh, det ska missioneras, förstår jag …”
Benjamin låtsas inte ens höra.
”Vilket håll ska du åt då?” frågar Rasmus som också förundrat ser på när Benjamin nästan desperat letar bland alla skorna för att hitta sina egna
Benjamin reser sig med triumf när han hittat skorna, håller upp dem, färdig att gå.
”Spelar det nån roll? Samma som du.”

Jag har läst ut den, den första delen av Jonas Gardells hjärtslitande berättelse om det åttiotal som ryckte undan mattan under fötterna på oss alla på fler än ett sätt. Det är en ömsint vacker skildring av ett samhälle så naivt, så öppet, så oskuldsfullt övertygat om att om vi bara fortsätter som vi alltid gjort kan inget ont hända oss, inte här i vårt trygga, idylliska folkhem.

Jag känner igen mig i den världen han beskriver. Jag känner igen stämningen, reaktionerna, nyhetsrapporteringen och reaktionerna från ‘de vanliga människorna’ – jag tittar i gamla dagböcker och det jag finner där bekräftar att mitt gamla opålitliga minne faktiskt håller sig ovanligt nära den bild av hur jag upplevde saker, där och då, som finns i mina egna ord från mig själv till mig själv.

Bögpesten, som det kallades på den tiden, ett noanamn för att skapa och upprätthålla avståndet till det obegripliga, skrämmande hemska som ju faktiskt kravlade sig över Atlanten och tog sig i land även här i vår trygghet, gjorde mycket mer än att döda de där konstiga, perversa, äckliga bögarna. Den nöjde sig inte med att slå mot dem, den slingrade och ringlade sig in bland oss, in i själva folkhemmet och plötsligt, över en natt rasade illusionen och det blev smärtsamt tydligt att det här med homosexualitet, det man inte pratade om, det fanns ju även i de idylliska småsamhällena, i de fina familjerna. Homosexuella var inte bara de där där borta någon annanstans, de var en del av vi här hemma.

Gardells berättelse kretsar kring Rasmus, den unge, unge studenten, ensambarnet från Koppom som kommer till Stockholm och äntligen får möjlighet att utforska sin egen sexualitet, sin egen sensualitet och sina känslor, få vara en del av en gemenskap som sig själv. Det är inte bara rosa moln och pirrande förälskelse, men det är det också.

Läs den. Läs den som en kärleksberättelse i den skugga av farsoten varken karaktärerna i historien eller vi som levde då anade omfattningen av då, men som vi med nutidsögon är för medvetna om för att inte se, eller läs den som en tidsskildring. Läs den för att den är en viktig berättelse, men läs den också för att den är så vacker och så läsvärd.

the Hunger Games

Miljön känns igen: Än en gång befinner vi oss på den nordamerikanska kontinenten, generationer efter det stora kriget som splittrat de tidigare förenta staterna. Än en gång är landet uppdelat i distrikt, inbördes olika, och kontakten mellan distriken är begränsad. Än en gång finns ett maktcentra, en bländande huvudstad där människorna lever i en helt annan värld än ute i distrikten, och än en gång finns ett brutalt system för att påminna människorna om var makten ligger.

Denna gång en tv-show, en variant av dagens dokusåpor där pakter och allianser skapas och sviks och TV-publikens välvilja och favör spelar en avgörande roll.

Historien kretsar kring frågan om vad som är äkta och vad som är spel för gallerierna. Alla har något att vinna på att spela spelet väl, och vem som är vän och vem som bara spelar spelet förblir osäkert in i det sista. Karaktärer och miljö målas upp med snabba, lätta penseldrag utan överflödiga eller övertydliga detaljer. Huvudkaraktärens reaktioner och reflektioner kring allt det hon upplever och iakktar i huvudstaden och under spelens gång levandegör händelseförloppet och driver berättelsen framåt utan transportsträckor.

Klart läsvärd och, för den som undrar, klart undervisningsbar därtill.