Initiativ

får man inte, det tar man, skriver Seth Godin:

The amazing thing is that unlike taking an apple or a chocolate bar, there’s no loss to the rest of us. After you take it, we all benefit.

There’s one other thing you can take at work, easily and with approval: responsibility. In fact, they sort of have to go together. One without the other is a mess.

(Eftersom här finns läsare som visat sig ha lite svårt med engelskan så kommer en snabböversättning:

Det fantastiska är att istället för att, som om det varit ett äpple eller en chokladkaka du toge, så förlorar vi andra ingenting. Efter att du har tagit det, vinner vi alla på det.

Det finns en annan sak du kan ta på jobbet, enkelt och med allas godkännande: ansvar. Faktum är att de liksom hänger ihop. Den ena utan den andra blir en röra. )

Och det har han ju rätt i.

Kaos i trean

LRs presschef Zoran Alagic riktar min uppmärksamhet på en insändare i tidningen Bohuslänningen:

Om man betänker att det är en tredjeklass som beskrivs i insändaren, så kan man fråga sig hur det kommer att gå för dessa elever längre fram i skolan? Kommer de någonsin kunna hämta in den kunskap de missar nu?

Det låter ju helt förfärligt, vad står det egentligen i insändaren?

Jag kan bara säga att på grund av två pojkars beteende var det totalt omöjligt för läraren – som verkligen försökte – att bedriva någon form av undervisning. De två pojkarna brydde sig inte ett dugg om vad läraren sa.

De tog heller ingen notis om att jag fanns där. För övrigt var även jag nära att träffas av vindruvor som for genom salen i det vindruvekrig som utspelades.

Läraren försökte självklart tala pojkarna till rätta och bad upprepade gånger att de skulle sätta sig på sina platser med mera. Det enda som skedde var att läraren fick helt ofattbara svar, till exempel; ”Jag är inte din slav, jag gör som jag vill” och än värre.

Efter en stund blev de utkörda i korridoren men det blev bara ännu värre även i klassrummet därför att de båda pojkarna skrek och bankade på dörren – som läraren låst – och tog all uppmärksamhet från eleverna. Läraren försökte prata men ingen lyssnade.

När den chockade farfadern efter lektionen talade med läraren fick han beskedet att det enda skolan kunde göra var att tala med föräldrarna, och det hade de redan gjort, till ingen gagn. Jag förstår att farfadern blir lite skärrad, och jag förstår att LR lyfter insändaren.

Men uppriktigt talat, skolan kan och bör göra mycket mer än att tala med föräldrarna, även om detta givetvis också måste göras, och det bör skolan göra, omedelbums. Varken de två gossarna eller övriga elever far väl i den här situationen, och knappast läraren heller. Om detta kaos verkligen är så mycket vardag som farfaderns insändare antyder borde läraren få förstärkning i klassrummet så att både dessa två elever och övriga klassen kan få den uppmärksamhet de behöver. Lärarens ansvar är att säga till, rektors att sätta in resurser och följa upp och försäkra sig om att dessa är tillräckliga och kommunens ansvar i det hela är att punga ut, utan protester.

Och det borde samtliga representanter för lärarfack stötta i istället för att förfära sig och kackla skrämt om förlorad framtid. Eleverna är nio år, att döma ut dem som förlorade redan nu är rent ut sagt dumt.

Eller vad säger ni?