Ny termin

Nytt år, ny termin, och runt om i landet förbereder sig barn, ungdomar och vuxna inför årets första skoldag. Än ett par timmar till är det lov, men den mentala förberedelsen inför terminen är i full gång, och manifesteras på många håll i de praktiska förberedelserna. Kläder väljs ut, somliga väljer kläder för att synas, andra för att försöka klä sig osynliga. Böcker packas i väskor, batterier laddas, idrottskläder packas.

Många är ivriga, glada, ser fram mot att komma tillbaka till skolan, till kompisarna, till vardagen, till rutinerna, till strukturen och förutsägbarheten.

Men inte alla. Det är vi medvetna om, alla vi vuxna i samhället och i skolan. Vi vet att det finns de som har att se fram mot den vardag Deeped beskriver så väl i sitt viktiga inlägg Lite får man tåla:

känslan att inte passa in. De fininställda pilarna av avsky och hat. Ständigt samma sak. Snöbollarna som kastades i skydd av andra. Blickarna och grupperna som slöts för att hålla ute. Kompisarna som inte vågade stå emot. Kompisarna som blev några av ”dem”.

När man någon gång frågade: varför? Eller när lärarna tog upp det. Alltid samma förklaring.

”Det var ju bara på skämt. Det fattar du väl?” 

Vi vet detta, vi vuxna. Vi känner igen det. Oavsett på vilken sida av trakasserierna vi befunnit oss känner vi igen det. Oavsett om vi varit den som storögt oskyldigt slagit ut med händerna och förklarat att vaddå, vi menade ju inget illa, och hen skrattade ju!, om vi varit den som känt pilarna träffa, om vi varit en av dem som skrattat med och förstärkt plågan hos den träffade eller om vi varit en av dem som hållit tyst, gjort oss osynliga kanske i rädsla för att själva bli träffade av nästa skottsalva så känner vi igen det.

Den här sortens råa ”skämtsamheter” är en vanlig del i de maktförhandlingar som ständigt pågår i grupper av människor, och de som utsätts är ofta de som på ett eller annat sätt upplevs hota positionen hos den som utsätter. Antingen genom att konkurrera eller genom att i sitt agerande visa på ett alternativ till att ”rätta in sig i ledet”. Att det är vanligt gör det inte ok. Det gör inte att någon ”får tåla” den här sortens behandling.

Ansvaret för att bemöta och hantera problemet vilar på de vuxna i skolan. På alla vuxna, oavsett om man undervisar de inblandade eleverna eller inte. Det är ingen lätt uppgift, och det är en av dessa som aldrig någonsin blir färdig, som kräver att man ständigt försöker se, försöker höra, försöker lyssna och finnas till hands. Som kräver att man vågar, orkar och aktivt agerar, individuellt och tillsammans med alla andra vuxna.

Inte lätt, men betydligt lättare än att gå till skolan varje dag väl medveten om att ”skämten” kommer.

Jag vill inte lägga sordin på glädjen för någon, bara påminna om att där det finns ljus finns det alltid skuggor.

Slickepinne-ögonblick

Minns ni historian om chokladkakan jag berättade för er för ett par år sedan? Det är en historia om hur en gruppledare med hjälp av något till synes litet och obetydligt gör stor, rent av avgörande, betydelse. Drew Dudley berättar om en liknande form av ledarskap i sitt TED-talk:

.

.

I båda dessa historier finns något att lära sig, och det har inte med godis att göra. Godiset är en symbol för något annat. Kanske för att se ett behov och agera på det man ser? Kanske för att ge av sig själv? Kanske för att planera så att i det där avgörande ögonblicket har man resurser, tid och möjlighet att göra det där lilla men betydelsefulla?

#skolchatt

Det är torsdag, och som alla torsdagar sedan en tid tillbaka betyder det #skolchatt på Twitter. I kväll pratar vi om ledarskap i skolan, med särskilt fokus på lärarens ledarskap i klassrummet. Hur ser det ut i dag, vilken slags ledarskap passar i dagens samhälle och i dagens skola? Vad behöver eleverna? Vad förväntar sig föräldrarna? Vad säger styrdokumenten? Vad vill huvudman?  Vad innebär begreppet ledarskap i lärares vardag?

Jag tror det kan bli ett givande samtal.

.

.

Från ett annat perspektiv

Jag deltog i ett projekt för… ja, det är barmhärtigt länge sedan nu. Mycket vatten har runnit under broarna, årstider har växlat flera gånger och många månfaser har passerat, för att uttrycka sig poetiskt. Mitt hår har blivit gråare, och förhoppningsvis har jag blivit lite visare sen dess. Jag tror det.

Det var ett projekt som inte genomfördes väl. Inte alls. Planeringen, kommunikationen, informationen, samarbetet, ledarskapet, genomförandet, uppföljningen, allt haltade, till och med tekniken svek till slut.

Det hade kunnat bli bra, projektet hade potential men ibland blir allt bara fel – fel tillfälle, fel konstellation, fel tidsram, fel plats för just detta.

Högmodet fick sig en välbehövlig knäck, ödmjukheten fick övas och jag fick en påminnelse som mest liknade en våt handduk i bakhuvudet om att jag bör lita på min instinkt. Det kan man glädjas åt. Efteråt.

Jag har inte tänkt på projektet på länge nu, det var en nyttig erfarenhet på väldigt många sätt men inget jag har lust att göra om.

Men så plötsligt för bara lite tid sedan fick jag, som en blixt från klar himmel, överväldigande beröm för min insats.

Det hade jag inte väntat mig. Jag trodde, jag hoppades, att alla hade glömt det, men så var tydligen inte fallet.

Så jag plockade upp projektet ur erfarenhetsarkivet igen, och har försökt se på det från andra perspektiv. Och jag kan faktiskt se att det ligger en del i berömmet. Tack vare de belysande och mycket vänliga kommentarerna ser jag sidor jag inte såg förut.

Jag kan nog till och med, eventuellt, tänka mig att göra det igen, faktiskt.

Eventuellt.

Ja, jag vet, lite kryptisk är jag, men det är för att jag bara var en av dem som deltog i projektet.

Musik, Maestro

I höst ska ett antal kändisar leka dirigenter i TV. Att döma av mediarapporteringen blir det hårt och svårt för dem, men vi anar redan nu att med uppbackning och absoluta proffs i orkestrarna kommer de (eller den? Är det något röstningsförfarande? Jag tror inte det) i slutprogrammet att göra ett till synes fantastiskt jobb. Givetvis. Det är ju hela programidén.

Vi vet ju allesammans att dirigentyrket är många gånger mer komplicerat och nyanserat än vad man hinner lära sig på några veckor i ett lekprogram, men kanske kan det ge någon liten inblick.

För att förbereda sig och eventuellt få ut något utöver fnissande ”kändisar” och lättsamt trams rekommenderar jag att man ser Itay Talgam berätta lite om sitt yrke:

.

Militäriskt ledarskap

Då och då talas det om att Björklund förespråkar och jobbar för att införa ett mer militäriskt ledarskap i skolorna. Och av en tillfällighet råkade jag snubbla över ett TED-talk där just militärt ledarskap beskrivs. Sharing is caring, så givetvis delar jag med mig:

.

Tyvärr finns ingen svensk textremsa till just detta föredrag, men han är tydlig och pratar rakt på sak, så jag hoppas de flesta hänger med hyggligt ändå.

Jag rekommenderar er att lyssna särskilt noga på hur han beskriver vikten av relationer, av att lita på varandra och ha förtroende för att den andres omdöme.

Ledare är inte bra för att de har rätt. Ledare är bra för att de är villiga att lära, och hyser förtroende. Det är inga lätta saker, och det är inte alltid rättvist. Du kan bli nedslagen, och det gör ont. Och det lämnar ärr. Men om du är en ledare, så kommer människorna du förlitat dig på att hjälpa dig upp. Och om du är en ledare så behöver människorna som förlitar sig på dig ha dig upprätt.

om ledarskap

.

”Jag frågade mig själv, sa han, vad gjorde mina förfäder för mig, för att förvalta skogen till mig, och vad gör jag?”

Skoltid

I slutet av Rapports inslag om Rosengårdsskolan häromdagen förklarar rektorn nöjt nickande att

”den här skutan kommer att vändas. Den kommer inte att vändas på ett år eller två år, men det kommer att se väldigt mycket annorlunda ut i framtiden.” Reporterns påpekande om hur detta tidsperspektiv innebär att ytterligare årskullar kommer att offras viftas bort: ”Nä, jag vill inte säga offrar, för att jag menar att få en 100 procentig måluppfyll… eller få  en mycket kraftig ökning, det tar tid, allting tar tid. Alla förändringar tar tid.”

Skolledningen hittar enligt Rapports inslag två anledningar till situationen: Rosengård är ett fattigt område, och omkring 60 av de drygt 260 eleverna är nyanlända. Skolinspektionen något fler. Man understryker att både stadsdelsnämnden och kommunen brister i sitt ansvar, och ger en helt annan tidsram än rektorn tilldelar sig:

Sammanfattningsvis bedömer Skolinspektionen att såväl stadsdelen som Malmö kommun behöver vidta omedelbara och relevanta åtgärder för att analysera måluppfyllelsen och förbättra förutsättningarna för barnen och eleverna i stadsdelens förskolor, fritidshem och skolor. Redovisning av de åtgärder stadsdelen planerar att vidta ska därför lämnas till Skolinspektionen senast en månad från den dag beslutet för stadsdelen meddelas. Stadsdelen ska därutöver, senast fem månader efter att redovisning av de åtgärder stadsdelen planerar att vidta ska ha inkommit till Skolinspektionen, lämna en redogörelse av vidtagna åtgärder med anledning av beslutet.

Jag vill påpeka det enkla faktum att skoltid är relativt – rektorn och lärarna har sin hemvist i skolan, deras tidsperspektiv rör sig över tjogtals år och att tänka sig en stegvis förändring, där lärarna kan känna sig trygga med varje steg och man provar sig fram tycks rimligt och genomförbart.

Elevernas perspektiv ser annorlunda ut. För den som, i likhet med eleverna i Rapport-inslaget, går i åttonde klass finns inte mycket tid att vinka på. En förändring som träder i kraft om två år är ingen förändring för eleven, som lämnat skolan vid det laget. Om förändringen ska vara till minsta nytta, ur dessa elevers perspektiv, måste den ske nu. Lärarna får dra ett djupt andetag, hålla varandra i handen och lägga sin egen önskan om trygghet i ryggsäcken tills vidare. Ett stort ansvar vilar på skolledningen, rektorn måste ta sitt ansvar som pedagogisk ledare på allvar, kanske rent av under en period prioritera bort administrativa uppgifter (det finns kanslister som är utmärkt kvalificerade och gör ett dunderjobb med att stötta i den positionen, t ex) sätta sig in i forskningen i expressfart, lägga kursen, peppa, stötta, uppmuntra och både se till att hålla farten och kursen. Och, inte minst viktigt, frekvent påminna lärare och personal om att det här är exceptionella förhållanden, det kommer att vara jobbigt, stressigt, skrämmande och allmänt hemskt, men det är tillfälligt, och det kommer att betala sig många gånger om.

Fem månader går rasande fort förbi, men för eleven i åttan är det resten av läsåret.

 

Sänk rösten!

Det talas om 9A högt och lågt just nu, man förfasar sig och lanserar mer eller mindre träffande öknamn både på de sk ‘superpedagogerna’ och de som utsätts för deras uppfostran. I Trelleborgs Allehanda skriver t ex Mattias Karlsson om hur viktigt det är att läraren tar kommandot i klassrummet:

I det första avsnittet försöker läraren Malin få ordning på sina elever, men det går inte bra. En av pedagogerna, Stavros Louca, konstaterar att det tar nästan en halvtimme innan det blir ordning i klassen och Malin kan börja sin undervisning. Det blir många timmar som försvinner på ett läsår, konstaterar han.

(snabb liten avvikelse från ämnet: Notera att Louca nämns ‘pedagogen’ och ges både för och efternamn, medan ‘läraren Malin’ förminskas i både titel och genom att hon reduceras till enbart förnamn. Fundera, om ni vill, över vilken skillnad detta gör i hur vi uppfattar respektive person.)

I debatten pratar man om ‘superpedagogernas’ coaching, man pratar om de diagnostiska prov de använder, man förfasar sig över bristande ledarskap, man pratar om de råd de ger och elevernas kunskapsnivå och stöket och huh så hemskt hur eleverna sitter som hösäckar/det är bra att eleverna inte sitter rakt fram utan ålar omkring lite och man hoppas att det ska ‘bli bättre’. Vi har sett ‘superpedagogernas’ vältrimmade uppvisning av modellen ‘bad cop good cop’ och vi har sett dem demonstrera tips och trix för att få igång lektionen raskare.

Men varför nämner man inte rösten? Har man inte reflekterat över vilken skillnad den gör? Vilken skillnad det gör om samma lärare piper sätt er ner och var tysta högt uppe i halsen i ett nervöst spänt röstläge eller säger samma fras med en avslappnad röst i ett djupare röstläge? Det gör all skillnad i världen, jag lovar!

Prova!

Visst gör det skillnad?

Så relativt enkelt och gratis därtill.

Läraren och etiken

Som lärare använder man en väldigt massa olika verktyg. Ett av de absolut viktigaste, kanske rent av det viktigaste, är etik.

Moral och etik är inte samma sak. Man kan uttrycka sig enkelt och säga såhär:

Moral – hur ska jag agera så att jag framstår som en god människa?

Etik – hur ska jag agera så att mitt agerande orsakar andra människor så lite lidande det är möjligt?

Det funkar inte att gå genom livet utan att aldrig någonsin såra eller göra någon ledsen, hur gärna man än vill och hur mycket man än försöker, men det funkar att gå genom livet och tänka innan man gör något, så att man gör det man gör på ett sånt sätt att man gör den man råkar göra ledsen så lite ledsen som det är möjligt, och om det gives tillfälle till det försöka göra det bättre igen för personen. Det är en väldig massa göra i den meningen, och det är för att understryka att etik är inget som händer, det är något man gör, aktivt.

.