I kväll

Jag ska gå ut i kväll, trots allt. Jag har sett fram mot kvällen i flera veckor, ja, egentligen i flera månader, sedan det arrangemang vi planerat att besöka tidigare i vår blev inställt.

Och så…. tja, ni vet.

Men jag går ändå. Jag är inte fullt ut lika pepp, kommer inte vara fullt ut lika glad, kommer att undvika alla former av dryck som får glasen att imma och kommer inte att hångla. De vassa kanterna skulle förinta alla möjligheter till romantik, och oavsett etymologin känns blodbad inte lockande. Men där kommer vara underbara människor, underbar musik, underbar show, och jag ser fram mot det.

Ses vi där? Kom och säg hej, vet ja.

Att göra skillnad

Natten i natt var, av orsaker helt utanför min kontroll, alldeles för kort, så det fokus som finns i min hjärna idag får gå till att avsluta de arbetsuppgifter som måste postas ikväll.

Men filmen här är fantastisk, har du inte sett den så lägg en dryg kvart av ditt liv på att faktiskt göra det, jag tror inte du ångrar dig:

.

Hälsa

Minns ni chokladkakan jag skrev om häromdagen? Jag skulle vilja återvända lite till det inlägget, och fokusera på den vardagsjämförelse den unge mannen som berättade historian för mig gjorde:

Poängen med historien är att något till synes litet och obetydligt, som en liten bit lätt fuktig chokladkaka i en kall skog, kan göra stor skillnad. I skolvardagen kan den lilla chokladbitens motsvarighet vara ett vänligt ‘godmorgon’, ett leende, en inbjudan om att slå sig ner vid samma bord i matsalen eller en utlånad penna.

Jag tror det har att göra med att jag kommer norrifrån att jag har för vana att hälsa på alla grannar jag känner igen, åtminstone de som vill hälsa tillbaka på mig. Bara ett enkelt ‘hej’ eller en nick och ett leende (jag har ofta hörlurar i öronen och risken att man tar fel på volymläget på sin egen röst då finns, då är en nick vänligare), jag stannar sällan och pratar men den lilla hälsningen gör stor skillnad för mig.

Nu när det nya läsåret tar sin början är det många som börjar i nya klasser, på nya skolor och i nya konstellationer. Man kan känna sig både liten och osynlig när man knappt känner någon på skolan. Vi som är mer hemma i miljön kan göra stor skillnad om vi minns chokladkakan. Ett hej, ett leende gör stor skillnad, och det tar ingen tid alls. Vi kan göra det i steget när vi är på väg från ett ställe till ett annat, men för den som känner sig lite osynlig kan det förändra hela dagen.

Ville bara nämna det.