Projektdagar på @Hvilan

Sista dagarna på läsåret ägnas traditionsenligt (att vara den äldsta folkhögskolan innebär många traditioner) åt det vi kallar projektdagar. Olika grupper med kursdeltagare från alla olika klasser ägnar två dagar åt utflykter, studiebesök, kultur, lek och samtal.

Vi spelar sällskapsspel, Monopol, Risk, UNO, Ticket to Ride, kubb, plockepinn…. Och så pratar vi – om språk, om resor, om världen, om vädret, om kultur, om skillnaden mellan alligatorer och krokodiler, om sjöjungfrur och om litteratur.

20140609-131537-47737235.jpg

Sådär som det faller sig, ni vet

Annonser

I andras ögon

Det händer att man får lite konstiga blickar av omvärlden när man nämner att man sysslar med något som inte riktigt förväntas av en tämligen åldersdigen tant. Talar man t ex om att man har för vana att faktiskt rulla sina tärningar och spela rollspel ibland, utanför arbetstid, utan något uppfostrande eller pedagogiskt syfte utan rätt upp och ner av sociala och rekreationella orsaker, höjs inte sällan ett och annat ögonbryn i skepsis. Det får man ta med jämnmod.

I andra vågskålen ligger ju det faktum att man ibland möter någon som faktiskt visar nyfikenhet, och vill prova på.

.

Gästbloggat på re:flex – om luffarschack

Jag har gästbloggat på folkbildningsnätets Re:flexblogg, om det fortbildningsprojekt jag pratat om tidigare, Folkhögskola 2.0. I den grupp där jag ingår ägnar vi oss åt att fundera kring det här med matematik, med att kommunicera matematik, kommunicera genom matematik, kommunicera i matematik, kring matematik, om matematik, för matematik, via matematik.

Vi fikar lite också ibland. Och spelar luffarschack. Det är också kommunikation.

Vad gör man med en ledig tisdag?

Som jag nämnde häromdagen fick jag plötsligt en hel vecka oförhappandes ledig, sådär helt ur det blå. Med en sådan kan man göra mycket roligt. T ex spela rollspel.

Så när samtalet om Johari fönster hos Mats gled över på rollspel föll det sig naturligt att tisdagen i just denna vecka raskt vidges till ändamålet. Det blir en enkelt tillställning där alla bidrar med oundgängligheter: Jag håller med tärningar, karaktärsformulär och äventyr, Mats med lokal, modet att leka och fler spelare, och käraste syster med erfarenhet som rollspelare, guidning och stöd.

Det blir en äventyrlig tisdag, på många sätt.

Koder

Cricket är en mycket speciell sport, en genomhövligt värdig och gentlemannamässig kamp på blodigt allvar utspelad med sån ritualmässig artighet att det skulle blivit parodiskt om det inte gjorts med sån värdighet. Jag kan alltför lite för att räknas som ett fan, men att benämna mig fascinerad är helt korrekt.

Men när jag i Mats kommentarsfält ställde frågan om någon visste vad man gör med en T20 var det inte cricket jag hade i tanken, utan en annan sorts spel:

Mitt SL-set

Jag tror att det finns en och annan läsare som omedelbart förstår vad jag pratar om medan andra förvånas över att det finns fler modeller än de traditionella sexsidiga tärningarna.

Detta är det tärningsset jag använder när jag spelleder rollspel. Jag har fått det i gåva, och är mycket glad för det. Både för att det är så vackert, och för att dess T20 (det är den tärningen som ligger lite för sig själv) ofta utmanar spelarna med sina förvånandsvärt frekventa låga slag.

Det talas en del om läsning just nu – om läsinlärning och läskunnighet, och läskigt ofta syftar man på avkodning och menar att den som kan avkoda hyggligt flytande kan läsa. Jag hävdar med en dåres envishet att det krävs mer, mycket mer. Det krävs bland annat ett tillräckligt substantiellt ordförråd för att förstå den vokabulär som används i texten, det krävs förståelse för sammanhanget och förförståelse för de koder som används i texten.

Ty dessa koder bär en stor del av budskapet, de signalerar information och bidrar till att budskapet i texten kan bli helt olika för den som förstår koderna och den som inte förstår dem. Rickards inlägg om draktämjande ger en del av kodnycklarna här, och gör kanske detta inlägg mindre kryptiskt.

Tiggers öga

Någon introducerade en Youtubelek för mig häromdagen. Den går helt enkelt ut på att man väljer sig en låt, lyssnar på den, och därefter klickar på det sjunde klippet av de förslag som räknas upp.

Stundtals leder det till att man lyssnar på samma låt tre gånger i rad, stundtals till att man hamnar i helt okända genrer, med artister man aldrig tidigare hört talas om. Och ibland leder vägen rakt ner i nostalgin:

.

Undervisning minskar förskolebarns nyfikenhet

För lite sedan skrev twittraren Zoran Alagic en tweet om hur han önskar sig fokus på omsorg snarare än undervisning på dagis. TystaTankar reagerade på detta, i flera inlägg, och diskussionen blev lång och animerad. Nu ger professor Alison Gopnik Alagic delvis rätt i sin artikel Why Preschool Shouldn’t Be Like School (varför förskolor inte bör vara som skolor). I artikeln beskriver Gopnik ett projekt där man tittat huruvida fyraåringar lär sig olika saker om de får filura själva respektive blir undervisade.

Undersökningen gick till så att man presenterade en intrikat leksak för barnen, och den som presenterade den alternerade sin presentation mellan grupperna. När h*n demonstrerade leksaken för barnen, visade ett par funktioner och sedan lät dem leka imiterade de lydigt de funktioner h*n demonstrerat, filurade en stund och upptäckte ibland ett par andra funktioner, men tappade sedan intressed. När den som presenterade leksaken däremot agerade som om den var lika ny för presentatören som för barnen, och lät barnen experimentera tämligen förutsättningslöst upptäckte de en väldigt massa funktioner och experimenterade länge och ingående med leksaken för att locka ur den alla dess hemligheter.

Slutsatsen av studien är att det finns stora fördelar med att bli undervisad av en lärare – man kommer raskare till målet, och man gör det på en rakare väg. Men, understryker Gopnik, detta är inte enbart av godo. Innan man lär sig att bli undervisad, ty det är en konst, så behöver man lära sig att pröva sig fram.

Indeed, these studies show that 4-year-olds understand how teaching works and can learn from teachers. But there is an intrinsic trade-off between that kind of learning and the more wide-ranging learning that is so natural for young children. Knowing this, it’s more important than ever to give children’s remarkable, spontaneous learning abilities free rein. That means a rich, stable, and safe world, with affectionate and supportive grown-ups, and lots of opportunities for exploration and play. Not school for babies.

(Studien visar att fyraåringar förstår hur undervisning fungerar och kan lära från en lärare. Men där finns en intrikat samverkan mellan detta slags lärande och det mer vittomspännande lärande som är så naturligt för små barn. Utifrån denna vetskap blir det viktigare än någonsin att ge barnens fantastiska, spontana inlärningsförmåga fria tyglar. Det innebär en innehållsrik, stabil och trygg värld, med engagerade och stöttande vuxna och massor med möjligheter att utforska och leka. Inte skola för småbarn.)

Jag vill i sammanhanget understryka att Mats aldrig, såvitt jag vet, gett uttryck för att vara förespråkare för klassisk skolundervisning för små barn, tvärtom är han en lekens riddare.