Den Magiska Artefakten

Så dök den upp, precis på samma sätt som den brukar. Jag behöver inte läsa i den för att veta vad den säger längre, men jag gör det ändå. För att det känns rätt. Jag vet vad den säger.

Släpp taget nu. Våga språnget. Du kommer inte ångra dig, inte i det långa loppet. Det är dags nu.

image

Jag har aldrig tagit en bild av den tidigare. Kanske förstör jag magin i artefakten när jag gör det. Kanske för mig, kanske för alltid. Men kanske kanske sprids den vidare ut i världen, hittas av fler.

Jag vet inte, men om jag inte tar chansen får jag aldrig veta.

Annonser

Att gå i skolan

Det är inte så självklart enkelt som det ibland låter, det här med att ”gå i skolan”. Det är ingen förmåga vi föds med, vi människor, konsten att förhålla sig i och till och tillsammans med en grupp slumpvis utvalda människor, i en miljö med både skrivna och oskrivna regler och noga reglerade tidsjok för varje aktivitet.  Somliga tycks glida rakt in i det, har alltid med sig penna och papper, kommer alltid i tid, har alltid gjort läxorna och är alltid förberedda och pålästa. Andra behöver lite längre inkörssträcka, några fler chanser och lite mer vägledning.

Det är rätt bra att hålla i minnet att för den som håller på att lära sig att gå i skolan, att hantera själva konceptet och situationen, så blir det inte alltid så mycket fokus och energi över för själva den kunskapsinhämtning som förväntas pågå i klassrummet. Det betyder inte att människan i fråga är dum, har inlärningssvårigheter, är trotsig eller allmänt hopplös och besvärlig. Man kan tro det, men det är något helt annat det handlar om här.

Man ser det tydligast när människan i fråga har lärt sig hantera skolsituationen. Det som kändes rent förtvivlat, ångestladdat, kvävande, så omöjligt att man nästan är beredd att ge upp, för lärare, för eleven, för familjen, för alla inblandade, rätt som det är lättar det. Rätt som det är visslar det till, och det lärande man traditionellt avser när man talar om lärande i skolan tar fart.

Och då kan det gå undan!

Så, min slutsats är enkel: Ge inte upp! Det är sällan så illa som det ser ut att vara.

.

tillvänjning

Pratade med en vän som planerar en resa med tåg i jul. Vi pratade om filt, filmer, böcker, te och matsäck eftersom det raskt blir kallt på tågen om de stänger av strömmen när de stannat…

Och där slog det oss plötsligt att vi inte längre förväntar oss att ett tåg skall komma fram i tid. Vi förväntar oss det motsatta. Det är vinter i Sverige, till SJs och trafikverkets stora överraskning, och vi har vant oss vid att tågen helt enkelt inte går att köra från punkt A till punkt B om vintern. Vansinne!

.

.

En vän berättar om en nära anhörig som skadats allvarligt på sitt jobb i ett annat land. Väl tillbaka i Sverige igen får den anhörige besked från försäkringskassan om att en krossad extremitet, nej, det sjukskriver vi inte för här i Sverige. Vännen försökte förklara för den anhörige att det var ungefär vad man kunde vänta sig medan den anhörige, som hade ett lite annat perspektiv på saken, satte andra ord på saken. Vansinne!

Jag har berättat om hur man tämjer en gräshoppa, och hur man kokar en groda. Micke Gunnarsson berättar om hur man lär en groda att den inte kan hoppa. Tillvägagångssätten är snarlika, och tanken är exakt densamma.

Nu ska jag berätta en hemlighet för er: vi kan faktiskt hoppa. Allesammans, var och en efter fason, kan vi hoppa. Vad säger ni om att vi börjar göra det? Lite då och då, när andan faller på, så tar vi ett skutt för att påminna oss om att vi faktiskt kan. Är ni med?

.