Det finns människor… som… använder tre punkter… frekvent… när de skriver… särskilt… när de vill låta… eftertänksamma… eller… anmärkningsvärt kloka…

Det fungerar inte.

… låter inte som en tankepaus. Ett enstaka – låter som en tankepaus, men … använt på detta vis låter som ”öööööööööööööööööh”. Prova att läsa inledningsmeningen högt, och läs ”ööööööööööh” varje gång de tre punkterna dyker upp. Det gör det svårare att ta skribenten på allvar, visst gör det?  Få skulle få för sig att använda tankestreck så frekvent som … ibland används. Ersätter man varje … i meningen ovan med tankestreck ser den konstig ut:

Det finns människor – som – använder tre punkter – frekvent – när de skriver – särskilt – när de vill låta – eftertänksamma – eller – anmärkningsvärt kloka.

och läser man den högt hör man det tydligt. … fyller en funktion i skriftspråket. I citat kan det, särskilt i sällskap av hakparenteser […], användas för att markera att ett stycke text klippts ur citatet. I slutet av en text eller ett textsjok kan det användas antingen för att markera att resonemanget inte är avslutat men att slutet antingen kommer senare, och då inleds av … för att markera fortsättningen, eller överlämnas åt läsaren själv. Det fungerar också bra för att ge läsaren en känsla av drama, av att slutet på tankegången är så ödesdigert att man inte ens förmår skriva det i klartext.

Ja, var och en väljer själv hur man vill skriva. Men för att valet ska vara rättvist behöver man vara medveten om hur vissa texttics påverar den bild man ger av sig själv. Precis som ”kjamiz” eller frekventa ”hihihi” i texten påverkar ett överanvändande av … hur läsaren uppfattar texten, och ger ett intryck av skribenten som inte alltid överensstämmer med det intryck skribenten ville ge.

Helt enkelt – skriv hur du vill, men gör det medvetet.

Öppningsmeningar

Ibland gör jag en övning i klassrummet där eleverna får ett antal öppningsmeningar från olika romaner och ombeds fundera tillsammans över vilken slags roman de tror respektive mening kommer ifrån. Det är ingen tävling där de ska identifiera romanen, utan syftet är att de ska prata med varandra om saken och tillsammans komma fram till ett förslag.

En personlig favorit ser ut såhär:

It was the day my grandmother exploded.*

En annan såhär:

On a cold blowy February day a woman is boarding the ten a.m. flight to London, followed by an invisible dog.**

Men också meningar som framstår som mer alldagliga kan ge stoff åt tanken:

There was no possibility of taking a walk that day.***

Jag skriver inte titlarna här utan längst ner i inlägget ifall att ni vill fundera lite för er själva på vilken slags bok det kan tänkas vara.

Precis som med allt annat spelar första intrycket roll, och författare lägger ofta ner lång tid och stor tankemöda på inledningsmeningen. I DN resonerar Örjan Abrahamsson kring betydelsen av denna mening:

Många författare har fastnat på den ångestframkallande första meningen. Som måste sitta som en smäck. Och smäcken ska vara snygg, smart, tonsäker, poetisk, underfundig, vitsig, gärna filosofisk, självklart vacker, omedelbart fängslande och helst fånga hela romanen. Därtill slå ned som en blixt.

Det är inga små förväntningar som ställs på en enda mening, i en berättelse som består av många hundra, rent av många tusen meningar. Men första intrycket är viktigt. Det är inte så bestående som ibland hävdas, böcker med fantastiska inledningsmeningar kan visa sig var urtråkiga, illa berättade, träiga, fåniga och allmänt bedrövliga, och människor som ger ett illavarslande första intryck kan visa sig vara rent fantastiska när man väl lär känna dem, men första intrycket är ändå viktigt. Det försätter oss i en stämning, anslår en ton, och utifrån våra förväntningar och erfarenheter kan vi bygga upp en nyanserad föreställningsbild. På gott och ont.

På en annan sida i samma tidning utvidgar Johan Thente resonemanget och tittar på vilket intryck han får när han läser hela förstasidan. Han har valt att titta på Läckbergs skrivande, och konstaterar raskt att denna sortens böcker bör man närma sig med rätt nivå på förväntningarna:

Sammantaget tror jag dessa exempel är tillräckliga för att avvisa tanken på regelmässiga recensioner av sk populärlitteratur på kultursidorna. Det skulle bara bli ett evigt gnällande och kriarättande av alltihop, ty det är en kritikers uppgift att notera uselt hantverk. Jag tror vi gör bäst i att bespara läsarna, författarna och kritikerna detta och nöja oss med insikten att Läckbergs läsare med största sannolikhet skiter i om flugor är realistiska eller ej. Hennes trogna  läsare är – vågar jag påstå – charterturister i litteraturens landskap, inte urinvånare som ni och jag, och bara drinkarna är billiga och solen skiner så är det fan okej.

Och det har han faktiskt rätt i. Det är fan okej att tycka att billiga drinkar och solsken är den ideala rekreationen, lika okej som att hellre vandra i ett Shelleyisk gothiskt landskap eller ett Zafónskt Barcelona. Inte sant?

Fler som reflekterar kring öppningsmeningar: EnligtO

 

*the Crow Road by Iain Banks

**Foreign Affairs by Alison Lurie

***Jane Eyre by Charlotte Brontë

Ödet? Tillfällighet? Tur?

Det hela började med ett telefonsamtal med en kär vän. Jag gick utomhus, eftersom jag stått i köket tillsammans med kollegor, och eftersom vi nyss börjat efter sommarlovet och har mycket att prata om. Allt var bra med kära vännen, och medan vi stod där och hon berättade om en fantastisk resa hon gjort under lovet och jag gladdes i hela min själ med henne för denna resa stod jag och sparkade lite i gruset, sådär lite tankspritt som man gör när man pratar i telefonen.

Och plötsligt bara dök den upp.

Coraline looked down at her hand, surprised: it was just a stone with a hole in it, a nondescript brown pebble. 

Och som ni ser går det utmärkt att kika rakt igenom hålet, trots att det faktiskt inte är mycket större än ett knappnålshuvud:

Tur, tillfällighet eller ödet? Tsk, det spelar väl ingen roll, jag är glad, både att höra vännens röst och att hitta det jag letat efter hela sommaren.

Folkbildning i sociala media

Jag kan mycket lite om konstformen fotografi, men tack vare sociala media kan jag lite mer nu än jag kunde innan. Jag kunde givetvis titta på bilder och tycka om eller inte tycka om, fascineras över ett speciellt ljus eller en vinkel eller ett format, och jag tyckte ofta om vad jag såg, men det var ungefär allt.

Sociala media är människorna som huserar där, som delar, som möts, som pratar, som berättar, som grälar och kivar och skämtar, som etablerar sig, som passerar igenom, som lurkar tyst i bakgrunden och som ständigt babblar. Utan människor försvinner såväl aspekten ‘social’ som aspekten ‘media’ och man står där med en ekande tom plattform som på sin höjd fungerar som vändplats, oavsett hur vacker den är.

.

Ett sidospår.

Sociala media är människorna som huserar där, där var vi.

Somliga av dessa människor är fotografer som gärna visar upp sina bilder. De pratar sinsemellan om hur de gjort dessa bilder, de talar om slutare, vinklar, reflexer och reducering, de pratar om färger och ljus och bländare och mättnad på ett initierat sätt som förutsätter förförståelse hos lyssnaren. De pratar helt enkelt sitt fackspråk med varandra, och den som inte är insatt i detta fackspråk kan ha svårt att hänga med i samtalet, samtidigt som det skickar tydliga signaler till den som är insatt om både ämnet och nivån på samtalet.

Detta fackspråkliga samtal skulle kunna upplevas som snobbigt, exkluderande, lite skrytigt rent utav av den som står utanför och inte förstår. Det är en inte helt ovanlig om än ledsam reaktion på fackspråk, en reaktion som ibland leder till sura miner, ibland till att det glada ivriga fackspråkssamtalet dör ut, och ibland till och med till rena grälen. Och det är dumt.

Nu kommer jag till min poäng:

Dessa fackspråkliga samtal om olika ämnen, de är en del av den folkbildande aspekten av sociala media. Fotografer som öppet diskuterar finesserna i sin konst delar med sig av sitt hantverk. Vem som helst är välkommen att lyssna, och de allra flesta är mer än glada att förklara även för den som inte kan ett dugg om saken vad det faktiskt är de pratar om. Inte mitt i samtalet, givetvis, precis som alla andra människor blir konstnärer också störda och irriterade om man avbryter ett spännande samtal, men vid andra tillfällen.

I natt ägnade t ex en generös fotograf en hel timme åt att visa för mig hur han gjort för att skapa den ljuseffekt jag kommenterade på i en bild han lagt upp på Google+. Han visade mig hur bilden sett ut innan han gjort något alls med den, och visade sedan steg för steg hur han tonat upp här och tonat ner där, ökat mättnaden i färgen på ett ställe och jobbat med skuggor och skärpa och andra aspekter jag aldrig tänkt på innan för att komma så nära den upplevelse av ljuset han hade haft när han tog bilden som han någonsin kunde, och svarade tålmodigt på varenda fråga jag ställde.

Ni anar inte hur stor skillnad något som tycks yttepyttelitet oviktigt kan göra i ett fotografi! Jo, det kan tänkas att ni både anar och vet, men jag anade inte förrän han visade mig och pekade ut.

Och när man fått grunderna förklarade för sig, då händer det fantastiska att plötsligt börjar man kunna förstå vad det är de pratar om! Man börjar se nyanser i konsten man aldrig sett innan, eftersom man inte visste att de fanns.

Folkbildning. Jag tycker det är en av de vackraste aspekterna av sociala media.

Eeeeeeh……..

Svenska Dagbladet berättar om en studie gjord vid University of Rochester kring funktionen av de där hummande mumlande ljuden vi gör när vi söker efter ord:

dessa inskjutna småord kan underlätta språkinlärningen för barn. När vi vuxna famlar efter ord och lägger in ett ”öhhh” mitt i en mening, signalerar vi omedvetet till barnet att nästa ord vi kommer att uttala troligtvis är okänt och därför kräver lite extra uppmärksamhet för att förstå.

Små barns språkinlärning har relevans för oss alla eftersom vi faktiskt lär oss språk ungefär på samma sätt hela livet. Även om metoderna växlar, läsning kommer in i bilden, tempot växlar och den kognitiva mognaden ökar och vi kan dra medvetna slutsatser utifrån given information så är det inte jättestor skillnad hur språkinlärningen går till, hur förståelsen och förtrogenheten växer fram.

Hummande och mumlandet fungerar i talspråket ungefär på samma sätt som highlighter, understrykningar eller kursiveringar i texten, de ger en förvarning om att nu, här, kommer ett begrepp som bör uppmärksammas och läggas på minnet.

Detta är relevant för språklärare, men inte bara för den som undervisar i ett eller annat språk. Det är lika relevant för den som undervisar i kemi, och måste lära ut ämnesspråket kemi, för den som undervisar i geografi och samhällskunskap och bild och musik och måste lära ut de ämnesspråk som gör att man faktiskt kan börja prata om ämnet i fråga på den abstrakta nivån där man kan ställa frågor om ‘vad händer om…’ och resonera sig fram till en plausibel teori om vad som faktiskt skulle hända.

Och att kunna göra det har sina definitiva fördelar. Visst kan man experimentera sig fram till mycket, handgripligt undersöka ‘vad händer om…’ men ett och annat ‘om’ innebär fatala konsekvenser, antingen för oss som individer eller rent av för oss som samhälle. Då är det inte så dumt att prova experimentet i teorin först.

Micael Dahlén är professor i ekonomi på Handelshögskolan i Stockholm. Ljudet är lite svajigt en bit in i föredraget, men det jag vill fästa er uppmärksamhet på tar sin början redan 2.16, och Dahléns reaktion på intervjuarens (jag hittar inte dennes namn någonstans, men jag är säker på att han har ett) tveksamma sätt att prata om den professor som dagen innan pratade om Dahlén illustrerar tydligt effekten av eeeeeh….

.

 

Ursäkta förvirringen, och lite om det här med språk

Jag raderade ett inlägg vilket leder till att det finns kommentarer som inte finns. Jag ber om ursäkt för detta, och lovar att tänka mig noga för när jag länkar i framtiden.

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om detta med konjunktioner och subjunktioner, och idag snubblade jag över något som än en gång påminde mig om själva vitsen med språkriktighet. Ännu en gång lyfte någon det faktum att det påvisats att en delorsak till de sjunkande PISA-resultaten bland svenska skolelever är bristande språkförståelse, och ännu en gång framhölls detta som en förmildrande omständighet.

Jag har svårt att se det förmildrande i sammanhanget, måste jag ärligt säga. Om eleverna har förståelse för innehållet i ett ämne, men saknar språk att tala om detta har skolan byggt ett stabilt och i det närmaste okrossbart glastak för de elever som finner ämnet spännande och vill fortsätta att studera det. Utan ämnesspråk minskar möjligheterna att förstå ämnet mer än på en mycket basal, grundläggande, nivå. Utan ämnesspråk minskar möjligheterna att delta i diskussioner om ämnet. Utan ämnesspråk minskar möjligheterna att överhuvudtaget förstå läroböcker och undervisning i ämnet på en nivå ovanför den nybörjarnivå man helt rimligt befinner sig på i grundskolan.

Detta är ett problem, inte något ”festligt” eller en förmildrande omständighet.

I ögonvrån

Jag skymtar något i ögonvrån, ett perspektivproblem som jag anar har stor betydelse och ställer till problem. Det har med läsförmåga att göra.

Den är liksom på tapeten just nu. Man oroas lite för att det häringa Internetet leder bort barnen från den uppbyggliga litteraturen, förfasar sig över hur läsförmågan förändras till något man inte känner igen. Man trevar runt avkodning och textförståelse, studieteknik och litteracitet, men det blir liksom inte mer än trevanden i det offentliga samtalet.

Och jag måste vara ärlig mot er – det bekymrar mig!

Det här med läsförmåga är bortom avkodning och studieteknik, det är bortom sentimentalt nostalgiska måsteläsa-listor och förskräckta fördömanden av förändringar. Vägen går genom litteracitet, genom analys och reflekterande, genom förförståelse och vetskap om underförstådda samband.

.

Det är som att cykla

Hos Mats samtalar vi om vad det innebär att kunna cykla. En viktig gräns går mellan stödhjul och icke stödhjul, hävdar Mats och det håller jag med om, men är man framme vid målet när man nått dithän? Är man cyklist om man i en trygg miljö, utan störande moment som stör koncentrationen, kan hålla balansen på cykeln utan stödhjul, starta, hålla farten, svänga, bromsa och stanna utan att falla? Nej, det behövs mer, såklart. Man behöver kunna hantera cykeln i ett sammanhang också. Cykla på en cykelbana, i trafiken, med saker på pakethållaren och/eller i en cykelkorg. Man behöver kunna hantera cykeln bland andra cyklister, backkrön och motvind och ta sig förbi en hel grupp livliga dagisbarn utan att köra på någon eller välta. Ska man nå dithän behöver man ha fokus på annat än tramporna.

Det sägs att om man väl lärt sig att cykla glömmer man inte hur. Förmågan att cykla automatiseras, ungefär som förmågan att gå. Kroppen håller balansen av sig själv, lutar sig åt rätt håll, lutar cykeln åt rätt håll, reglerar hastigheten efter förhållandena, kompenserar för vind och motlut utan att man behöver tänka på vad man gör, och man kan ägna uppmärksamhet åt omgivningen.

I Zarembas andra reportage om den svenska skolan är det läsningen som står i fokus. Läsförmågan kan med lite fantasi jämföras med förmågan att cykla. Zaremba tar ett exempel som, berättar han, ingår i ett test som på många skolor används för att mäta läsförmågan:

Var god och läs högt: Sjob flirk drojper, lomrimp jörkloschepi. Bloamit deb brystegrä? Stjilmak!

”Var det intressant?” frågar han retoriskt, och fortsätter: ”För mig mäter det förmågan att utstöta ljud vid åsynen av tecken, en färdighet som jag ännu inte haft användning för.” I det har han helt rätt. Och helt fel. Exemplet kommer från ett test som används vid utredning av läs och skrivsvårigheter.

Och mycket riktigt, man använder det för att testa om personen som testas har förmågan att koppla fonem, dvs ljud, till grafem, dvs skrivtecken, aka bokstäver. Det är nämligen inte helt ovanligt att den som har läs och skrivsvårigheter har svårt att skilja på t ex d och b. De ser ju lurigt lika ut, bara vända åt olika håll. Genom att låta personen läsa nonsensord blir det tydligt om personen har förmågan att koppla fonem till grafem, eller om det är så att det bara ser ut så för att personen känner igen somliga ordbilder och gissar väl utifrån sammanhang när personen läser riktiga ord.

Zaremba hugger dock i sten när han säger att han ännu inte haft användning för förmågan. Den är en essentiell del av den läs och skrivförmåga han använder i sitt arbete.

Det förkättade vitsippeprovet Hammar Säfström använde i säsongens omgång av 9A kommer från samma testbatteri, förresten.

Precis som den rent mekaniska delen av cyklandet behöver bli automatiserad innan cyklisten kan ge sig ut i trafiken på egen hand, utan att riskera liv och lem vare sig på sig själv eller andra, behöver den mekaniska delen av läsandet, avkodningen som den kallas, bli automatiserad innan läsaren kan ge sig i kast med mer komplexa projekt som artiklar i Metro eller lärobokstexter. Om den inte är det, om läsaren t ex måste ljuda sig igenom vartenda ord för att kopplingen mellan fonem och grafem inte fungerar fullt ut, blir läsandet jobbigt och läsförståelsen blir lidande. Det går helt enkelt så mycket tankekraft åt att avkoda att sammanhanget går förlorat. Precis på samma sätt som överblicken över omgivningen och trafiken går förlorad om tankekraften går åt till att trampa.

Björklunds bespottade ord om läsa skriv räkna (jag kan inte länka, jag vet inte när eller ens om han faktiskt sagt det eller om det är ännu en skoldebattsskröna) handlar om detta. Automatiserad läsning, automatiserad skrivning och automatiserad räkning är inte målet för skolan. Det är förmågor man behöver för att man inte ska behöva stå vid sidan av och se på när andra susar ut i livet med vinden i håret och överblick över omgivningen.

Text i arbete

Jag läser Lyft Språket, Lyft Tänkandet av Pauline Gibbons just nu. Den är mycket lättläst och trevlig, fylld med tydliga exempel och förklaringar, ett ypperligt val för lärare som känner att de behöver inspiration för att nytt arbetssätt. Gibbons förklarar och visar, pedagogiskt och tydligt, hur man hjälper eleverna att bli förtrogna med den svenska de behöver för att klara av att studera framgångsrikt, samtidigt som man undervisar i ämnet, vilket det än råkar vara.

.

.

Tack Anna för tipset!

Andraspråk och andra språk

Jag läser om andraspråkselever i skolvardagen. Vad kan jag göra, från lärarpositionen, för att underlätta deras lärande och göra klassrumstiden meningsfylld och givande för dem?

En hel del, visar det sig. Jag läser Lyft Språket Lyft Tänkandet av Pauline Gibbons och nickar instämmande när hon förklarar att det är ju faktiskt så att ansvaret för elevernas språkutveckling i olika ämnen ligger varken på hemspråksläraren eller svenskläraren, inte heller på specialpedagogen eller specialläraren, trots att dessa är viktiga såklart, utan på SAMTLIGA undervisande lärare.

Genom att använda det vidare och mer omfattande begreppet litteracitet istället för att tala om mer avgränsade begrepp som läskunnighet eller ordförråd framhåller hon vikten av att låta eleven bada i språket, umgås med det, erövra det som ett verktyg och bli förtrogen med användandet av det i olika sammanhang. Hon understryker hur viktigt det är att inte förenkla på ett sätt som förminskar elevernas kunskapsinhämtande, utan använda en ämnesadekvat vokabulär och istället ge eleverna den tid de behöver för att själva bli förtrogna med denna.

Jag blir mycket inspirerad!