Mot nya horisonter

Vi stod tillsammans på Malmö Station i morse, jag och mina ungar.

Vi

Vi

Min yngste son flyttar till andra sidan jorden. Vi gör ju så, vi människor, vi flyttar för att utforska nya horisonter, prova nya platser, möta nya människor, finna vår egen plats. Ibland ligger den platsen väldigt långt borta, ibland nästan om hörnet. Ibland ligger den inte i den här världen, men det är ett annat blogginlägg.

Jag ska inte låtsas som att jag tar helt lätt på det, han är en fantastisk människa och jag kommer sakna honom innerligt. Men mer än något annat är jag stolt över honom.

Det är som det ska, barn växer upp och skapar sina egna liv, oberoende av föräldrar. Vi lever dessutom i en tid där vi kan prata med varandra, se varandra, skratta tillsammans, dela tankar med varandra i realtid, oavsett var på klotet vi befinner oss.

Och ni vet, modershjärtan har inga gränser.

Annonser

och medan Irene drar fram pågår livet

Jag följer #hurricaneIrene i en kolumn närmast intill den kolumn där alla tweets från alla jag följer glider förbi. Jag tycker om perspektivet det ger – trots Irenes magnitud, där bara regnmassorna är nog för att ställa till det, där delar av New York evakueras och North Carolina hukar och allt tycks stanna upp inför den annalkande faran så pågår det som ibland kallas det lilla livet, vardagslivet, också världen över. Syskonbarn föds i indonesien, fantastiska bilder tas i Tokyo, i Ungern lagas det mat, , skämtsamheter studsar fram längs de gamla feniciska handelsrutterna och på Bahamas städar man upp efter den orkan som inte, sägs det, liknar något i mannaminne.

Livet pågår.

Detta vidvinkelperspektiv är en av de aspekter jag verkligen älskar med Twitter.

.