SJ söderut

Solen sänker sig mot den östgötska horisonten, och vi rullar hemåt igen. Antingen har jag tappat bort mina hörlurar, i vilket fall jag blir förtvivlad, eller så glömde jag dem faktiskt hemma. Jag hoppas det. Jag saknar dem. Äppelätande är en väldigt högljudd aktivitet ibland, och i ett såpass begränsat utrymme som en tågsalong faktiskt innebär kan det blir väldigt tydligt. Det gäller chips också, för övrigt.

Claes Schmidt/Sara Lund avslutningstalade. Underhållande, drastisk, fruktansvärt fort, interagerande och reflektionsväckande. Det var intressant att höra kommentarerna efteråt, någon förklarade att det faktum att personens barn kommit ut som homosexuell gjorde att personen nu har kontakt med ‘sådana’ och hade upptäckt att de ju är helt vanliga människor. Någon annan tyckte det var helt fantastiskt att en person som jobbar som marknadschef på ett sånt manligt ställe som ett slakteri kan vara så öppen, och utbrast i ett förklarat ‘ahaaaaa’ när någon annan förklarade att det rör sig om en restaurang.

På det hela taget en synnerligen givande och rolig konferens, men min stackars överstimulerade hjärna skriker efter ro. Befinner ni er på tåget och funderar på varför det luktar rök så vet ni nu – det är min överhettade hjärna.

Försvunna ljud

Förr i tiden gnisslade syrsor i sommargräset. Nu hoppar de tysta omkring. Svalorna lät också om sig förr i tiden, såvitt jag kan minnas var det ett slags svirrande pipande som ökade och minskade i volym alltefter hur de svingade sig över himlen. Svingar gör de än, men nu i andäktig tystnad.

Ja, om somrarna då, givetvis. Såhär års är knarrade snön förr i tiden. Nu är den rätt tyst. Jag är glad att isen på vattenpölarna ännu klirrar ystert när man kliver i dem.

Nu verkar det försvunnit ännu ett ljud. Förr i tiden lät det nämligen trevligt frågande när någon knackade på dörren. Idag var det alldeles tyst.

Och knackaren och den tillknackade möttes aldrig, eftersom ljudet försvunnit någonstans.

Det var mycket ledsamt.