Natten faller

Jag är väldigt förtjust i Isaac Asimovs författarskap. En av mina favoritromaner utspelar sig på en planet med inte färre än sex solar, en planet där det alltid är dagsljus och mörker är något som är så exotiskt och skrämmande att när man bygger en mörkertunnel som turistattraktion är man redan i öppningskapitlet tvungen att stänga den eftersom människor blir galna av skräck av denna fåminutersfärd i en stillsam vagn genom kompakt mörker.

Att Expressen berättar att man funnit en planet med fyra solar gör mig glad, ja rent av förtjust. Det känns som att berättelsen och verkligheten plötsligt befinner sig en liten bit närmare varandra.

Annonser

I de sista skälvande sommarlovsveckorna….

I #skolchatt igår pratade vi om skolstarten – början på skolåret, och slutet på sommarlovet. Det märks att folk börjar komma tillbaka från semestrar, etc, och ämnet väckte intressanta diskussioner och tankegångar.

En av de tankegångar som lockade igång en kedja av tankar i min hjärna rörde det tydligen rätt välbeforskade sambandet mellan ljus och människors energinivå. Jag tror inte jag är den ende som har erfarenheten att många människor blir väldigt väldigt trötta under de mörka vintermånaderna, och liksom kommer till liv igen när vårsolen kommer igång.

Ackumulerar ni verkligen så mycket kraft och energi under dessa sommarmånader att det räcker långt in i februari? Jag tvivlar, människor är inte solcellsbatterier, och jag tycker mig dessutom vagt minnas något om hur effekten av solresor faktiskt i princip går över ungefär samtidigt som man stiger av planet. Om det stämmer torde väl den faktiska effekten av sommarsolen gå över mot slutet av september, mitten på oktober när det skoningssamma höstmörkret äntligen rullar in över oss?

I mina öron låter detta som ett tungt argument för att lägga om hela skolåret. Att studera och plugga är hårt jobb, det kräver kraft, fokus, koncentration och energi. Om det är så att ljuset bidrar till att människor har mer av detta, och mörkret bidrar till att människor har mindre av detta, hur kan det komma sig att vi inte drar nytta av det, och ägnar den ljusare delen av året till studier och den mörkare delen åt att vila?

Uppenbarelser

Så står jag här igen, inför en människa som ”sett ljuset” och med ett överseende leende tittar på mig och konstaterar ‘hur svårt det är att ta till sig insikter fast människan ju uttryckt sig så tydligt!’ När man befinner sig i det där nyfrälsta stadiet är det tydligen väldigt svårt att ta till sig att de samband man själv tycker sig ha skådat i sin uppenbarelse inte är lika tydliga för alla, och väldigt lätt att ta det som provokation när man blir ombedd att förtydliga sig. Till slut blir jag, som vanligt i sammanhang som dessa, avfärdad med ett överlägset konstaterande om att jag ‘nog inte vill förstå’

Vilket egentligen är det som förbryllar mig mest. Om jag inte ville förstå, varför skulle jag då fråga? Om jag inte ville försöka få syn på vilka samband det är personen tycker sig ha sett, skulle jag då göra mig besväret att be om förtydliganden?

Vet ni, jag tror egentligen inte det handlar om att övertyga. Jag tror det handlar om att söka bekräftelse, och när man upptäcker att den gemensamma tanken där man ville mötas inte finns avfärdar man för att slippa bli avfärdad.

Jag har fortfarande inte aning om vad det var h*n faktiskt ville förmedla om sin uppenbarelse, men det kan jag leva med.

.

Det lilla ljus jag har…

Det händer ibland, när man vill betrakta en speciell aspekt av en fråga, att man bemöts på ett sånt sätt att man förstår att den bemötande har fått uppfattningen att man, genom att vilja fokusera på en enskild aspekt, ringaktar eller än värre inte ens är medveten om alla andra aspekter.

Låt mig illustrera med ett par exempel:

Det förekommer då och då övningar eller aktiviter i mitt klassrum utformade i syfte att ge mig information om huruvida de som deltar i övningen eller aktiviteten faktiskt befinner sig på den kunskapsnivå jag tror de befinner sig. När vi gjorde en sådan övning häromdagen visade det sig att samtliga som deltog i övningen till och med överträffade mina förväntningar.

Jublande glad twittrade jag en liten skryt-tweet om saken. Strax kom ett vänligt och välmenande svar om att jag inte skulle glömma bort att lyfta fram min egen insats i sammanhanget. Jag försökte förklara att ja, jo, visst hade jag också med saken att göra, jag är medveten om min betydelse, dock ville jag inte fokusera på min del i det hela denna gång. Av den vänlige twittrarens svar att döma lyckade jag inte så bra med att förklara att jag inte ringaktar min egen insats genom att belysa deltagarnas framgång.

Ett mer offentligt exempel är Expressens reaktion på den satsning Nyamko Sabuni presenterade i måndags, avsedd att stärka lärandesituationen för elever i skolor i vad som kallas utanförskapsområden:

Men regeringen gör ett stort fel när de väljer att etnifiera problemet. ”Utanförskapsområden” är ett kodord för kvarter där många av de vuxna invånarna är arbetslösa invandrare.
Men det finns skolor med stora problem på annat håll också.
När Skolinspektionen förra veckan för första gången hotade en kommun med böter för usel skola gällde det Älvdalen, där få elever har utlandsfödda föräldrar. Men på Strandskolan i Idre i Dalarna lyckades bara 56 procent av eleverna i nian gå ut med godkända betyg i alla ämnen i fjol.

Expressens ledarskribent menar utan tvekan väl i sin upprördhet, jag är alldeles säker på att h*n reagerat lika upprört om det varit omvänt, att satsningen riktat sig mot de invandrarglesa kommuner h*n lyfter fram i sin text snarare än mot utanförskapsområdena. Skribenten är sannolikt journalist, och det är inte förvånande att h*n drar slutsatsen att likartad betygsstatistik har likartade orsaker. Riktigt så enkelt är det inte, och inte heller är det så att Sabuni genom att presentera denna satsning på utanförskapsområdena sagt att hon skiter i de invandrarglesa kommunerna.

Ni har säkert hört talesättet om hur det räcker med ett enda ljus för att det inte ska vara mörkt längre? Har ni tänkt på att det lilla ljus som syns så långt och tydligt i en kolmörk natt, det syns nästan inte alls vid middagstid en solig dag. Ibland blir det så när man försöker visa att man känner till alla aspekter av något man vill prata om också – det blir så ljust att till slut ser man inte längre den aspekt man vill lyfta fram.

Och det är ju lite synd.

Mörkret återvänder

I natt är den kortaste natten i år. Från och med i morgon går vi mot mörkare tider igen.

.