och låt oss lustiga vara

Vi pratade om lust att lära och lustfyllt lärande. Det förekommer ibland en koppling mellan lustfyllt och omedelbar behovstillfredsställelse, mellan lust och roande och jag funderar lite oroligt på var det viktiga längtansmomentet, väntansmomentet, det där långa, påfrestande, ibland nästan plågsamt outhärdligt utdragna momentet när man hoppas och önskar och anar men ännu inte når blir av.

Vad är lust utan längtan? Utan strävan, utan den där osäkerheten som finns, eftersom man inte har något löfte om att önskan skall gå i uppfyllelse varje gång. Den som ökar lusten, som får det att pirra i kropp och sinne av iver. Den som gör att man provar igen, och igen, och igen, eftersom den där stunden när man når fram, när man får fatt i det där man längtade efter är så söt och glittrande vacker.

Och jag funderar över vad man egentligen gör mot den unga människa som får sina önskningar uppfyllda, varje gång, och genast. Som får sin längtan rumphuggen, sin strävan förminskad och portionsförpackad, det glittrande söta reducerat till ett mer vardagligt jasså minsann, och ända talar om upplevelsen med begrepp som lust och lustfylld.

Jag är inte säker på att det är av godo, även om intentionen är aldrig så välmenande.

Lust utan längtan?

Jag tror det kan vara farligt rent utav.

Prometheusa

Hanna Fahl myntar i DN ett ypperligt begrepp för den tendens att offentligt analysera kulturella upplevelser sönder och samman och fokusera på att framförallt belysa de inkonsekvenser, anakronismer, självmotsägelser, faktafel, genrebrott, traditionsbrott, dialogproblem och andra svagheter man finner som blivit allt vanligare. Hon kallar det att prometheusa, efter filmen Prometheus:

 Nära vänner, avlägset bekanta, mina stammisforum på internet, tidningar, främlingar inbegripna i privata diskussioner på tunnelbanan – plötsligt verkade min närmiljö vara en gigantisk konspiration vars enda mål var att förstöra ”Prometheus” för mig. Varje kvasireligiös plattityd, logisk lucka, inkonsekvent alienmutation, svengelskt Noomi Rapacetonfall och lökig replik var påpekad, dekonstruerad och låg som en sorglig hög framför mina fötter inom ett dygn.

Låt mig vara fullständigt uppriktig mot er: jag är en prometheusare. Jag är en lustsmördare, en analysnjutare som med förtjusning kastar mig över såväl böcker som filmer, pjäser, dikter och andra kulturella framställningar, sliter dem i stycken och kastar bitarna omkring mig med ett lystet morrande.

Det är ljuvligt att prometheusa, men givetvis har njutningen ett pris. Hanna Fahl beskriver det väl:

Nej, att prometheusa är inte ett vedertaget begrepp. Jag uppfann detta verb tyst för mig själv i början av juni efter att ha sett Ridley Scotts extremt emotsedda och omtalade science fictionrulle. Jag tyckte nämligen att ”Prometheus” var fantastisk, fem H av fem möjliga, extra plus för robotutfört blodigt alienkejsarsnitt. Tills jag mötte omvärlden.

Och det är inte bara för omvärlden man ställer till det när man prometheusar – rätt som det är finner man sin mörka tendens triggad av något och kommer på sig själv med tänderna i strupen på ett kulturellt verk man uppskattade och verkligen njöt av. Jag vet inte hur många läsuppelvelser t ex jag förstört för mig själv genom att rätt som det är börja analysera användandet av skiljetecken, styckeindelningen, hur indirekt anföring används eller dofterna i miljön beskrivs eller inte alls beskrivs.

Och så sitter jag där med ett verk som ligger flämtande med livskraften rinnande ut på den dammiga marken framför mig.

Då är det inte lika roligt längre.

Lust att lära

Det blir mycket Anne-Marie Körling idag, hon tänker så klokt så det finns mycket att anknyta till. Om lust att lära tänker hon till exempel:

Vi talar ofta om lusten att lära. Det kan lätt missförstås med ”det ska vara roligt att lära sig”. Men vilket är det pedagogiska anslaget i denna definition av lärande? Jag behöver ett tydligare språk för det jag vill försätta mina elever i. Jag behöver definiera ordet lust.

Jag talade lite om en undersökning som visar att elever upplever skolan som tråkig, rätt upp och ner. Orsakerna till ledan var inte att det var för lite underhållning i skolan, det nämndes inte än. Det var helt andra saker som låg till grund för detta. Det är viktigt att vi minns att motsatsen till att ha tråkigt i skolan inte innebär att det alltid ska vara en lek i skolan. Lust att lära innebär inte detsamma som lustigt att lära, inte alltid och inte automatiskt.

Ordet lust behöver definieras, skriver Anne-Marie.

Jag definierar lust som längtan och passion, engagemang och en vilja att återvända till objektet för ens lust, om och om och om igen.

Lust att lära innebär en längtan att lära sig mer, att sätta det man kan i nya sammanhang. Att ställa det man lär sig i relation till det man redan kan och se hur de ter sig i detta perspektiv. Att vidga sina horisonter, att dela med sig av sin kunskap och ta del av andras.  Det innebär hårt, engagerat arbete, ibland så hårt att man nästan är beredd att ge upp men ändå fortsätter bara en liten stund till för att man vet att snart, alldeles snart, då… Och det innebär att återvända med energi i stegen, inte för att man vet att man kommer att underhållas och roa sig hela dagen, utan för att man vet att man kommer att utmanas och få tillfälle att utmana, både sig själv och andra.

Ungefär så ser jag på begreppet lust att lära. Om vi kan hålla det levande i skolan tror jag att färre elever kommer att uppleva sig som uttråkade på daglig basis.

Vad tror ni?