Den Magiska Artefakten

Så dök den upp, precis på samma sätt som den brukar. Jag behöver inte läsa i den för att veta vad den säger längre, men jag gör det ändå. För att det känns rätt. Jag vet vad den säger.

Släpp taget nu. Våga språnget. Du kommer inte ångra dig, inte i det långa loppet. Det är dags nu.

image

Jag har aldrig tagit en bild av den tidigare. Kanske förstör jag magin i artefakten när jag gör det. Kanske för mig, kanske för alltid. Men kanske kanske sprids den vidare ut i världen, hittas av fler.

Jag vet inte, men om jag inte tar chansen får jag aldrig veta.

Annonser

Jag önskar jag visste mer om kemi

ty om jag gjort det hade jag kanske förstått det han förklarar. Det är coolt att han använder en svart tavla, och det är hur coolt som helst med kritor i flera färger. Det är ännu coolare att han verkar prata om hur man inte bara kan producera el på ett miljövänligt sätt, utan hur man kan lagra den producerade elen på ett miljövänligt och långsiktigt hållbart sätt.

Tror jag. Jag tappar bort mig ungefär när han börjar rita elektroner som verkar hoppa iväg, eller möjligen emellan.

Kemi tycks mig vara ett annat namn för magi. I kemisalen händer fantastiska saker, och inte bara det: De som vistas där och rör sig hemvant mellan provrör och brännare, dragskåp och bägare med magiska, glimrande substanser i lär sig tolka och använda de hemliga formler som beskriver hur själva magin går till.

Jag litar på att här finns läsare som förstår vad han pratar om. Själv är jag stillsamt imponerad och glad åt att det finns människor som kan mer än jag.

Doctor Parnassus

Med ojämna mellanrum skriver jag några ord om en bok jag läst. I dag tänkte jag, som omväxling, rekommendera er en film: den vindunderliga berättelsen om The Imaginarium of Doctor Parnassus. Jag är mycket förtjust i Terry Gilliam och hans sätt att berätta, och i the Imaginarium finns det gott om spelrum för både det oväntade, det absurda och det hisnande vackra.

Enkelt uttryckt handlar filmen om Doctor Parnassus, spelad av Christopher Plummer, och hans vadslagning med Djävulen, spelad av Tom Waits. Den handlar också om lögn och sanning, om berättelsens och fantasins kraft och önskningars makt.

Unna er en tur i the Imaginarium, ni kommer inte ångra er.

.

Försvunnen ö

Det har försvunnit en hel ö. Rätt upp i luften försvann den, och ingen vet var den blev av. Eventuellt befinner den sig just nu ovanför Tjeckien. Eventuellt inte.

På musik- och konstfestivalen ”Secret Garden Party” i Cambridgeshire i England svävade en heliumfylld ö ovanför deltagarnas huvuden. Det var lördagsnatt den 24 juli och ön, som kallades Is Land, steg plötsligt mot himlen och försvann. Det här skriver den brittiska tidningen The Guardian på sin hemsida.

Ett gäng yngre pojkar hade setts kapa av de rep som höll skulpturen på plats. Fast beslutsamma om att skicka iväg konstverket rakt ut i rymden använde de sig sedan av en jolle, rodde ut på en sjö där de sedan skar av den sista kabeln. Sedan dess har alltså ingen sett till det svävande konstverket.

Eventuellt landar den en dag någonstans. Man vet aldrig så noga med svävande öar. Medan den fortfarande befann sig på festivalområdet såg den ut såhär:

Berätta gärna om ni ser den när den svävar förbi.

Bara för att jag gillar den

Ämneskunskapsfunderingar kring magi

Filosoferade lite för mig själv medan jag väntade på bussen hem. Tack vare Skånetrafikens allt längre avstånd mellan den tid som anges i tidtabellen och den faktiska avgången har man ibland så mycket som en halvtimme, en eller annan gång till och med mer, på sig att filosofera i väntan på den buss som förr eller senare kommer.

Jag tror mitt filosoferande tog avstamp i en artikel i DN jag läste strax innan jag stängde av datorn och gick till busshållsplatsen, men det tog snart vägen till ämneskunskaper igen. Jag filosoferade över hur det skulle gå om jag skulle ge mig på att undervisa i kemi. Det är nog det jag kan minst om här i världen, det är så främmande att det mer liknar magi än något annat i mina ögon. Men jag skulle ju kunna läsa in mig på vad läroboken säger och säga det till eleverna. Jag skulle kunna använda lärobokens exempel, och när jag blivit lite varm i kläderna skulle jag antagligen kunna börja hitta på egna exempel, utifrån lärobokens.

Jag har en kollega som undervisar i just kemi. Hon kan en väldig massa om ämnet, och hennes lektioner är mycket populära och uppskattade av eleverna. Hennes exempel vänder hit och dit och härs och tvärs på samma experiment så att eleverna får se det från alla möjliga håll, utifrån och inifrån, tills de inte bara förstår vad som händer utan också varför, och börjar kunna förutse vad som kommer att hända om man istället…

Skillnaden på hennes lektioner och de jag skulle kunna hålla är så stor att man hisnar. Med sina grundliga ämneskunskaper kan hon alltid plocka fram ett exempel till, och ett till, erbjuda nya vinklar och förklaringar tills varje elev i klassrummet fått svar på alla sina frågor. Jag skulle kunna referera en lärobok.

Jag kan inte mycket kemi, men jag kan en del om lärande, tillräckligt mycket för att kunna vrida och vända på tankar och exempel. Och hur mycket jag än vrider och vänder på mitt tankeexempel så ser jag ämneskunskaper lysa genom varenda spricka och öppning. De är kärnan i det hela – en bra lärare har grundliga ämneskunskaper. De är inte allt som behövs, men de är oundgängliga.

Hur ser ni på saken?

Till vänster om mitten

Serj Tankians soloprojekt innehåller en del av det som gör SoaD magiskt, och en del som bara inte liknar något annat. Och helheten blir fullständigt fantastiskt, min själ lyfter: