Det bedrägligt lockande positiva tänkandet

Magiskt tänkande, känner ni till det begreppet? Enkelt uttryckt beskriver det människors, främst små barns men även vuxnas, föreställning att de genom sitt tänkande kan påverka och förändra omvärlden och människorna i den. Det finns många varianter, mer eller mindre vanligt förekommande.

Den variant jag vill framhålla idag är det som ibland kallas positivt tänkande, ibland positiva affirmationer. Helt enkelt föreställningen, populär i de rika floror av självhjälpsböcker, coachingföretag, självhjälpshemsidor etc, att en människa kan påverka och rent av avhjälpa sina problem genom att tänka på rätt sätt. Vid en första anblick kan det tyckas oförargligt, rent av lite fint, men baksidan av den glittrande kulissen är fylld av etterdrypande taggar.

Ty föreställningen att en persons tankar magiskt kan påverka tillvaron går åt båda håll. Den som övertygar sig själv att hen har makten att tänka sig frisk, vacker, framgångsrik, förmögen, omgiven av lycka och harmoni har samtidigt, oundvikligen, hur mycket coach, andlig ledare eller självhjälpsförfattare mfl än peppar övertygat sig själv om att hen också har förmågan att orsaka motsatsen till de positiva affirmationerna. Antingen genom att råka låta en negativ tanke slinka in bland de positiva och där, som ett ruttet äpple i en skål friska, sprida föruttnelse; eller genom att misslyckas med att tänka tillräckligt positivt.

I båda fallen kan konsekvenserna bli fatala. Övertygad om att hen orsakat den svåra situationen, ohälsan, konjunkturnedgången etc själv finns risk att hen inte söker hjälp alls utan intalar både sig själv och omgivningen om att det handlar om att vara stark och kämpa. Det finns en risk att hen likt en desperat hasardspelare försöker vända situationen med ännu mer magiskt tänkande, inte sällan påhejad av välmenande meningsfränder. När hen äntligen söker professionell hjälp, om hen gör det en dag, är vägen tillbaka ofta lång och svår att gå, och lockropen från det magiska tänkandet kan vara svåra att stå emot på egen hand.

När Odysseus, vilse i den grekiska arkipelagen (vilket påminner mig om något som fått mig att hoppa till ett par gånger på sistone: uttrycket ö-arkipelagen som förekommer då och då är ett bra försök, men tautologi) närmar sig sirenernas ö är han förvarnad och vet att deras sång, löftesrik, lockande och tilltalande, icke desto mindre leder till undergång. Som befälhavare vilar besättningens ansvar på honom, och han vidtar skyddsåtgärder. Vax i öronen på besättningen låter dem behålla sina klara tankar, och själv låter han binda sig vid masten så han kan utforska effekterna utan att gå under av konsekvenserna.

Poängen i historien är att ensam klarar få att stå emot sirenernas lockrop, det behövs någon som både binder fast vid masten och löser upp knoparna när lockropen dött bort, men inte förrän dess.

Namnmagi

Ett återkommande tema i sagor och legender är den magiska kraft som ligger i att känna till och nämna någon eller något vid dess sanna namn. Och som med all magi är bruket av det sanna namnet ett tveeggat svärd. Den som känner någons sanna namn har skaffat sig ett övertag och makt över den benämnde, men samtidigt riskerar den som uttalar det sanna namnet högt att locka till sig och reta upp den benämnde.

I äldre tider använde man sig därför av så kallade noanamn för att tala om saker man fruktade. Man talade om Gråben, Bamsen eller Mickel hellre än att nämna varg, björn eller räv vid deras sanna namn. Genom bruket av noa-namn hoppades man kunna tala om det skrämmande utan att locka faran till dörren. Samma magiska tänkande som vi anar bakom det numera skämtsamma när vi talar om trollen dansar de på trappan.

På Twitter har under ett par dagars tid ett långt, intensivt och stundtals konstruktivt, stundtals rent av upprört samtal ägt rum. Det började med frågan om svenska lärare, rektorer, huvudmän med flera ansvariga i skolan är redo att benämna det faktum att det finns lärare i svenska skolor som av olika skäl och på olika sätt faktiskt är dåliga lärare. Inte alla lärare, inte ens de flesta lärare, men de finns. De finns, och för de elever som drabbas innebär det undermålig lärandevardag och otillräckliga kunskaper för nästa steg i utbildningen. Det är ett samtal som stundtals rör upp känslor. Medan många funderar kring hur den förekommande föreställningen om läraryrket som ett kall påverkar samtalet jämför andra, som så ofta, med näringslivet. Samtidigt ropas efter syndabockar, ifrågasätts vems ansvar det är att avgöra om en lärare faktiskt är dålig, sårade känslor orsakar ledsnad och den lockande, bedrägliga positivismen lyfts som en sköld, tillsammans med uppmaningar om att använda noanamn på det som skrämmer.

Jag finner det bekymmersamt, och har svårt att se hur magiskt tänkande skulle vara till nytta i en skola som dalar i interntionella jämförelser.

Den Magiska Artefakten

Så dök den upp, precis på samma sätt som den brukar. Jag behöver inte läsa i den för att veta vad den säger längre, men jag gör det ändå. För att det känns rätt. Jag vet vad den säger.

Släpp taget nu. Våga språnget. Du kommer inte ångra dig, inte i det långa loppet. Det är dags nu.

Jag har aldrig tagit en bild av den tidigare. Kanske förstör jag magin i artefakten när jag gör det. Kanske för mig, kanske för alltid. Men kanske kanske sprids den vidare ut i världen, hittas av fler.

Jag vet inte, men om jag inte tar chansen får jag aldrig veta.

Följ din dåre

Jag har inte sett honom ännu, men han dyker upp i mina tankar hela tiden. Ibland innebär det att jag kommer att leta som en dåre, ibland att han kommer att ligga där rätt som det är mitt framför näsan. Jag har inte lyckats räkna ut vad som avgör vilket av alternativen det blir.

Men jag vet vad det betyder.

Romantisk matematik

Någon frågade mig om vad jag tror på i dag. Min romantiska syn på världen antyder, antydde personen, att jag sannolikt någonstans långt inne föreställer mig att där finns någon slags entitet i bakgrunden som liksom styr upp det hela. Jag kan förstå resonemanget bakom slutsatsen, det ska jag inte förneka, men jag måste också vara ärlig och bekänna att hur jag än försöker så kan jag inte föreställa mig vilken funktion en sådan entitet skulle fylla i den fullständigt fascinerande värld vi lever i. Det finns alldeles tillräckligt mycket romantik som det är:

.