Ifrågasätt allt


Det George Carlin berättar för oss i klippet är viktigt: skitsnack som upprepas tillräckligt många gånger kommer att upplevas som sanning, eller åtminstone sannolikt. Det låter ju bekant! Vi har hört det förut, nog måste det ligga något i det då?

Ju fler gånger skitsnacket upprepas, ju starkare förankrat i folkmedvetandet blir det. Ju svårare blir det att visa att skitsnacket inte håller, och ju svårare blir det att faktiskt vara den som ifrågasätter sanningshalten.

Det fungerar enkelt uttryckt såhär: Människor börjar investera känslomässigt i skitsnackets sanningshalt, och ifrågasättanden börjar upplevas som personliga attacker. Och mot personliga attacker är det ok att försvara sig, eller hur? Den som gått till personlig attack får skylla sig själv, inte sant?

Och plötsligt står ifrågasättaren i fokus, och skitsnackaren har lyckats manipulera sig till en martyrroll, en skyddad, oangripbar offerposition från vilken hen i självrättfärdig upprördhet över detta otäcka angrepp kan utpeka ifrågasättaren som den onde, som den som gjort något otrevligt, som den som bör uteslutas. Bakom de stängda dörrarna dras sedan ett väloljat maskineri i gång, och ifrågasättaren svartmålas som vore hen given paria i alla sammanhang.

Syftet är sällan att personligt angripa ifrågasättaren, hen är inte intressant för skitsnackaren. Det skitsnackaren vill komma åt är  ifrågasättandet per se. Syftet är helt enkelt att göra det så obehagligt och besvärligt att ifrågasätta att det aldrig sker. Så obehagligt och besvärligt att människor hellre håller tyst för att inte drabbas av hämnden.

Typiskt ett sånt beteende som behöver ifrågasättas. Källor behöver granskas. Kritiskt.

Question everything. Question everything you hear, everything you read.

 

Annonser

Gå i kloster, Ofelia

Eftersom en stor del av fredagkvällen tillbringades i ett kloster känns det inte det minsta långsökt att ägna en stund åt att reflektera över klosterlivet.

Nej, jag har inte för avsikt att gå i kloster. Men hade jag levat för säg femhundra år sedan så hade det varit ett lockande alternativ, i synnerhet för mig som kvinna, uppvuxen i en liten ort i västernorrland, i ett samhälle där kyrkan och patriarkatet var självklara, oomkullrunkerliga auktoritetsfästen, i en familj utan kontakter i de inflytelserika delarna av samhället. I en verklighet där min framtid var utstakad, där min hälsa regelbundet skulle riskeras i barnsäng, där jag skulle behöva slita hårt hela mitt korta liv för att hålla svälten från dörren, gå mellan spisen och mjölkpallen i ur och skur, med ungarna hängande i kjolarna, i ständig rädsla för att de skulle svälta, bränna sig, gå vilse, bli bortrövade. Mina alternativ hade varit få.

Klostret hade erbjudit mig en möjlighet att göra mig fri från detta öde. En möjlighet att få mat på regelbundna tider, ett torrt och bekvämt nattläger i lugn miljö, hela och rena kläder. Jag hade fått lära mig läsa och skriva, fått möjlighet att studera och föra intelligenta samtal i bekväm och vacker miljö. Det hade gett mig möjlighet att resa, att vidga mina vyer. Att slippa riskera mitt liv och min hälsa i barnsäng, att få möjlighet att lära mig mer om läkeväxter och medicin utan att riskera bli bränd på bål. Det hade gett mig möjlighet att leva som en myndig, vuxen person i en välordnad kvinnogemenskap, mitt i ett samhälle där kvinnan sågs som en tillhörighet som vandrade från man till man. Vad vet man, jag hade kanske rent av kunnat möta en vacker kvinna och öppet förälska mig i henne? Jag hade dessutom, om jag var riktigt ambitiös och skicklig, haft möjlighet att uppnå en genuint inflytelserik samhällsposition som abbedissa i ett samhälle där kyrkan ägde en stor del av makten och inflytandet, på alla plan.

Jag är född in i ett annat slags samhälle, ett samhälle där makten ser annorlunda ut än den gjorde då, ett samhälle där mina möjligheter ser annorlunda ut än de gjorde då, där mitt kön inte gör mig till mer eller mindre myndig än andra människor. För mig är klostret inte längre en av få vägar till frihet. På andra platser i världen ser det annorlunda ut. Där kan den fristad ett liv i klostret innebär fortfarande erbjuda vägen ut i världen.

Dränk dig inte, Ofelia. Gå i kloster i stället, finn din egen kraft och ta för dig av världen.

Sommar och samtal om kärlek

I går var det Liv Strömkvists tur att Sommarprata, och medan jag lyssnade på henne kom jag att hamna i ett samtal om relationer. Om vad som krävs för att få en relation att fungera. Om  känslan av att egenskaper man i andra sammanhang upplever som starka och goda och tillgångar i relationssammanhang snarare är problem, och man borde ändra sig, man borde vara annorlunda, man borde anpassa sig för att få relationen att fungera.

Men fantastiska människa, om det krävs att du anpassar dig så radikalt att du  förändrar dig och trycker ner och vingklipper egenskaper som gör dig till du, som rent av är styrkor och tjänar dig väl i övriga sammanhang, för att relationen skall fungera, är det verkligen en fungerande relation för dig då? Är du alldeles säker på det?

 

Om tid

Jag är den sortens person som sällan är ute i god tid. Min filosofi är att sekunder är marginaler de också, men förutsatt att min tredje hjärnhalva matats med informationen kommer jag att dyka upp när och där jag lovat, redo att göra det jag lovat att göra. Den/de andra människorna som är inblandade i situationen har planerat utifrån att mötet blir av, de har avsatt tid för det, restid, förberedelsetid och genomförandetid, ofta också efterarbetestid. Att då strunta i att dyka upp, eller komma hutlöst mycket för sent och låta dem vänta är inte bara respektlöst, det visar dessutom med all önskvärd tydlighet att jag ser dem och deras behov som oviktiga i jämförelse med mig och mina behov. Om jag någon gång blir hutlöst sen ber jag om ursäkt, och gör vad jag kan för att kompensera den som drabbats.

I morse ägnade jag två timmar åt att vänta på att en person skulle dyka upp som vi avtalat.  När jag ringde upp personen för tredje gången svarade hen äntligen, förklarade lättsamt att jo, nu var hen på väg strax. Jag hade inte möjlighet att vänta längre, utan får ägna ett par kvällstimmar åt det som borde varit klart nu eftersom personen valde att sitta och dricka sitt morgonkaffe i lugn och ro, trots att hen visste att jag väntade.

Det kan tyckas som en bagatell – det är en bagatell i det långa loppet – men det handlar om vem som har makt över min tid, min tillvaro och mina möjligheter att strukturera och planera min dag. Människor som prioriterar sitt kaffedrickande över överenskommelser, kollektiva transportmedel som på grund av bristande underhåll eller oskicklig trafikplanering, människor som väljer att göra något annat och uteblir från överenskomna möten, myndigheter med gammaldags, klumpig ärendehantering som tvingar den som vill komma i kontakt med dem att avsätta många timmar för att bara få en första kontakt, snåriga hemsidor där den relevanta informationen är dold, om den ens finns, kostar den enskilda individen, och därmed samhället, oss allesammans, mängder med tid. I slutänden blir det dagar, veckor, månader och år av väntan och frustration, av tid som bara rinner iväg och saker som inte hinns med, inte blir av, andra människor som får vänta eller nedprioriteras.

Nog kan vi ta bättre vara på vår tid än så?

#folkbildning och livssituationen i #fbchatt

I morgon är det onsdag igen, och därmed dags för #fbchatt klockan 20.00 till 21.00. Förra veckan inledde vi temat syften med statsbidrag, då vi pratade om hur folkbildning arbetar med att stärka och stödja demokrati. Den här veckan är det dags att titta närmare på det andra syftet med statens bidrag:

att bidra till att göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen (genom t ex politiskt, fackligt, kulturellt eller annat ideellt arbete),

Vi hör människor uttrycka att världen blir kallare och hårdare, arbetslösheten är hög, sjukskrivna hamnar i den fruktade Fas3 och utförsäkras, människor får gå från gård och grund för att de inte längre har möjlighet att försörja sig, klimatet och miljön förändras framför våra ögon. Polarisar smälter, havsyta stiger, oavsett om det går fortare eller lite långsammare än man förutsatt stiger den obönhörligen.

Det är lätt att bli förtvivlad, rent av lamslagen inför allt detta oerhörda, att känna sig såväl liten som obetydlig och utan möjlighet att påverka.

Kan man som liten enskild människa verkligen göra något för att påverka det som händer? Kan man göra något för att påverka världen? Miljön? Klimatet? Sin egen situation? Trots att man varken är kändis, stjärna eller betydelsefull politiker? Hur gör man då? Måste man gå med i en förening, ett politisk parti, en grupp och anpassa sig efter en hel uppsättning värderingar? Eller kan man göra något som individ?

Frågorna hopar sig.

Hur arbetar vi med att ge människor större möjlighet att hitta svaren, vägarna och verktygen de behöver för att kunna ta del av alla de olika möjligheter att påverka som faktiskt står till buds? Om det pratar vi i #fbchatt sista onsdagen i januari.

Välkomna!

Ny termin

Nytt år, ny termin, och runt om i landet förbereder sig barn, ungdomar och vuxna inför årets första skoldag. Än ett par timmar till är det lov, men den mentala förberedelsen inför terminen är i full gång, och manifesteras på många håll i de praktiska förberedelserna. Kläder väljs ut, somliga väljer kläder för att synas, andra för att försöka klä sig osynliga. Böcker packas i väskor, batterier laddas, idrottskläder packas.

Många är ivriga, glada, ser fram mot att komma tillbaka till skolan, till kompisarna, till vardagen, till rutinerna, till strukturen och förutsägbarheten.

Men inte alla. Det är vi medvetna om, alla vi vuxna i samhället och i skolan. Vi vet att det finns de som har att se fram mot den vardag Deeped beskriver så väl i sitt viktiga inlägg Lite får man tåla:

känslan att inte passa in. De fininställda pilarna av avsky och hat. Ständigt samma sak. Snöbollarna som kastades i skydd av andra. Blickarna och grupperna som slöts för att hålla ute. Kompisarna som inte vågade stå emot. Kompisarna som blev några av ”dem”.

När man någon gång frågade: varför? Eller när lärarna tog upp det. Alltid samma förklaring.

”Det var ju bara på skämt. Det fattar du väl?” 

Vi vet detta, vi vuxna. Vi känner igen det. Oavsett på vilken sida av trakasserierna vi befunnit oss känner vi igen det. Oavsett om vi varit den som storögt oskyldigt slagit ut med händerna och förklarat att vaddå, vi menade ju inget illa, och hen skrattade ju!, om vi varit den som känt pilarna träffa, om vi varit en av dem som skrattat med och förstärkt plågan hos den träffade eller om vi varit en av dem som hållit tyst, gjort oss osynliga kanske i rädsla för att själva bli träffade av nästa skottsalva så känner vi igen det.

Den här sortens råa ”skämtsamheter” är en vanlig del i de maktförhandlingar som ständigt pågår i grupper av människor, och de som utsätts är ofta de som på ett eller annat sätt upplevs hota positionen hos den som utsätter. Antingen genom att konkurrera eller genom att i sitt agerande visa på ett alternativ till att ”rätta in sig i ledet”. Att det är vanligt gör det inte ok. Det gör inte att någon ”får tåla” den här sortens behandling.

Ansvaret för att bemöta och hantera problemet vilar på de vuxna i skolan. På alla vuxna, oavsett om man undervisar de inblandade eleverna eller inte. Det är ingen lätt uppgift, och det är en av dessa som aldrig någonsin blir färdig, som kräver att man ständigt försöker se, försöker höra, försöker lyssna och finnas till hands. Som kräver att man vågar, orkar och aktivt agerar, individuellt och tillsammans med alla andra vuxna.

Inte lätt, men betydligt lättare än att gå till skolan varje dag väl medveten om att ”skämten” kommer.

Jag vill inte lägga sordin på glädjen för någon, bara påminna om att där det finns ljus finns det alltid skuggor.

Orden och känslorna

Jag är rätt nyfiken av mig. Jag vill gärna veta mer om… tja, det mesta. Jag vill se sammanhang, veta hur saker fungerar, hänger ihop, har uppstått, utvecklas. Jag vill veta vad som finns bakom kulisserna, hur mekanismen ser ut, hur den fungerar, vilka tyngder som håller vad på plats, vilka motvikter som balanserar vad. Jag vill se magin hända, och jag vill se hur den händer.

Jag är också fascinerad av ord, av språk, och av kommunikation. Vad man avser att säga, vad man tror att man säger och vad man faktiskt säger är ibland skilda saker, och det är lätt hänt att glömma bort att det som når fram till mottagaren är vad denne uppfattar att man säger, även om detta skiljer sig från vad man faktiskt avsåg eller ville säga. Därför händer det ibland att jag frågar, och frågar igen, vad någon egentligen menade med det hen sa, talar om hur det hen sa uppfattades av mig och pekar ut vad i det hen sa som gav mig den här uppfattningen.

Inte alltid helt uppskattat. Det händer att folk tar väldigt illa upp och tycker att jag lägger ord de aldrig avsett säga i deras munnar, att de känner att jag blottar sidor de önskat hålla dolda eller framställer dem som någon de inte vill vara. Det är inte min avsikt att kränka eller såra, men ibland sägs saker och ting som faktiskt behöver belysas och ifrågasättas. I misshugg eller med avsikt. Det händer oss alla, och det är helt ok att förtydliga och förklara vad man egentligen menade. Faktiskt.

I en diskussion någonstans på nätet (av hänsyn till inblandade avstår jag att länka) kring Ann Heberleins kommentar på det vid det här laget rätt kända tihi som valsat runt i media framhöll jag att det är skillnad mellan att tycka det är dags att kvinnor ‘får rätt att själva definiera sig’ och att kvinnor ‘tar rätten att själva definiera sig’. Det kan ses som en småsak, och man kan hävda att man ‘menar’ samma sak när man säger det. Men skillnaden finns där, och den är rätt betydelsefull. Den handlar om var man lägger makten över att se till att den önskade förändringen faktiskt kommer till stånd: hos den som önskar förändringen, eller hos ‘någon annan’.

Som i alla sammanhang när vi talar om det mänskliga samspelet är det en komplex väv med många inslag och varianter, och var makten ligger är i varje situation inte enkom givet. Makt och positioner är flytande, det är ett ständigt givande och ett tagande, och skiftar mellan parter och situationer. Den som förhåller sig passiv kommer att påverkas av dessa skiften och förändringar, medan den som är mer eller mindre aktiv inte bara påverkas utan också är med och påverkar det som sker. Vilket man väljer är upp till var och en, och man har möjlighet att förändra sitt förhållningssätt. Oavsett vilket man väljer, och det finns många,

Tyvärr tog personen som använde den formulering jag ville belysa väldigt illa upp, eventuellt upplevde hen att det var hen själv och inte formuleringen som ifrågasattes.

Så kan det också vara ibland.