Skoldebatten och bildningen

Den unga kvinnan på bilden är Ellen Key. Känner ni till henne? Ibland får skoldebatten mig att tänka på henne. Inte för att jag hör särskilt mycket av hennes tankar i debatten alla gånger, även om jag gör det ibland, utan mer för att jag ofta saknar hennes perspektiv.

I DN finner jag att Ronny Ambjörnsson är inne på samma tankar:

möjligheterna till diskussion och egen reflexion ställs aldrig i motsats till kunskap på det sätt som händer i dagens skoldebatt. Till det som mest fascinerar i den pedagogik som Ellen utvecklar i skrifter som ”Barnets århundrade” (1900), en av sin tids mest lästa böcker, är nog det både- och-perspektiv som präglar framställningen. Hon talar där om en ”kunskapens grundlighet”, som aldrig får tummas på. Kunskapen kan aldrig nås utan ansträngning, den engagerar både minne och tankeförmåga. Det är sällan den går att leka in. Men den går heller inte att banka in. Det är, menade Key, skillnad mellan den auktoritäre och den auktoritative läraren. Den auktoritäre läraren tar sanningen för given, den auktoritative redovisar sina argument. På det sättet får själva kunskapen auktoritet.

Men kunskap kan aldrig vara målet. Det är en central tes i Ellen Keys pedagogik. Målet är bildning. Vad är då bildning? Det som är kvar när vi glömt bort vad vi lärt oss, skriver Key i några ofta citerade meningar. ”Ju större rikedom av dylikt kvarstannande gods, desto större är behållningen av ett studium: ju fler inre bilder, vibrerande känslor och tankeförbindelser … desto mera utveckling har vi av ett studium …”

Key levde och verkade i omvälvande tider – i det industrialiserade samhället krävdes människor som visste sin plats, som inte förhävde sig eller trodde sig vara något, inte ifrågasatte eller förhöll sig illojala till den fabrik där deras arbetskraft var en av förutsättningarna. Ambjörnsson beskriver med exempel ur sin egen uppväxt:

I likhet med många andra i min generation är jag klassresenär. Jag växte upp i ett rum och kök, gjorde läxan i köket, läste romaner i rummet och övade franska verb på toa. Jag kunde min läxa vid förhöret nästa dag, men knappast så mycket mer. Jag deltog sällan i de diskussioner som arrangerades på filosofitimmarna och räckte aldrig upp handen. Jag satt för det mesta tyst, ett beteende jag lärt mig hemma. Gör dig inte märkvärdig, prata inte i onödan – uppmaningarna behövde sällan formuleras, de satt i väggarna. Det var en moral som fungerade i arbetarklassen, man gjorde det man blev tillsagd men knappast så mycket mer. Vad skulle det tjäna till? En diskussion för diskussionens egen skull tedde sig helt främmande.

Det är inte så annorlunda idag, förutom på en viktig punkt: medan Key var väl medveten om klasskillnaderna och arbetade för att öka möjligheterna för de som hade få dylika, har vi i dag ett samhälle där debatten om klasskillnader är i det närmaste yrvaket förvånad över att sådana faktiskt finns även här. Vi har en segregerad skola där man i vissa områden kallt kalkylerar med 15% eller fler ändå underkända elever redan innan de börjat, vi har ungdomsarbetslöshet och utförsäkringar med allt vad det innebär av förtvivlan och vrede, och att välgörenhet blir avdragsgill vittnar tydligt om skiftande värderingar.

Och jag önskar, som Ambjörnsson, att Key vore en del av skoldebatten. Hennes spikraka strävan att ge de tysta en röst och de ”systematiserade” den möjlighet att ifrågasätta och påverka som finns i att känna till hur samhället och världen fungerar behövs mer än någonsin i den omvälvning vi står mitt uppe i just nu.

Matematisk och ekonomisk litteracitet

Det finns en väldig massa ord och begrepp i matematiken. Somliga enkla och direkta, andra långa och svårare att dechiffrera. Multiplikation, koordinatsystem, integraler, imaginära tal, konjugat, binom, trigonometri, promille och många fler. Om man förstår orden och begreppen, vet i vilka sammanhang de hör hemma och vilken information de faktiskt ger så har man kommit en bra bit på väg mot att förstå matte. Det finns klara poänger med att lägga tid och kraft på litteraciteten i matematikundervisningen. På att göra eleverna litterata i matematiskan, ge dem orden och begreppen, inte bara abstrakta formler och räkneövningar.

Och när man kommit så långt i resonemanget så kommer ofta frågan: jaha, och vad har jag för nytta av det här i mitt dagliga liv då? Jag tänker inte bli matematiker, jag tänker inte bli ekonom, jag tänker inte bli tekniker, jag klarar mig utan matte!

Jo, nog ligger det lite i det. Man kan klara sig utan matte, men man gör det på ett sätt där man är utlämnad på nåd och onåd till andras ärlighet och eventuella vilja att hjälpa till och vara övertydliga.

Jag tänker på procenträkning till exempel.

Vi omges av procent i vårt dagliga liv, det är räntor, reor, rabatter, skattesatser, avbetalningsplaner, moms, avdrag, påslag, kolhydrater, löneförhandlingar och mycket annat.

Det kan t ex låta väldigt rättvist och rimligt att en arbetsgivarpart ger alla som arbetar inom en koncern samma löneförhöjning. Alla har ju bidragit till koncernens framgång under året, inte sant? Alltså får alla 5% löneökning.

5% betyger 5 hundradelar. Det innebär att den som tjänar 50 000 kronor i månaden får 2 500 kronor mer i månaden. Hurra! 2 500 kronor i månaden är mycket pengar. För den som som tjänar mindre, säg 15 000 kronor i månaden, skulle 2 500 kronor mer i månaden göra stor skillnad. Men den som tjänar 15 000 kronor i månaden får istället nöja sig med 750 kronor mer i månaden när h*n får 5% i löneökning. Det är pengar det också, men mycket mindre.

Om det är rättvist eller inte är en subjektivt lönemoralisk diskussion, men vi kan utan att lägga några politiska eller moraliska värderingar i det konstatera att de två anställda inte fick lika mycket pengar i löneökning, trots att de fick lika många procent löneökning. Vi kan också konstatera att ju större löneskillnaden var innan löneökningen, ju större blir skillnaden i hur mycket löneökning man får. Det beror helt enkelt på att en hundradel av 50 000 är mer än en hundradel av 15 000. Förstår vi inte detta löper vi en genuin risk att rätt som det är känna oss blåsta på konfekten.

Ekonomin påverkar oss allesammans – i det lilla privata, där den som redan tjänar mer får högre löneökning trots att alla fick samma procent, och i det stora med konjunkturer, aktiehandel, räntor etc. Förstår vi de matematiska begreppen som används förstår vi vad som händer, vi ser sammanhang och samband och vi står bättre rustade inför vad som är på väg.

Vi blir inte häxmästare allesammans, men förstår vi vad häxmästaren säger kan vi se mekanismerna bakom magin.

Röda läppar, svarta ögon

Jag målar sedan en tid tillbaka allt oftare mina läppar röda även i klassrummet. Jag har ävensom för vana att då och då markera mina ögons linjer med svart kajal. Orsaken är i båda fallen densamma – genom att förtydliga mina läppar och mina ögon strävar jag efter (och lyckas uppenbarligen också ibland) att förtydliga kommunikationen. Andra har andra orsaker till sina val när det gäller smink, det gäller män såväl som kvinnor.

Mats läser i en text i Nöjesguiden om kvinnor som målar sina läppar röda, och bekänner att trots att han bejakar alla människors rätt att experimentera med sitt utseende så blir han generad av utstuderad kvinnlighet, och han ger några exempel på vad han menar med detta i sitt inlägg. Det gör mig nyfiken, så jag läser också den text där Maja Bredberg förklarar sig hata sina röda läppar. Ja, egentligen har hon aldrig gillat att måla sina läppar röda, skriver hon, och egentligen är det höga klackar hon slutat med, men på något vis upplever hon att ett reportage om kända kvinnors röda läppar varit en utlösande faktor i hennes förändring, om den nu är bestående eller permanent:

En halvtimma efter att jag läste artikeln om Gudrun Schyman och de andra framstående kvinnornas röda läppar stod jag i mitt lagom smutsiga badrum och skulle sminka mig. Efter den långa ritual av ansiktsvatten, primers, ansiktskrämer, ögonkrämer och så vidare kletade jag foundation i mitt trötta ansikte och plötsligt poppade en tanke upp: Röda läppar! Det var länge sedan. Kanske att jag skulle köra på röda läppar idag, det är ju sådant som piggar upp!

30 minuter. Det var all som behövdes för att få mitt medvetande att falla i glömska. Jag fyllde i mina läppar med en mustig, djupröd nyans och mötte min blick i spegeln. För en sekund kände jag mig som fem år igen, iklädd nätstrumpbyxor med kalasbyxehäng i grenen och stolt barmagad framför spegeln i lilla hallen utanför badrummet hemma på Pålsundsgatan 5, med mammas läppstift i ansiktet. Utklädd i en kvinnorroll som är gjord för någon annan.

Bredberg inleder sin text med en berättelse om hur hon en gång som elvaåring träffade Schyman och imponerades av hennes auktoritet och pondus:

Det som gjorde allra starkast intryck på mig var hur hon gick. Med bestämda, målmedveta steg, fort som fan – hon liksom älgade fram i korridorerna, och med mig småspringandes efter. Under en av gångmarscherna tog Gudrun Schyman sikte längst ner i ena korridoren på en hiss som snabbt fylldes av män i kostymer. Gudrun Schyman ångade fram mot hissen, männen stod i hissen och tittade på medan hissdörrarna sakta stängdes igen. Jag såg hennes bestämda siluett bakifrån och fick samma svaga ångest som när man springer till t-banan och precis missar den så att dörrarna stängs framför en. Det var tydligt att utgången skulle bli densamma här, männen gjorde inte en anstränging för att hålla hissen. Det var då Gudrun Schyman slängde fram en arm, på ett högst Indiana Jonesiskt vis precis innan dörrarna skulle till att gå igen, och puttade tillbaka den elektriska hissdörren. Männen stod tysta. Vi klev in. Gudrun Schyman nickade höviskt till männen och bara: ”Så gulligt att ni höll hissen åt oss.”

och hur hon sedan dess strävat efter att vara ” inte försökt forma mig till en trafikstoppande Pamela Anderson utan istället föredragit att sträva efter att vara en hisstoppande Gudrun Schyman”, men hur det röda läppstiftet på något vis symboliserar att hon lurat sig själv i detta.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt hänger med i hennes tankegång. Schyman själv förklarar i det lättsamma lilla reportaget att det röda läppstiftet blivit ett signum för henne:

Det är ett sätt för mig att visa en central del i ansiktet – munnen. Den är central både när det gäller att få i sig och att få ur sig. Jag är ju en talande person och med rött läppstift markerar jag det

men Bredberg tycks läsa in andra saker i texten än jag gör. Hon beskriver hur hon tröttnat på sin egen stil, på att trippa omkring i höga skor och ” åmat runt helt smart och rappkäftad i kvinnliga kläder och stärkts av det” och ganska precis där är det nog skillnaden ligger, snarare än i läppstiftet. Schyman åmar inte. Hon står, går, gestikulerar, pratar fort och mycket och tydligt, hon skrattar och skämtar och tar plats och tar för sig, oavsett om hon är klädd i korta kjolar och lackskor eller jeans och gummistövlar. Hon är, på ett mycket självklart sätt, och hon bär sitt röda läppstift med samma självklarhet.

Kanske är det denna självklarhet Bredberg längtar efter när hon pratar om ökad självacceptans? Om så är fallet önskar jag henne all lycka i detta.

Morricas favoritnyans är för övrigt Isadoras Chelsea Red.

Tvingad till misslyckande

En del av det ansvar man har som lärare är att välja ut de texter man arbetar med, om, kring, utifrån, mot etc i klassrummet, stora som små texter. Det är en komplex uppgift med många aspekter som måste tas i beaktande.

Innehållet är viktigt. Dels ska det tillföra något, det ska locka elevernas intresse, det ska i de flesta fall passa in i ett sammanhang, kanske rent av stämma överens med andra ämnen. Är det ett okänt eller välbekant innehåll? Är det en ny vinkel på ett välbekant innehåll?

Nivån på språket är viktigt, ordförråd, formuleringar, uttryck, hur konkret eller abstrakt språk som används. Meningarnas längd, användandet av bisatser, styckeindelning behöver vägas in.

Textens upplägg är viktigt. Är det en kompakt eller en luftig text? Radavstånd, teckensnitt, textstorlek och färg på både texten och papperet spelar roll.

Etc.

Det är också läraren som har ansvaret för hur man arbetar med texten. Hur förbereder man sig, vilka områden kommer att bereda svårigheter och behöver fokuseras extra på? Hur närmar man sig texten? Dyker man rakt i som entusiastiska ankor och letar godsaker under ytan, närmar man sig den försiktigt från sidan som en skrämd häst, delar man upp den i bitar och tar del för del som en trevlig tårta? Läser man högt alla tillsammans, i små grupper eller tyst var och en för sig? Stryker man under och gör små kommentarer i marginalen? Samtalar man om den innan, under och/eller efter läsandet? Skriver man om texten? Utifrån texten?

Eleven måste kunna lita på att läraren tar sitt ansvar för texten, så att eleven kan lägga sin energi och sitt fokus på att arbeta med texten, trygg i förvissningen om att läraren har valt omsorgsfullt.

Ibland misslyckas det. Texten kan vara för lätt, för svår, för tråkig, för fånig, för rolig eller hamna helt utanför det sammanhang man tänkt att den skulle hamna i. Förberedelserna kan vara för grundliga, så att eleverna tröttnat redan innan de börjat arbeta med själva texten, eller för ytliga så att texten blev ogenomtränglig. Ibland beror det på missförstånd, och ibland på att läraren av någon anledning inte hann med att förbereda sig riktigt.

Eftersom valet av text är lärarens ansvar, och valet av hur man arbetar med den också är lärarens ansvar, vilar detta misslyckande på läraren.

Det är inte hela världen, man misslyckas ibland, det är tillåtet. I bästa fall lär man sig något på kuppen, och nästa gång lyckas det.

Därför, för att detta är lärarens ansvar och inte elevens, skrämmer det mig att höra lärare tala om ”de texter vi tvingar eleverna att misslyckas med”. Även om det rör sig om en tillspetsad formulering född i stridens hetta, avsedd att framhålla en eller annan poäng, så skrämmer det mig ändå att misslyckandet läggs på elevens axlar. Det hör inte hemma där.

Förändringar?

Jag noterar att jag på senare tid allt oftare valt att låta ett klipp stå för en del av det jag vill säga i mina blogginlägg. I dag är inget undantag:

.

Det händer något i skoldebatten just nu. En skiftning i kulören, ljuset faller lite annorlunda, skuggorna har flyttat sig en aning och allt fler talar öppet om aspekter som för bara några veckor sedan betraktades som faux pas att ens nämna. Jag ser och jag gläds.

om Stavrosgate – förtydligande av Morricas ståndpunkt

Jag var lite otydlig i mitt senaste inlägg, så jag gör ett nytt försök. För två år sedan var ungefär samma diskussion på tapeten, och jag sa då bland annat:

Det framhålls att en lärare som är bekännande kristen kan hamna i en konstig situation om h*n tvingas undervisa om evolutionsteorin, även om h*n skulle anse ID lika trovärdig, hur fel det är att kristnas skattepengar skall gå till ‘ateistiska’ skolor och funderas med rynkade pannor över hur lärare skall förhålla sig vid direkta frågor om sin tro.

Jag är också bekymrad, och fundersam. Vart tog lärarprofessionalismen vägen? Insikten om den enorma makt man besitter som lärare, betygsättare, bedömare, måste gå hand i hand med en insikt om att man just därför måste hålla en professionell distans.

Är Louca församlingsäldste inom Jehovas Vittnen? Fullt möjligt. Kanske är det där han finslipat förmågan att fånga en grupp när han talar till dem? Tror han på evolutionsteorin? Jag vet inte, och uppriktigt talat, jag struntar i vilket.

Pengar och betyg

Jag läser vad Jan Guillou skriver om betygen i Aftonbladet och finner, smått förvånad, mig själv nickande instämmande:

Rika barn får i allmänhet bättre betyg i skolan än fattiga barn. Så har det alltid varit och orsakerna är lätta att se. I rika hem är utbildningsnivån högre än i fattiga hem och rika föräldrar är inriktade på att barnen skall göra karriär i samhället genom högre utbildning. I rika hem finns inget behov av att ha självförsörjande barn och det är inget problem att barnen studerar några år utan att bidra till försörjningen.

Det handlar inte om begåvning (även om många rika vill tro det) och alltså är det en fråga om en orättvis ordning och ett lika logiskt som klart uttryck för klassamhället.

Det han skriver uppfattas ofta som så självklart att det helt enkelt inte nämns i debatten. Man tar för givet att det är underförstått, man glömmer att det finns människor som så gärna vill tro att det handlar om begåvning och kanske, förbjudna men förekommande tanke, gener och härstamning.

Pengar garanterar inte lycka, men de ger valmöjligheter. De öppnar dörrar och för med sig ett kontaktnät som i sin tur öppnar ännu fler dörrar. Pengar ger en möjlighet att ta del av upplevelser som vidgar ens horisont, till resor och möten och insidan och baksidan av platser vi andra annars bara ser utsidan på, om ens det. Och pengar ger, som Guillou påpekar, möjlighet för föräldrarna att ge barnen bästa möjliga förutsättningar för studier, med tid och utrymme, hjälpmedel och hjälp vid behov eller önskemål.

Detta gör stor skillnad, och att blunda för det och låtsas som om det inte vore så är inte bara att lura oss själva, det är att bedra dem som redan har förre möjligheter, dem för vilka många av dörrarna är stängda. Dem vi säger oss värna. Dem, för vilka möjligheten att jobba sig till ett toppbetyg är den enda nyckeln till dessa dörrar.

Det bör vi också förhålla oss uppriktigt och ärligt till.

Sahlin vill inte bli mätt

Det opinionsmäts en hel del i Sverige just nu, det har ju precis varit Almedalsvecka med sedelbränning och andra festligheter och intresset för att få veta vilket utslag de olika utspelen och kampanjerna gett är såklart stort. Men, berättar SvD, inte hos alla:

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin är mycket kritisk till störtregnet av opinionsmätningar.

–Någonstans finns det ett tak för när dessa mätningar till slut gör politiken till en tummelplats för procent istället för visioner, säger hon.

Mona Sahlin menar att det finns en risk att mängden mätningar, inte bara de som handlar om partisympatier utan också dem där olika sakfrågor uppmärksammas, skapar ”fega” politiker som lyssnar för mycket till opinioner istället för att navigera efter den egna kompassen.

Mona Sahlin varnar för att anonyma opinionsbildare och lobbyister, som ”inte går att rösta bort”, får en allt större makt.

–Det är en fara. Men det är upp till oss själva i den politiska världen att stå pall för ett sådant tryck.

Visioner i all ära, även om det varit lite njugg tilldelning av dylika i den här valrörelsen hittills där gnäll på motståndarna tycks vara huvudtaktiken (men det kanske tar sig nu efter Almedalen) men jag tycker mig också se en risk i Sahlins resonemang – opinionsmätningarna ger en indikation om hur människor uppfattar och uppskattar politikernas arbete. Att vilja minska antalet opinionsmätningar kan visserligen ge politiker mer självförtroende, men det är inte automatiskt något gott.

Opinionsundersökningar i politiken har lite samma funktion som utvärderingar i skolan – ett sätt att få en aning om hur ‘den andra sidan’, oavsett om den består av väljare eller elever, uppfattade och upplevde det man gjorde. Ibland får man beröm, ibland får man däng i utvärderingar, och samma sak gäller i opinionsmätningar.

Lite som slaven i Ceasars vagn, vars uppgift var att påminna honom om att även han var dödlig, tjänar opinionsmätningar och utvärderingar som en påminnelse till oss att behålla huvudet och minnas att även vi är människor, och att vi bör göra det vi gör så bra som möjligt. Inte för att få beröm eller många röster, utan för att någon annan tar konsekvenserna av våra handlingar.

Gnällkulturen i skolan

Anne-Marie Körling skriver i sin krönika på Lärarnas nyheter om hur lärarkåren talar om sitt yrke, och det är viktigt det hon säger:

Så gör vi sanningar om eländet i skolan. Vi berättar om läraruppdraget med gnällord och målar in oss i olika hörn. Det blir mer och mer sant ju oftare vi berättar historien. Att vi sedan inte får någon yrkesstatus eller att yrket inte är attraktivt för de unga, ja vad kan vi förvänta oss?

Jag säger det igen: Det är viktigt det hon säger, vi bör lyssna – skolan beter sig som den där släktingen ni vet, nästan alltid en kvinna, ofta medelålders eller mer, som ordnar allt till släktkalaset. Hon lagar mat, hon fixar lokalen, hon bjuder in, bakar överraskningstårtan, ordnar musiken och delar ut uppdrag till människor – små detaljer som för henne är livsviktiga, men för den som fått uppdraget kanske inte spelar lika stor roll (vad gör det för skillnad egentligen om servetterna är grå eller gråblå?) allt medan hon signalerar på alla upptänkliga sätt att hon verkligen får slita medan övriga… Men varje gång någon frågar om hon behöver hjälp eller, gud förbjude, själv tar något initiativ ler hon ett pressat stressat leende och svarar att nej, det behövs inte, hon fixar det. Gå och roa sej istället.

Den är lite lockande i sin självrättfärdighet, martyrrollen, den ger en viss makt, alla går omkring och har dåligt samvete och mår lite sämre än de skulle gjort om man hjälpts åt, men den ger varken status eller inflytande. Körling fortsätter:

Tänk om vi kunde göra en liten synvända. Vi kunde med stolthet säga att vi har det mest utmanande arbetet som man kan ha. Det är så innehållsrikt och så varierande att det nästan inte går att förutsäga hur dagarna ska bli. Och allt lärande som vi skapar, ja ni skulle bara veta! Men då måste vi ju också ha ett innehåll som vi gärna pratar om och diskuterar. Dessvärre sitter vi där med vår bristsyn och talar mer form än innehåll. Och form — det är vad tid handlar om.

Vågar vi? Släppa martyrrollen och våga chansa på att vi är uppskattade ändå, att festen blir bra i alla fall, trots att servetterna kanske till och med råkar vara signalröda när de tillslut kommer på bordet? Vågar vi sluta vifta med hur hårt vi sliter och istället börja prata om det roliga, viktiga och givande?

Jo, vi vågar. Kom igen, visst vågar vi?