Måndagmorgon

.

Men vi vet ju hur scenen slutar så….

Måndag. Väldigt mycket måndag.

En sån som är så mycket måndag att den nästan blev parodiskt surrealistisk i perioder. Så det blir pausmusik i dag:

.

Hmmmm =/

Om exakt tre veckor förväntas jag investera 36 arbetstimmar i ett fortbildningsprojekt. Tidsramen har jag veta om länge, datumet likaså. Platsen fick jag också veta i god tid. So far so good. Men nu är det bara 3 veckor kvar. Det är inte mycket tid, och 3 lärarveckor såhär års rasar förbi, det är inte mycket mer tid än 36 arbetstimmar i en vanlig människas liv.  Så, 3 veckor kvar och jag har fortfarande inte fått så mycket som en vink om vad som kommer att hända dessa 36 timmar. Hur ser planen ut? Finns det en plan, eller planerar man någon slags deltagarplanering?

Låt mig vara uppriktigt mot er – detta känns oroväckande.

Men kanske rör det sig bara om en kommunikationsmiss? Jag mailade organisatören nyss, kanske landar ett välplanerat program i min mailbox under förmiddagen, och jag kan sluta stressa över känslan av att någon ber mig slänga 36 arbetstimmar i ett svart hål.

.

.

Medan vi väntar gör vi måndag, inte sant?

.

Miserabel måndag men…

Jag var varken pigg eller glad när jag steg upp i morse. Den elända förkylningen har inte alls följt de planer jag lagt upp, tanken var att när helgen var över skulle den ha försvunnit helt och fullt, inte flyttat ner i luftrören.

.

.

Men hur det nu var… bussen var bara halvfull, så jag fick en sittplats bekvämt nära utgången. Visserligen var vägen fullständigt igenkorkad, men den rådige chauffören tog en omväg och vips hade vi passerat hela kön och befann oss vid hållplatsen.

När jag sedan kikade förbi Anne-Marie Körlings blogg och fann:

.

.

var humörskiftet ett faktum. Vad är väl lite snuva? Det går över!