Den könsneutrale läraren

Det sägs att de flesta lärare är kvinnfolk. Ändå tycks det mig som att de flesta röster jag hör i skoldebatten har genomgått målbrottet. Beror det på var jag lyssnar? Hur jag lyssnar? När jag lyssnar?

Borde jag vara upprörd över detta? Borde jag sträva efter att lyfta fram fler kvinnliga röster? Dämpa manliga?

Vet ni vad – det tänker jag inte göra. Det viktiga är inte vilket kön den som talar har, det viktiga är vad personen säger.

Låt oss komma ihåg det.

.

Jesse James igen

Låt oss bli lite historiska: För sådär ett och ett halv år sedan funderade Mats på Tysta Tankar kring den maskerade hjälterollen, och som kommentar skrev jag om fenomenet Jesse James. Tyvärr har jag anledning att återvända till detta, och säga lite mer om saken.

Först, en återblick på vad jag sa då:

Jesse James var en mycket känd man. Hans ansikte fanns på efterlysningsaffisher över landet, han jagades av Pinkertons Detektivbyrå, lokala sheriffer och prisjägare men lyckades under minst femton år hålla sig steget före. Men lagen var inte de enda som jagade honom. För att överleva dessa minst femton år var han tvungen att ständigt vara på sin vakt, för när som helst, när han satt och åt, när han rensade grönsaksland (inte ens Jesse James slipper ogräs), när han besökte hemlighuset, när han sov, när han besökte en bar eller handlade tobak kunde någon dyka upp som ville göra sig ett namn. Det räckte ju gott med att ha fått stryk av Jesse James, att ha förlorat en duell mot honom för att få lite extra glans kring sitt namn, för att gå från att vara en vemsomhelst till att bli Han Som Vågade Utmana Jesse James.

James själv kunde aldrig komma bort från detta. Om han så följt sin far i fotspåren och blivit baptistpastor hade han fortfarande varit Jesse James, och någon hade förr eller senare dykt upp för att försöka gå till historien som HSVUJJ, eller ännu hellre Han Som Dödade Jesse James. Det fanns ingen väg ut ur livet som vandrande manlighetsprov för James, hans ansikte och person var alltför känt.

Och han är inte unik i historien. Runt omkring oss i samhället finns hans efterföljare. Oftast är de män, ibland är de kvinnor. Oftast var de unga när de halkade fel. De har levt ett hårt liv, de har begått misstag och dumheter. De har slagits, och de har ett rykte som säger att de är hårdare än livet självt. Att våga utmana någon av dessa ger machopoäng även till den som blir slagen sönder och samman på kuppen. Man blir HSVUJJ. Att gå vidare, lägga Jesse James bakom sig och leva ett vanligt svensson-liv är svårt, ibland på gränsen till omöjligt, för den som en gång i ungdomligt oförstånd trätt in i rollen. Ansiktet har man alltid med sig, och när som helst kan den dyka upp, utmaningen, oavsett hur långt man flyr i tid och rum.

Det tycks finnas en brist på möjligheter för män att känna sig riktigt manliga i vår kultur idag. Jag tror inte bristen är biologisk, och egentligen inte social heller. Jag tror den ligger på ett föreställningsplan – det finns en diskrepans mellan den verkliga bilden av vad som förväntas av en man i dagens samhälle och den föreställning av vad som är manligt som lever kvar i föreställningsvärlden. Det finns arenor för män att vara fysiska, starka, aggressiva, imponerande, brutala och allt vad man önskar, det finns kamsporter, styrkelyftslokaler, det finns onlinepoker och thrialton, och massor av liknande arenor.

Men för den vanlige radhussvensson kan det vara svårt att hävda sin manlighet genom att söka upp en kampsportslokal och hamna i nybörjargruppen, att gå till ett gym och tvingas lyfta av (eller rent av tvingas be om hjälp för att få avlyfta) tyngder från stången innan man kan börja pumpa eller starta bland tanterna med kaffetermos i ryggsäcken och hemstickade vantar i vasaloppet.

En lockande genväg, särskilt om man är lite berusad och några stycken i grupp, till att skaffa sig lite tuppkam i den egna kretsen kan tyckas vara att ge sig på Jesse James. Om man gör det bakifrån, med ett järnrör, och är tre stycken kan det tyckas som en god idé. Visserligen är det inte att utmana, direkt, och kräver egentligen inte mycket mod.

Men i de historier man sedan berättar för vännerna, på radhusets preproducerade bastulavar, blir man HSVUJJ, kanske blir man rent av HSVUJJ och slå ner honom, inte tvärtom. Det är inte charmig, det är inte snyggt, och det är definitivt inte särskilt manligt.

För James blir konsekvenserna digra. Inte bara hjärnskakning (man får det av järnrör i skallen. Om man har tur.) utan ökad ryktbarhet, och ökat värde som trofé. Utan att han, eller hon, gjort det minsta för att förtjäna detta har hon, eller han, blivit ett ännu mer lockande mandomsprov.

Är inte det rätt dumt?