Vad är det för fel på papper och penna?

Inget alls, självklart. Papper och penna har många fördelar framför t ex att knacka in sina minnesnoteringar i sten, rista dem i en planka med kvistar och andra ojämnheter, skriva dem i sanden eller omsorgsfullt forma dem i lera som sedan bränns och bevaras till eftervärlden. Papper och penna är i jämförelse snabbt, enkelt, bekvämt, väger mycket lite, tar hyggligt liten plats både att bruka och förvara. Det är rimligt beständigt, och det är förhållandeis enkelt att editera minnesnoteringarna.

Men nu är det ju sällan i relation vare sig till sten, trä, sand eller ens lera frågan i rubriken ställs, utan i relation till de moderna digitala enheterna som allt fler nyttjar. Telefoner, plattor och datorer där ofta molntjänster som t ex Evernote och Google Doc används för syftet.

Och i det sammanhanget blir mitt svar ungefär såhär:

Digitala minnesnoteringar är framförallt överlägsna papper och penna av två orsaker.

Delbarheten är den ena. Och jag tänker då både på möjligheten för flera personer att synkront göra minnesnoteringar tillsammans, på samma plats, utan att behöva trängas, och på möjligheten att ögonblickligen dela med sig till andra som befinner sig någon helt annanstans.

Mångfalden är den andra. Digitala minnesnoteringar görs enkelt i form av lättediterad text, bilder, filmer, ljudupptagningar, illustrationer, länkar, kommunikation med andra. Återigen, synkront och omedelbart.

Prova, vet ja. Det är inte alls svårt, även om det kan kännas så innan man kommer igång.


Nästa generations lärande

Konferensen här i Falun heter så, fast på engelska eftersom den är internationell. Next Generation Learning. Här pratas, som det plägar på konferenser, om en massa saker – mycket IT, mycket plattformar, mycket öppenhet och delakultur och mycket om appar. Såklart, och det är intressant och spännande. Men än mer spännade är det som handlar om människorna, för teknik i all ära, det är människor som lär, människor som delar med varandra, som möts, som använder dessa plattformar och appar, som reagerar på gränssnitten och känner sig hemma eller främmande i designen.

Dr Albin Wallace från United Church Schools Trust berättade om hur eleverna använder lärplattformar ungefär som skolväskor, de hämtar och lämnar sina hemläxor där och är inte särskilt lockade av att skapa, pyssla eller dela med varandra utöver vad skolarbetet kräver. Man hade hoppats att de skulle utnyttja tekniken mer, det var ett litet bakslag, men när man frågat ut eleverna om vad de tycker om plattformarna är svaren entydiga: Mer än något annat uppskattar man att de vanliga, mänskliga lärarna finns tillgängliga och ger hjälp med skolarbete och hemläxor utanför skoltid.

Gunnar Augustsson från Mittuniversitetet berättade om en undersökning kring hur studenter som studerar på distans uppfattar den skriftliga feedback de får på sina uppgifter. Visst uppskattar de den konstruktiva kritiken, och visst uppskattar de att få veta vad de behöver ändra och göra bättre, men de saknar den lilla enkla, mänskliga uppmuntran vi ger varandra sådär lite i förbifarten när vi möts öga mot öga, klappen på axeln, en liten kommentar om vad som var bra, trots att mycket behöver göras.

I dag berättade Dan Peters från Blackboard om utvecklingen av datorer, telefoner och appar. Han pratade om den konflikt som ibland uppstår mellan marknadens intressen och slutanvändarnas, dvs de vanliga människor som faktiskt använder tekniken, önskemål, och så berättade han om hur de, alldeles nyss, gjort om gränssnittet med ett nytt tänkande – vackert, tilltalande utöver användbart om än lite fyrkantigt. Trots att de egentligen inte ändrat något av de praktiskt användbara aspekterna så är reaktionerna innerligt positiva. Människorna känner sig plötsligt mer hemma i miljön när det som möter dem är tilltalande för ögat.

Jag ser fram emot i morgon, och hoppas att den jag pratat med på Twitter men inte riktigt vet vem det är faktiskt kommer fram och säger hej! Om du läser detta så vet du att det skulle göra mig mycket glad!