Frågan är vilken värld vi vill leva i

I går kväll, på väg till tangon, genom Malmö i skymningen med tango i tankarna och tango i öronen, passerade jag en ung man på gatan. Han såg ut som många andra unga män, lång, bredaxlad, muskullös, prydligt rakad skalle, vänliga ögon, svarta kläder. Han stod vid en gatukorsning, kanske på väg att gå över, kanske på väg att gå in på stället vars dörr han stod utanför, kanske väntade han på någon. Det var något bekant över honom, som om han vore någon jag hälsat på någon gång men inte riktigt kunde placera, och han tittade på mig, mötte min blick.

Så jag sa ‘hej’, nickade lite, och fortsatte gå.

Det var först när jag var nästan framme vid hissen jag hörde att någon gick bakom mig, visslade på mig, sökte kontakt med mig. Det var han, den unge mannen. Han hade sprungit efter mig i tre kvarter, för att fråga mig hur vi kände varandra. Jag sa som det var, och han såg innerligt lättad ut.

‘Åh, så skönt, du skrämde mig där!’

Jag tänkte på honom i dag, när vi såg Amanda Palmers fantastiska TED-talk.

Hon beskriver sin värld, en värld med möten mellan människor, utbyten av blickar, kommunikationen, förtroendet i att lita på att en främling är en människa som du, en människa som inte vill dig något illa.

Han lever i en värld där en liten förbitraskande tant som hälsar kan vara ett mer eller mindre fördolt, men inte mindre realistiskt, hot. I en värld där min nick kunde ha varit en judas-kyss. Där mitt lilla hastiga ‘hej’ kunde ha varit ett subtilt sätt att säga ‘vi vet var du bor’.

Jag vill leva i en värld där unga män småskrattar roat när okända tanter hälsar på dem, i en värld där vi frågar varandra om vägen när vi är vilse, i en värld där missunnsamhet, avund, småsinthet, illvilja etc finns, men inte dominerar. Där chansen att den vars blick du möter vill dig väl är större än risken att hen vill dig illa.

Därför tänker jag fortsätta hälsa på den jag vagt känner igen, fortsätta fråga främlingar om vägen, fortsätta möta människors blickar och le tillbaka när någon ler mot mig. Jag vet så lite om andra, men ett vet jag – de flesta är fantastiska.

Annonser

Bilen och kärleken

Jag såg en bil bli tvättad häromdagen. Jag stod vid busshållsplatsen på andra sidan gatan och kunde inte undgå att se vad som utspelades mitt framför mina ögon.

Helt öppet, på gatan där utanför ett enfamiljshus, stod en man och tvättade sin bil. Han hade varmt, men inte för varmt, vatten i en spann, generösa svampar och tycktes fullständigt fokuserad, för att inte säga absorberad, av det han gjorde. Bilradion spelade romantisk, rent av sensuell, musik medan han lutade sig över bilen och lät de löddrande svamparna glida långsamt, njutningsfullt över plåten. Ett litet privat, nästan hemligt, leende lekte på hans läppar när han böjde sig över grillen, gned nummerplåten i små cirklande, rytmiska rörelser. Han vände sig, tog ett mjukt steg närmare, så nära att hans fot rörde vid däcket, lutade sig åter över motorhuven i en mjuk rörelse, sträckte sig för att nå att smeka vindrutan med den löddriga svampen. Det var något så innerligt, så kärleksfullt, ja, faktiskt, sensuellt i hans sätt att röra vid bilen.

Jag hoppas han rör vid en mänsklig kärlekspartner med samma innerlighet och omtanke för hens behov.

Människor är fascinerande varelser.

 

På äventyr

Jag ska på äventyr i dag. Till ett litet samhälle jag inte alls känner till, för att besöka en skola jag inte har en aning om var den ligger. Väl där skall jag hitta ett personalrum jag aldrig besökt, och sedan tala med en grupp högstadieungdomar jag aldrig träffat om det här med att kommunicera.

Det löser sig. Det finns nämligen människor på vägen och de allra allra flesta människor är vänliga och hjälpsamma. Vi behöver varandra, vi människor, det är bara tillsammans med människorna omkring oss vi kan bygga ett hållbart samhälle. Det vet ni redan, inte sant? Jag behöver inte påpeka det mer, men det skadar ibland inte att påminna oss om saken.

 

Flexlär2012

Jag är på väg att vimsa mig ut i Stockholm. Jag ska till ABF-huset för att delta i folkbildningskonferensen FlexLär 2012. Jag har ingen aning om var ABF-huset ligger, det ska vara omkring en kvarts promenad härifrån, men jag ämnar förlita mig på främlingars vänlighet och fråga mig fram.

Det kommer pratas mycket sociala media både idag och i morgon. Det viktigaste i sociala media, kommer jag säga även om jag formulerar det lite annorlunda, är detsamma som är nyckelkomponenten i mitt orienteringssystem – människorna. Plattformar kommer och går, det är människorna som gör dem sociala.

Nu – främlingar, jag litar på att ni tar hand om mig!

Så det är det som är fel på dig!

Jag brukar inte gå runt och skryta med min ADHD. Dels för att det faktiskt inte bidrar till någon särskilt trevlig stämning om någon går omkring och skryter om sina personliga egenskaper. Dels för att man ibland måste hantera och bemöta en inställning från medmänniskor som den i rubriken, och det bidrar inte heller till någon särskilt trevlig stämning.

(Rubriken är faktiskt ett direkt citat från en dåvarande kollega, när jag i något sammanhang fann det relevant att nämna min ADHD. Och för att svara på följdfrågan jag ibland får när jag berättar om saken, nej, givetvis slog jag inte människan på truten, och ingen annanstans heller. Hen kan inte rå för att hen inte vet bättre, och obildade människor blir inte mer bildade av att man drämmer till dem)

Någon annan bad mig berätta om min vardag. Jag är inte särskilt exotisk, och min vardag påminner i mångt och mycket om den statistiska normmänniskans vardag. Så mycket, faktiskt, att jag tror de flesta av er skulle sucka och kräva pengarna tillbaka för touren med argumentet att jag försökte lura er genom att visa er en statistisk normvardag i stället.

Den stora skillnaden ligger i tänkandet och uppfattningen av omvärlden. Jag hör berättas att den statistiska normmänniskan, den som kallas den vanliga människan, tänker en enda tanke åt gången. Jag hör också berättas att vanliga människor har förmågan att dels filtrera bort det som inte uppfattas som relevant i sammanhanget, dels faktiskt förbli hyggligt fokuserade även på ointresseranta ämnen och aspekter.

I övrigt är jag ungefär precis som andra.

En lördag i september

I morgon är det september, och i Malmö går Regnbågsparaden från Stortorget till Folkets Park.

Regnbågsparaden är en manifestation för kärlek, kärlek mellan människor, kärlek till människor, kärlek från människor. Det handlar om att det finns så många färger i regnbågen, och att det är alla färgerna tillsammans som gör den till det fantastiska vackra fenomen den är.

Sexualitet är en del av det här med kärlek. Den är inte allt, men en del, och precis som kärlek kan den ta sig olika former i olika sammanhang och mellan olika människor.

På senare tid har sexualitet frekvent dykt upp i samtalet omkring mig, i olika sammanhang, på gott och på ont. Det har varit uppriktiga samtal, det har varit nyfiket fnissiga samtal, det har varit fundersamma samtal och en del skeptiska samtal kring områden som känns främmande för samtalsdeltagare. Tyvärr också ett och annat lite mindre respektfullt höhöande samtal, men jag tror uppriktigt talat att det mest handlar om att höhöaren är lite generad över sin reaktion på vissa tankar.

I morgon firar vi kärleken, den första dagen i den första höstmånaden.

Inte illa.

En sak om sociala media

Om bara en enda sak jag säger om sociala media någonsin når fram så hoppas jag det blir denna:

Varken plattform, design, hierarki, teknik, trender är avgörande. Allt handlar om människorna. Trevliga människor gör att människor återvänder, pratar, delar, interagerar och stället kommer till liv.

Vi vill veta att det finns någon där ute.

De där frukostuppdateringarna, ni vet, som många pratar så föraktfullt om. De där smålarvigt pekorala uppdateringarna om miljön kring sommarstället eller de där irriterande humblebraggiga bilderna av svindyra handväskor eller skor som fyller upp timelines över hela nätet. Just de där sakerna som får många att fnysa överlägset att de minsann inte fläker ut sina liv som andra gör, ni vet?

De är inte allt sociala media är, dessa lättviktiga uppdateringar, men de är en viktig ingrediens. Ty de bekräftar för oss att det faktiskt är människors röster vi ser. Riktiga, levande människor, med riktiga liv och riktiga behov av frukost, av att få bekräftelse på att just deras sommarstuga är fin, av att få dela glädjen över sina nya fina skor.

.