Frågan är vilken värld vi vill leva i

I går kväll, på väg till tangon, genom Malmö i skymningen med tango i tankarna och tango i öronen, passerade jag en ung man på gatan. Han såg ut som många andra unga män, lång, bredaxlad, muskullös, prydligt rakad skalle, vänliga ögon, svarta kläder. Han stod vid en gatukorsning, kanske på väg att gå över, kanske på väg att gå in på stället vars dörr han stod utanför, kanske väntade han på någon. Det var något bekant över honom, som om han vore någon jag hälsat på någon gång men inte riktigt kunde placera, och han tittade på mig, mötte min blick.

Så jag sa ‘hej’, nickade lite, och fortsatte gå.

Det var först när jag var nästan framme vid hissen jag hörde att någon gick bakom mig, visslade på mig, sökte kontakt med mig. Det var han, den unge mannen. Han hade sprungit efter mig i tre kvarter, för att fråga mig hur vi kände varandra. Jag sa som det var, och han såg innerligt lättad ut.

‘Åh, så skönt, du skrämde mig där!’

Jag tänkte på honom i dag, när vi såg Amanda Palmers fantastiska TED-talk.

Hon beskriver sin värld, en värld med möten mellan människor, utbyten av blickar, kommunikationen, förtroendet i att lita på att en främling är en människa som du, en människa som inte vill dig något illa.

Han lever i en värld där en liten förbitraskande tant som hälsar kan vara ett mer eller mindre fördolt, men inte mindre realistiskt, hot. I en värld där min nick kunde ha varit en judas-kyss. Där mitt lilla hastiga ‘hej’ kunde ha varit ett subtilt sätt att säga ‘vi vet var du bor’.

Jag vill leva i en värld där unga män småskrattar roat när okända tanter hälsar på dem, i en värld där vi frågar varandra om vägen när vi är vilse, i en värld där missunnsamhet, avund, småsinthet, illvilja etc finns, men inte dominerar. Där chansen att den vars blick du möter vill dig väl är större än risken att hen vill dig illa.

Därför tänker jag fortsätta hälsa på den jag vagt känner igen, fortsätta fråga främlingar om vägen, fortsätta möta människors blickar och le tillbaka när någon ler mot mig. Jag vet så lite om andra, men ett vet jag – de flesta är fantastiska.

Bilen och kärleken

Jag såg en bil bli tvättad häromdagen. Jag stod vid busshållsplatsen på andra sidan gatan och kunde inte undgå att se vad som utspelades mitt framför mina ögon.

Helt öppet, på gatan där utanför ett enfamiljshus, stod en man och tvättade sin bil. Han hade varmt, men inte för varmt, vatten i en spann, generösa svampar och tycktes fullständigt fokuserad, för att inte säga absorberad, av det han gjorde. Bilradion spelade romantisk, rent av sensuell, musik medan han lutade sig över bilen och lät de löddrande svamparna glida långsamt, njutningsfullt över plåten. Ett litet privat, nästan hemligt, leende lekte på hans läppar när han böjde sig över grillen, gned nummerplåten i små cirklande, rytmiska rörelser. Han vände sig, tog ett mjukt steg närmare, så nära att hans fot rörde vid däcket, lutade sig åter över motorhuven i en mjuk rörelse, sträckte sig för att nå att smeka vindrutan med den löddriga svampen. Det var något så innerligt, så kärleksfullt, ja, faktiskt, sensuellt i hans sätt att röra vid bilen.

Jag hoppas han rör vid en mänsklig kärlekspartner med samma innerlighet och omtanke för hens behov.

Människor är fascinerande varelser.

 

På äventyr

Jag ska på äventyr i dag. Till ett litet samhälle jag inte alls känner till, för att besöka en skola jag inte har en aning om var den ligger. Väl där skall jag hitta ett personalrum jag aldrig besökt, och sedan tala med en grupp högstadieungdomar jag aldrig träffat om det här med att kommunicera.

Det löser sig. Det finns nämligen människor på vägen och de allra allra flesta människor är vänliga och hjälpsamma. Vi behöver varandra, vi människor, det är bara tillsammans med människorna omkring oss vi kan bygga ett hållbart samhälle. Det vet ni redan, inte sant? Jag behöver inte påpeka det mer, men det skadar ibland inte att påminna oss om saken.

 

Flexlär2012

Jag är på väg att vimsa mig ut i Stockholm. Jag ska till ABF-huset för att delta i folkbildningskonferensen FlexLär 2012. Jag har ingen aning om var ABF-huset ligger, det ska vara omkring en kvarts promenad härifrån, men jag ämnar förlita mig på främlingars vänlighet och fråga mig fram.

Det kommer pratas mycket sociala media både idag och i morgon. Det viktigaste i sociala media, kommer jag säga även om jag formulerar det lite annorlunda, är detsamma som är nyckelkomponenten i mitt orienteringssystem – människorna. Plattformar kommer och går, det är människorna som gör dem sociala.

Nu – främlingar, jag litar på att ni tar hand om mig!

Så det är det som är fel på dig!

Jag brukar inte gå runt och skryta med min ADHD. Dels för att det faktiskt inte bidrar till någon särskilt trevlig stämning om någon går omkring och skryter om sina personliga egenskaper. Dels för att man ibland måste hantera och bemöta en inställning från medmänniskor som den i rubriken, och det bidrar inte heller till någon särskilt trevlig stämning.

(Rubriken är faktiskt ett direkt citat från en dåvarande kollega, när jag i något sammanhang fann det relevant att nämna min ADHD. Och för att svara på följdfrågan jag ibland får när jag berättar om saken, nej, givetvis slog jag inte människan på truten, och ingen annanstans heller. Hen kan inte rå för att hen inte vet bättre, och obildade människor blir inte mer bildade av att man drämmer till dem)

Någon annan bad mig berätta om min vardag. Jag är inte särskilt exotisk, och min vardag påminner i mångt och mycket om den statistiska normmänniskans vardag. Så mycket, faktiskt, att jag tror de flesta av er skulle sucka och kräva pengarna tillbaka för touren med argumentet att jag försökte lura er genom att visa er en statistisk normvardag i stället.

Den stora skillnaden ligger i tänkandet och uppfattningen av omvärlden. Jag hör berättas att den statistiska normmänniskan, den som kallas den vanliga människan, tänker en enda tanke åt gången. Jag hör också berättas att vanliga människor har förmågan att dels filtrera bort det som inte uppfattas som relevant i sammanhanget, dels faktiskt förbli hyggligt fokuserade även på ointresseranta ämnen och aspekter.

I övrigt är jag ungefär precis som andra.

En lördag i september

I morgon är det september, och i Malmö går Regnbågsparaden från Stortorget till Folkets Park.

Regnbågsparaden är en manifestation för kärlek, kärlek mellan människor, kärlek till människor, kärlek från människor. Det handlar om att det finns så många färger i regnbågen, och att det är alla färgerna tillsammans som gör den till det fantastiska vackra fenomen den är.

Sexualitet är en del av det här med kärlek. Den är inte allt, men en del, och precis som kärlek kan den ta sig olika former i olika sammanhang och mellan olika människor.

På senare tid har sexualitet frekvent dykt upp i samtalet omkring mig, i olika sammanhang, på gott och på ont. Det har varit uppriktiga samtal, det har varit nyfiket fnissiga samtal, det har varit fundersamma samtal och en del skeptiska samtal kring områden som känns främmande för samtalsdeltagare. Tyvärr också ett och annat lite mindre respektfullt höhöande samtal, men jag tror uppriktigt talat att det mest handlar om att höhöaren är lite generad över sin reaktion på vissa tankar.

I morgon firar vi kärleken, den första dagen i den första höstmånaden.

Inte illa.

En sak om sociala media

Om bara en enda sak jag säger om sociala media någonsin når fram så hoppas jag det blir denna:

Varken plattform, design, hierarki, teknik, trender är avgörande. Allt handlar om människorna. Trevliga människor gör att människor återvänder, pratar, delar, interagerar och stället kommer till liv.

Vi vill veta att det finns någon där ute.

De där frukostuppdateringarna, ni vet, som många pratar så föraktfullt om. De där smålarvigt pekorala uppdateringarna om miljön kring sommarstället eller de där irriterande humblebraggiga bilderna av svindyra handväskor eller skor som fyller upp timelines över hela nätet. Just de där sakerna som får många att fnysa överlägset att de minsann inte fläker ut sina liv som andra gör, ni vet?

De är inte allt sociala media är, dessa lättviktiga uppdateringar, men de är en viktig ingrediens. Ty de bekräftar för oss att det faktiskt är människors röster vi ser. Riktiga, levande människor, med riktiga liv och riktiga behov av frukost, av att få bekräftelse på att just deras sommarstuga är fin, av att få dela glädjen över sina nya fina skor.

.

Gemensamma referensramar

På senare tid har flera personer i min omedelbara närhet fallit för mina förföriska locktoner/enträgna tjat. Det innebär att viktiga nyckelbegrepp som sonic screwdrivers och weeping angels plötsligt kan bli en naturlig del av konversationen, och små självklara skämtsamheter som bigger on the inside inte bara möter tomma blickar och irriterat ruskade huvuden, och det gör mig så innerligt glad.

Jag tror inte det går att överskatta värdet av gemensamma referensramar.

Dels bidrar de till att kommunikationen blir smidigare, nyansrikare, mer avslappnad, effektivare och enklare. Kan vi slippa långa ingående förklaringar och mottagaren ändå förstår vad vi vill säga kan vi kommunicera på ett helt annat plan än vi kan när vi osäkert trevar oss fram, söker mötespunkter och aktar oss för att råka säga något som missuppfattas eller stöter. Vi slipper den frustration det innebär att upptäcka, inse eller rent av påminnas om hur mottagarens referensramar gör att det vi försökte säga förvrids till något helt annat, och vare sig vi är överens eller inte kan vi utbyta tankar och erfarenheter på en nivå där vi båda går klokare från mötet.

Dels utgör de gemensamma referensramarna de trådar i en kultur som väver människorna samman, som faktiskt formar och utgör själva kulturen. Klädkoder, musik, sedvänjor, uttryck, språk, dofter, smaker, traditioner, myter, berättelser, allt detta utgör trådar i väven som gör oss till… oss. Individuellt och tillsammans. En främling som nickar och ler när nummer 42 dyker upp är inte längre en främling, utan en människa som tycks dela minst en av mina referensramar, en person som också vet svaret på frågan. Och det mest fantastiska med detta är nog att väven kan bli hur komplex som helst, bokstavligt talat, utan att ta skada eller förvrängas. De minnen smaken av en madeleinekaka doppad i lindblomste väcker vattnas inte ur av att citroner väcker andra minnen, eller mörk choklad med kaffe ytterligare andra. Tvärtom. Ju rikare och mer komplex väven blir, ju rikare blir vår värld.

Don’t blink.

.

Eget rum

Män är bättre än kvinnor på att muta in egen tid. Att ta steget in i den egna ”grottan” är bara ännu ett tecken på detta, menar docenten i genusvetenskap Marie Nordberg.

När mannen går in i sin mansgrotta gör han också en resa tillbaka till pojkrummet hemma hos sin mamma och pappa, till en tid då han inte förväntades hjälpa till i hushållet och där hans egna intressen stod i centrum.

DN är en av de dagstidningar om ägnar tid och spaltutrymme åt att utforska  fenomenet ”manligt”. Medan Sydsvenskan tycks välja att fokusera på de mjukare områdena som kramar och närhet tittar DN på aspekten eget utrymme:

Drömmen om det egna rummet är långt ifrån ny. Hobbyrum med verktyg och hyvelbänk eller garage som inretts för att kunna meka med bilen har funnits långt före mansgrottan.

Är ni tillräckligt gamla för att minnas Pierre Isacssons lovsång från 1974?

.

.

Visst verkar det mysigt? Ja, mer än mysigt, ett eget rum där man kan dra sig undan från vardagens ständiga krav en stund. För att koppla av, vara sig själv för en stund, men också för att kunna fokusera, tänka och formulera sina tankar utan att bli avbruten eller avbryta sig själv för att något pockar på uppmärksamhet.

Virginia Woolf förklarade redan 1929 i sin essä A Room of One’s Own hur viktigt just detta med eget utrymme är. Essän är en sammaställning av två föreläsningar hon bads hålla på temat kvinnor och fiktion. I stället för att prata om kvinnliga författare och kvinnliga poeter, fokusera på hur kvinnor framställs i litteraturen, eller kvinnors förhållande till fiktion valde hon att fokusera på kvinnors möjlighet att skapa poesi och litteratur. Hennes slutsats är helt prosaiskt:

it is necessary to have five hundred a year and a room with a lock on the door if you are to write fiction or poetry

Femhundra pund var, år 1929, en icke föraktlig summa och skänkte både trygghet och frihet, på samma sätt som ett rum med ett lås på dörren, där man kan sitta i fred med sina tankar, där man kan lämna sina papper på bordet och sina böcker uppslagna utan att någon kommer och bläddrar i dem, röjer undan på bordet för att själv använda det eller kommenterar surt på att man bara sitter utan att göra någon nytta – det påminner i hög grad om den ”mansgrotta” som beskrivs i DN, gör det inte?

Medan Nordberg nöjer sig med att konstatera att män är duktigare på att muta in egen tid förklarar Woolf helt frankt att om kvinnor inser att det inte finns någon arm att luta sig mot, då kommer möjligheten att öppna sig:

 if we face the fact, for it is a fact, that there is no arm to cling to, but that we go alone and that our relation is to the world of reality and not only to the world of men and women, then the opportunity will come

Jag har svårt att se att män mutar in sin tid och sin plats, bygger sig mansgrottor, matar metatabletter i sina ångmaskiner, kramas och bondar bromantiskt skulle vara kvinnofällan Stefan Ingvarsson varnar för i Sydsvenskans artikel, lika svårt som att se hur kvinnor som hanterar motorsågar, byter tändstift, spelar poker eller diskuterar manlighet hotar mäns plats i samhället. Jag tror snarare fällan består i att så många kvinnor avstår från att muta in sin, och avstår från att ta plats om ingen bjuder dem en arm att luta sig mot. Väntar man för länge blir liksom ingen plats kvar att ta.

Mats funderar också kring artiklarna.

#skolchatt om det utvidgade lärarkollegiet

Trots att #skolchatt krockade med Året med Kungafamiljen var vi många som möttes och pratade om vad det utvidgade lärarkollegiet betyder för oss.  På Skollyftet skriver @Anna_Kaya både om kvällens chatt och om hur #skolchatt kom till då i somras. Hon formulerar det så väl:

Varför skriver jag nu detta inlägg? Varför all reklam för twitter och #skolchatt? Jo, för att mina twittrande lärarkollegor är en stor del av mitt utvidgade lärarkollegium och jag vill så gärna dela med mig av det till alla er som inte tycker twitter är något för er. Här får ni därför några exempel på vad det utvidgade kollegiet kan betyda för en del lärare på twitter:

Exemplen hon delar med sig av ger en god bild av varför det utvidgade lärarkollegiet är så dyrbart och värdefullt för många av oss, och du hittar dem här.