Provperspektiv

Det diskuterades prov. Denna diskussion ägde rum i ett forum någonstans i sociala media-sfären men för att inte i onödan hänga ut någon som kanske råkade uttrycka sig lite slarvigt i hastigheten tänker jag inte vara mer specifik än så. Jag hoppas det är i sin ordning?

I diskussionen om prov förekom frågeställningar kring hur man kan föreställa sig att ett prov skulle kunna mäta ”hur bra ungdomar är” och de traditionella argumenten om vikten av olika individer för att ett samhälle skall utvecklas etc.

Och jag tänker, medan jag aktivt avstår från att kommentera i diskussionen i forumet, att antingen har de lärare som använder prov för att mäta hur bra själva eleven är missförstått konceptet, eller så har jag.

Jag går nämligen omkring i den kanske naiva föreställningen att det man har prov till är att stämma av vilka kunskaper och färdigheter i ett givet ämnesområde eleven har uppnått vid ett givet tillfälle, även kallat provtillfället. Att själva poängen med att låta elever skriva prov är att man som lärare önskar få veta om de elever man undervisar faktiskt har de kunskaper och färdigheter de behöver ha för att gå vidare till nästa nivå, moment, steg, kurs eller vad det nu råkar röra sig om. Om de har det går man vidare. Om de inte har det tar man om det som behöver tas om.

Och det är allt.

Ett icke godkänt provresultat tolkar jag helt enkelt som att ‘eleven är inte helt redo att gå vidare än. Eleven behöver ett par saker till annars kommer det bli onödigt svårt längre fram’ och ett godkänt provresultat som ‘det var det, nu går vi vidare’.

Sen undrar jag, såhär i en eftertanke innan jag trycker på posta, om det kan finnas någon risk att elever får för sig att provresultat säger något om hur bra människor de är, kanske rent av i jämförelse med andra som skrivit samma prov, om lärare ibland råkar uttrycka sig på ett sånt sätt att man kan få intrycket av att de ser prov som människovärdesmätare snarare än avstämningar?

Den prostituerade och prostitutionen

Det lite lättsamma inlägg om manlighet jag hade tänkt skriva får vänta, först måste jag understryka något som borde vara självklart men tydligen inte är det:

Att behandla en prostituerad med respekt, att se på honom eller henne som en fullvärdig människa är inte i någon mån överhuvudtaget samma sak som att rekommendera någon till yrket.

Har vi det klart för oss?

Bra, då kan vi gå vidare.

Parental Advisory revisited

Efter en osedvanligt lättsam dag här på bloggen (min teori är att värmen fått min hjärna att koka sönder, helt enkelt, alternativ att högtrycket börjat släppa sitt krampaktiga grepp om oss) återför medias rapportering från rättegången mot Göran Lindberg tillbaka mig till vardagen igen:

En femtonårig flicka kliver helt modigt och rakryggad in i rättsalen och vittnar, öga mot öga, om hur Lindberg agerat mot henne. Vilken tjej! Jag är otroligt imponerad av hennes mod! Efter detta vågar hon inte bara vittna, utan göra det öga mot öga med mannen som ”äcklat sig” som hon uttrycker saken. Aftonbladet berättar:

Den 14-åriga flicka som Lindberg misstänks ha planerat en våldtäkt på, berättar i förhören hur Lindberg kontaktade henne på en telefonlinje.

Han sa att han var 16 år och hon lämnade tillslut ut sitt mobilnummer.

När han ringde hörde flickan att han lät äldre än vad han hade sagt. Han kunde ringa tio gånger om dagen. Om hon inte svarade sms:ade han och frågade varför hon inte tog hans samtal […]

Lindberg började föreslå att de skulle träffas. Han hotade med att komma och hämta henne om hon inte gick med på hans krav. Han skulle binda fast henne, berättade han […]

Hon berättar också att han hotade att mörda henne och våldta henne. Han ville att hon skulle skicka bilder på sig själv och ställa upp på sex.

Lindberg föreslog att de skulle träffas på ett hotell i Falun. Han hade köpt sexiga kläder och bokat ett rum. Efter några samtal erbjöd han henne pengar och smycken om hon ställde upp.

”Han skulle skämma bort mig”, berättar 14-åringen.

Expressen berättar om gripandet av Lindberg:

Lindberg greps i januari i år han när han var på väg till Falun för att träffa flickan. Med sig hade han en väska med avancerade sexleksaker, bland annat koppel och piska. Han åtalas för förberedelse till grov våldtäkt mot barn alternativt förberedelse till grov våldtäkt.

En av orsakerna till att Lindberg lyckades med sitt uppsåt att smälla i tösen att han var sexton år var att så många ungdomar träffas och pratar på nätet idag. De allra flesta är fina, trevliga, rara och fullkomligt normala ungdomar, och så måste det få vara. Att börja hojta på förbud eller begränsningar är fel väg att gå. Att fler föräldrar loggar in på siterna i fråga är också en tveksam metod – oberoende empiriska undersökningar om än med begränsat statistiskt underlag indikerar att när föräldrar samlas på ett ställe drar ungdomar vidare till ett annat. Det hade nog både du och jag också gjort när vi var i den åldern, om vi ska vara ärliga. Däremot vore det inte så dumt om ett antal kloka och omdömesgilla fritidsledare, t ex, fick en del av sin tjänst som ‘nät-skyddsänglar’ som dels finns där för ungdomar att prata med, dels kan hålla ett litet öga på åtminstone de öppna delarna av populära nätmötesplatser.

Lindberg är inte unik, men han tillhör lyckligtvis en relativt ovanlig sort i sin grymhet och sin preferens för väldigt unga flickor. Ingen av de kvinnor och flickor som utsatts för hans lustar, vare sig de är en del av rättegången eller inte, har någon skuld i det hela. De föll för hans manipulerande, att omväxlande hota och muta är fruktansvärt effektivt, och de har gjort misstaget att inte berätta om honom för någon.

Kanske för att de trodde att ingen skulle tro dem, han ansågs ju ändå vara en synnerligen hedervärd man.

Kanske för att de var rädda för att någon skulle säga som ofta sägs, att hon hade en del i skulden själv, som lät honom komma, som klädde sig som hon klädde sig, som faktiskt gick med på att träffa honom, som lämnade ut sitt telefonnummer.

Ingen av flickorna eller kvinnorna har någon del av skulden. Inte det minsta. Ingen av dem är vanärad, för evigt förstörd, smutsig eller lite mindre värd på grund av detta. Inte det minsta. De råkade ut för en galen hund när de trodde att de råkat på en trevlig familjehund. Otäckt och skrämmande, och man kan må dåligt av det länge efter. Men inget man behöver skämmas över.

Eller hur?