Just nu är det lite kämpigt att komma ihåg att de allra flesta människor, i de allra flesta områden av världen, är helt vanliga människor. Precis sådana som du och jag – unga och gamla, vackra på många olika sätt, omtänksamma, strävsamma, vardagliga människor som inget hellre vill än att få leva sina liv i en värld där vi kan mötas och skiljas, se oss om, upptäcka nya horisonter och förvalta de vi funnit. Tillsammans med människor vi älskar, med människor vi tycker om eller egentligen inte kan fördra, men har tålamod med och tolererar som de är. För att vi behöver varandra, vi behöver människor, och vi förstår att de behöver oss.
Twitter är alltid den första sidan jag öppnar, den första appen jag laddar ner, det första medium jag vänder mig till för att få en uppfattning om vad som händer just när det händer.
I dag händer #queeraberättelser, uppmärksammar mig Minasannaords på i sin blogg. Det är en tråd där människor helt enkelt delar glimtar från sitt liv och sin vardag för att göra det lättare för oss alla att bemöta våra medmänniskor med respekt och omtanke. Elever berättar om känslan av att inte våga tala öppet om sin förälskelse i skolan, inte för att det är för stort och pirrigt och nytt för att sätta ord på, utan av rädsla för att bli placerad utanför gemenskapen. Människor berättar om att behöva komma ut om och om och om igen, i varje nytt sammanhang. Om rädslan för att familjen ska få veta något. Om hur föräldrar bemött dem med skrik och våld och avståndstagande, ibland brutit kontakten, ibland tvingat sina barn att ta tillbaka, säga att de ljög, att de självklart inte är sådär konstiga.
Om hur de blivit tillsagda att inte umgås med ‘den där’ vännen på grund av hens läggning eller umgänge. Om sin längtan och önskan att vakna en morgon och bara vara en i mängden, bara vara som alla andra, slippa komma ut, slippa besvara frågor om sitt underliv, bara få vara. Om att välja att ge sken av att vara hetero för att kunna lägga fokus på något annat än sin läggning. Om hur mobbning och trakasserier omtolkats av lärare och skolor till något mer heteronormativt, som fel kläder, glasögon eller liknande. Om att ha blivit ombedd att tona ner sig, i en omgivning där hetropar hånglar loss helt öppet.
I en tråd som denna dyker trollen också upp, såklart. De uppför sig lika illa som de gör överallt annars, och är bara att scrolla förbi. Matar man dem har man dem i hasorna i eviga tider, och de är seglivade.
Läs i tråden, i synnerhet om du jobbar i skolan med unga människor. Det är väl investerad tid.
Den här lilla filmen utgör en brygga mellan romanen vi just avslutat och läsårets sista, avslutande kommunikationsprojekt. Vi ser den två gånger, eftersom det finns mer att se och reflektera över sedan vi delat våra intryck med varandra:
Vi lever i en fantastisk värld. Vi som lever här i Sverige lever i en värld där vi har friheten att älska den vi älskar, oavsett kön på samtliga inblandade, och vi kan göra det hur öppet eller privat vi själva väljer. Vi har en lagstiftning som säger att arbetsgivare inte får avskeda oss på grund av sexuell läggning, att teatrar, biografer, nöjesetablissemang, utbildningar etc skall vara lika öppna och välkomnande för alla, oavsett kön och sexuell läggning.
Inte heller denna frihet kan vi ta för given. Även denna frihet måste vi varje dag arbeta för att behålla, bevara och sprida. För många är denna frihet en dröm så till synes ouppnåelig att den knappt är möjlig att drömma, och vi har den. Det är vackert, och stort.
Vi vet vad som händer i Ryssland. Vi läser om det i tidningar, hör om det på sociala media, ser om det på TV. Och vi vet att det inte bara är i Ryssland. Vi vet att det händer på många platser i världen. Människor förnedras, torteras, stigmatiseras, förskjuts, dödas av ingen annan orsak än att de älskar. Det är varken rimligt eller anständigt.
Vad kan vi göra? Kan vi göra något alls?
Det är klart vi kan! Vi kan alla göra något, stort eller litet. Vi kan gå med i Prideparader. Oavsett vår personliga sexuella preferens kan vi gå med. Prideparaden är en manifestation för kärleken, och att gå med visar att du står upp för kärleken. Du behöver varken vara homosexuell eller queer för att stå upp för kärlek, du är välkommen som du är.
Jag är helt och fullt uppfylld av musik, av kärlek, av den omtanke, generositet och innerlighet som gör människor till så fullständigt fantastiska varelser. Kyrkan var, såvitt jag kunde se och förstå, fylld till sista plats, alla, sångare, musiker, kyrkans personal och publiken, var fantastiska, vackra och underbara. Och inte nog med det: det uppsatta insamlingsmålet på 5000 kronor uppnåddes många gånger om.
.
.
Och numret är fortfarande öppet, än är det inte försent att SMS:a BESEGRA 6402 till 72988 för att skänka 50 kr till insamlingen, eller sätta in valfri summa på Pg: 901986-0, Bg: 901-9514, Org nummer: 802005-3370
Tack, fantastiska människor, och särskilt tack till fantastiska Rickard Söderberg, som arrangerade det hela.
Den generella människan är en sexuell varelse. Mer eller mindre i olika perioder av livet och tillvaron, men mycket få människor lever ett helt liv utan någon sexuell period, Detta är en fullständigt naturlig aspekt av att vara människa, helt i klass med att äta eller sova, ett behov vi behöver ta hänsyn till och förhålla oss till på ett balanserat sätt.
Ungdomar utgör inget undantag. Tvärtom, med hormonerna rasande i kroppen och utveckling som sker i en halsbrytande takt tar de kroppsliga aspekterna av tillvaron lätt en väldigt stor del av fokus och uppmärksamhet. Så är det, det var likadant för de flesta av oss som en gång varit unga, och det kommer förbli så även i framtiden.
Ungdomar experimenterar och utforskar, och för att kunna utforska sin sexualitet utan att i onödan riskera att råka fortplanta sig, med alla de konsekvenser det innebär för en ung människas möjligheter och tillvaro, och för samhället i stort, är det rimligt att vuxenvärlden håller i minnet vad det innebär att vara ung och tillhandahåller preventivmedel. Det är en investering som lönar sig för oss allesammans.
Människan jag nämnde ovan är också i många aspekter en tuktande varelse. Det gäller villahäckar och krukväxter lika väl som sig själv och medmänniskor. Genom att tukta, anpassa, kontrollera och manipulera omgivningen, försöka få det som sticker ut mindre synligt eller rent av göra sig av med det, kan man få en känsla av att man har kontroll, att man tämjt världen omkring sig, att man skapat sig en trygg och förutsägbar plats. Genom att tukta, anpassa, kontrollera och manipulera behov, kroppsliga såväl som själsliga, hos sig själv, och andra, försöker man uppnå samma effekt. Det är olyckligt, och skapar ofta mer smärta än det skapar lugn.
Exemplet från Varberg, där en ung kvinna anmält att hon ombetts tona ner sin sexualitet och att inte ta med sin flickvän till skolan, eftersom det kunde förvirra och skrämma andra elever, är inte snyggt. Jag känner inte till omständigheterna kring det hela utöver vad som står i dagstidningarna. Kanske har flickvännen i själva verket två huvuden eller saxar i stället för händer och det är orsaken till att övriga elever skulle kunna bli förvirrade. Kanske rör det sig om ett missförstånd. Men kanske handlar det om att det, än i dag, faktiskt finns människor som uppfattar sexualitet, och i än högre grad homosexualitet, som så främmande att de helt enkelt försöker tukta bort den.
Det vore illa om det står så till i svenska skolor än idag.
.
(Jag borde kanske framhållit redan i inledningsstycket att det är skillnad på att sexblogga och att blogga om sex?)
Jag har inte alls skrivit särskilt mycket om den norska tragedin i juli i fjol, och så kommer det att förbli. Vi tänker på den allesammans just nu, många varför och hur och kan det hända igen passerar genom våra medvetanden.
Ändå är det nu som då en helt annan aspekt som strålar tydligare än allt annat, åtminstone för mig. Den 25 juli skrev jag om detta, och de ord jag skrev då är lika aktuella i dag:
Istället vill jag prata om människors okuvliga mod och godhet inför ondskans ansikte. Hur kärleken är större än hatet, hur omtanken finns överallt och lyser starkare än något annat […] Omtanken, kärleken och den tillåtande, öppna gemenskapen. Dessa vill jag prata om istället, ty de är så mycket större.
Om civila som utan att tveka gick ut med båtar, tog emot med filtar, kramar, kontaktade anhöriga. Om ungdomar som höll om varandra, stöttade och tröstade och fanns för varandra, in till sista hjärtslaget.
Människors ohejdbara omtanke, mod och innerliga mänsklighet vid själva helvetets förgård, det är vad som står fram tydligare än något annat för mig i detta.
Någon berättade för mig att man vet om man tittar på en planet eller en stjärna helt enkelt för att stjärnor tindrar och glittrar medan planeter lyser med ett stadigt sken, som månen fast mindre. Varför det är så har jag inte riktigt luskat ut ännu, men jag gläds åt att veta detta och känner mig genast mer astronomiskt orienterad*
Det var inte alls det jag tänkte prata om, men jag tänkte att det kanske är kul att veta.
I själva verket tänkte jag prata om något helt annat:
Jag, som är född under en vandrande stjärna, glömmer ibland att andra kan tillbringa tillvaron på ett mindre kringirrande sätt, och vara rätt nöjda med det. Det tycks mig fascinerande på ett exotiskt sätt, att man kan trivas bäst när man kan avgränsa sin tillvaro till ett geografiskt mycket begränsat område, helt utan att känna sig vare sig instängd eller begränsad. Jag anar att de människor som har den förmågan ser världen i ett helt annat ljus än jag ser den, och jag jobbar på att behärska min impuls att fråga ut dem för att försöka få en skymt av deras perspektiv.
Människor är rent generellt ett grundligt fascinerande släkte – så inbördes olika, med så olika önskemål, behov och sätt att tänka, agera, reagera och se på världen. Tack vare detta inte bara kan människor leva överallt på jorden, utan också trivas i alla olika slags miljöer. Och tack vare detta utvecklas och förändras de mänskliga samhällena hela tiden, ofta i förutsägbara, regelbundna mönster men rätt som det är i en helt oförutsedd riktning (att man i efterhand kan se vad som ledde till det som ledde till som ledde till betyder inte att det gick att se i förväg, med det man visste då)
Ja, det var ungefär allt jag har att säga om saken i kväll. Jag tror jag kommer återkomma till ämnet.
.
.
*via det utvidgade lärarkollegiet på Twitter lär jag mig att ”planets reflect light and shine, stars shine producing its own light, a twinkling light” och känner mig ännu mer astronomiskt orienterad. Tack!
You're no different to me 