… som alla andra kan…

Jag hör detta förtvivlans utrop flera gånger i månaden, ibland flera gånger i veckan. Inte bara jag, jag är övertygad om att de flesta som jobbar med människor i utveckling och lärande hör det titt som tätt.

Varför kan inte jag det som alla andra kan?

Ibland känns det förtvivlat. Man ser alla omkring sig hantera deadlines, planera sin tillvaron, pynta sig själv och sina hem, träna, göra fantastiska resor, laga fantastiska middagar, läsa massor med uppbygglig litteratur… *phu*… man blir rent matt bara man tänker på det! Hur hinner de? Hur orkar de?

Hinner de? Orkar de? Lever de verkligen de där perfekta, fantastiska liven där de tycks ha 28 timmar tillgängliga på varje dygn och eoner av energi?

Tja, en och annan, kanske, det är ofta dumt att generalisera för hårt, men vet du, de allra flesta är precis som du och jag. Otillräckliga, osäkra, oroliga, springer emellanåt från det ena till det andra som stressade illrar, frågar sig varför de inte kan, alla andra tycks kunna så då borde ju de själva också….

Det är bara så mycket lättare att se det här hos sig själv än hos andra, eftersom vi ser oss själva inifrån men andra bara utifrån.

 

Annonser

En sak om sociala media

Om bara en enda sak jag säger om sociala media någonsin når fram så hoppas jag det blir denna:

Varken plattform, design, hierarki, teknik, trender är avgörande. Allt handlar om människorna. Trevliga människor gör att människor återvänder, pratar, delar, interagerar och stället kommer till liv.

Vi vill veta att det finns någon där ute.

De där frukostuppdateringarna, ni vet, som många pratar så föraktfullt om. De där smålarvigt pekorala uppdateringarna om miljön kring sommarstället eller de där irriterande humblebraggiga bilderna av svindyra handväskor eller skor som fyller upp timelines över hela nätet. Just de där sakerna som får många att fnysa överlägset att de minsann inte fläker ut sina liv som andra gör, ni vet?

De är inte allt sociala media är, dessa lättviktiga uppdateringar, men de är en viktig ingrediens. Ty de bekräftar för oss att det faktiskt är människors röster vi ser. Riktiga, levande människor, med riktiga liv och riktiga behov av frukost, av att få bekräftelse på att just deras sommarstuga är fin, av att få dela glädjen över sina nya fina skor.

.

Somliga dagar tillhör somliga hus

Ni vet hur det kan vara. Vissa dagar är man bara en Hufflepuff.

.

.

Det finns värre dagar.

Gästbloggat på Re:flexbloggen

I anknytning till samtalet om skolan och sociala media som fick extra fart med torsdagens #skolchatt har jag gästbloggat på Re:flexbloggen om konferensen NGL 2012. En liten klok och stillsamt reflekterande konferens med fokus på människorna och det mänskliga i det digitala.

.

Det lättsammare inlägget om manlighet

På en annan plats i cyberrymden pågår ett samtal där vi försöker sätta ord på vad begreppet manligt egentligen innebär, rent konkret. Det går sådär, kan man väl säga, men det är trevligt.

De exempel som tas upp faller snart på att de ju inte alls är exklusivt manliga, kvinnor önskar och tänker och känner och vill och gör också samma saker. Det slog mig att en av svårigheterna med att försöka fånga det som alla män möjligen har gemensamt (utöver utvärtes vattenledning) ligger i att där finns alltför många parametrar som spelar in.

Det går ju att, om man yxar till det lite grovt sådär, dela in människor i olika kategorier. Vi har t ex kategorierna morgonrävar och nattugglor. Somliga sprätter upp i arla gryningsstund, pigga som glada laxar, andra möter gärna gryningen från andra hållet och jobbar som bäst när världen gått och lagt sig. Eller vi kan välja kategorierna huvud och kropp. Somliga människor befinner sig i sina huvuden och upplever kroppen närmast som ett transportmedel. Andra människor befinner sig mest i sina kroppar och upplever huvudet som en kommandobrygga för att styra den fantastiska kroppen. Eller så kan vi välja kategorierna man och kvinna. Det finns många fler kategorier, men min grafiska förmåga sätter stopp här.

Men redan här ser vi hur många olika sorters människor bara tre kategorier möjliggör. De allra flesta placerar sig någonstans in i en av kvadranterna, somliga hamnar på en av axlarna, en och annan hamnar förmodligen i mittpunkten och somliga, det måste vi också vara medvetna om, är både gröna och bruna (färgerna innebär inga värderingar, de är bara avsedda att illustrera olikheten, detsamma gäller placeringen av axlarna och skalorna)

Brun plupp är man, grön kvinna. Eller tvärtom, om ni tycker det känns bättre.

Det jag vill säga här är att varje människa är så komplex att chansen att alla män har så mycket gemensamt att en man från långt till vänster och högt upp i den övre vänstra kvadranten upplever sig ha mer gemensamt med en man från långt till höger och långt ner i den nedre högra kvadranten än han upplever sig ha med en kvinna från samma kvadrant som han själv är kanske inte jättegigantisk, direkt. Oh, de kan mycket väl komma väl överens, bli goda vänner, ha jättekul tillsammans, komplettera varandra och trivas enormt i varandras sällskap (innan ni läser vidare, tänk er fler parametrar, fler kategorier, och något fiffigt sätt att framställa det grafiskt som jag inte kan ge er) men inte för att de har jättemycket gemensamt, utan snarare tvärtom.

Jag borde kallat det här ‘det röriga inlägget om mänsklighet’ istället, märker jag, men min poäng är ungefär den att det nog kan vara roligt att definiera manlighet, men börjar man lägga värderingar i att det skulle vara bättre eller sämre än att befinna sig i någon av de andra kvadranterna, då har man missat poängen med att det finns så många varianter av oss.

Paradigmskifte

Ett paradigmskifte är i de flesta fall omvälvande för alla inblandade, på ett eller annat sätt. De tankebanor man vant sig vid leder plötsligt fel, förväntningar förändras och världen är inte längre densamma som den varit.

Ibland sker det så plötsligt, så brutalt och så omvälvande att vi känner hur världen rör sig under våra fötter, saker tycks byta plats precis utanför vårt synfält och vi känner oss vilse på platser och i situationer där vi kände oss fullkomligt hemma bara ett ögonblick tidigare.

Andra gånger sker det långsammare, mer gradvis, nästan smygande, och ger oss möjlighet att vänja oss och hitta vår position och funktion i det nya. Det kan kännas bättre, men orsakar ibland större problem när det blir uppenbart att den som håller fast vid det gamla hamnat väldigt långt vid sidan av.

Stefan Einhorn skriver i Vägar Till Visdom hur det inte alltid rör sig om samhälleliga omvälvningar, utan även saker på ett personligt, individuellt plan skiftar vår paradigm, och får oss att plötsligt tänka på saker eller företeelser på ett annat vis:

Vi kan komma till insikt om att vår partner under flera år har varit otrogen, vilket ger oss en helt ny syn på relationer och på livet. Någon oss närstående kan plötsligt dö, vilket gör att vi på ett chockartat sätt tvingas se tillvaron ur ett helt annat perspektiv. Eller också blir plötsligt och helt oförberett förälskade och får uppleva hur livet förändras.

När dessa paradigmskiften inträffar öppnar sig samtidigt möjligheter att tänka nytt – om vi bara har förmåga att ta till oss detta skifte av paradigm, i stället för att hänga kvar i gamla tankebanor (s 176)

Detta med att tänka nytt låter storslaget, och det är storslaget, hisnande magnifikt storslaget. Ställd inför detta kan man känna sig både liten och obetydligt, otillräcklig och rädd. Då är det inte lätt att våga ta klivet ut i det nya, okända, att våga hoppa över kanten utan att vara säker på vad som finns att landa i, att tänka nytt och våga släppa det gamla, trygga. Det, som fungerat så länge och med paradigmskiftet plötsligt bara upphört att fungera.

Ett bra första steg mot att tänka nytt kan vara att våga berätta om sina känslor. Ett annat bra steg är att våga fråga om det nya. Ytterligare ett annat är att hålla någon i handen och faktiskt släppa, helt och hållet, det gamla en stund och lita på att den man håller i handen kommer att leda en rätt.

Världen och vi

Oh vilken grandios rubrik till detta inlägg producerat av en värmepåverkad hjärna. Jag är rädd att nivån på inlägget inte riktigt lever upp till rubrikens storslagenhet, och hoppas ni har överseende med det.

Anne-Marie Körling skriver om trappstegstänkande. Vi beskriver ibland utvecklingsprocesser som trappor, med platåer där kunskaper befästs och görs till våra innan vi är redo att ta oss upp på nästa steg. Bilden är inte så dum, men Anne-Marie slår istället ett slag för annan form:

Jag tänker mig mer att utveckling är i en slags rund form, mer av cirkel. Jag tänker också på livets trappa som en ganska plan sak där det man en gång upplevde, gjorde, mötte kommer tillbaka. Inte möts man i springande fläng upp och ned för en trappa. Man möts där cirklarna stöter ihop igen, sammanflätas och så studsar man till lite för faktum att allt på något vis går igen.

Jag förstår hur hon tänker, tror jag, men håller inte med fullt ut. Det är ju nämligen så att även om man kommer tillbaka till samma plats, möter det man en gång gjorde och upplevde så gör man det inte som samma människa som man var då, hur gärna man än vill. Allt det man gjort och upplevt och varit med om under tiden som gått har påverkat och för alltid förändrat en som personer. Man har utvecklats, man har växt, man har andra förutsättningar och referenser.

Einstein beskrev, om jag inte missminner mig (och det händer titt som hela tiden, så rätta mig gärna om jag har fel), tiden som en spiral. Allt går runt, och man kommer då och då tillbaka till ungefär samma ställe, men ändå inte. Saker ser inte ut som de gjorde senast vi var här, de nycklar vi hade då passar inte riktigt, eller inte alls, koderna har bytts ut, växterna har växt och människorna förändrats medan tiden gått.

Och det här gäller ju inte bara oss som individer, det gäller samhället och världen också. Vi traskar på, lär oss saker, utvecklas och känner att vi behärskar vår position på det stora hela. Och så rätt som det är händer något som ställer allt det välkända på huvudet, ändrar förutsättningarna och vips har det välkända blivit främmande, vår kompetens blivit mindre och vår position mindre hemvan. Ångmaskinen dyker upp och rätt som det är behöver kraftkrävande moment som stånghammare eller kvarnar varken vatten eller vind utan kan placeras precis var som helst. Telefonen dyker upp, bilen blir var mans egendom, och våra livsmönster förändras till oigenkännelighet. Internet blir allmänt och världen förändras igen.

Ibland är det inte utan att man önskar att det faktiskt vore möjligt att återvända till en plats, en tid och den man själv var där och då. Bara en stund få vila i det välbekanta och hemvanda istället för att behöva tampas med detta nya och än en gång stå inför en nivå där man måste lära sig nytt för att kunna komma vidare.