Vetenskapen om #ADHD och medicin

En ny registerstudie från Karolinska Institutet visar att läkemedelsbehandling mot ADHD inte medför någon ökad risk för självmordsförsök och självmord, något som man tidigare befarat. Resultaten publiceras i vetenskapstidskriften BMJ.

– Vårt arbete visar på flera olika sätt att ADHD-läkemedelsbehandling med största sannolikhet inte kan kopplas till en ökad risk för självmordsförsök och självmord. Resultaten pekar snarare på att ADHD-läkemedel har en skyddande effekt, säger Henrik Larsson, forskare vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, som lett studien.

Bara häromdagen fick jag frågan vad jag skulle svara en förälder som kom till mig och frågade om hur hen skulle förhålla sig till den medicin en läkare skrivit ut till hens barn. Jag svarade som det är: jag är inte läkare och vill inte ta på mig det ansvar det innebär att råda och rekommendera kring någons medicinering. Jag skulle helt enkelt rekommendera personen att vända sig till ytterligare läkare, gärna specialister inom området, och ställa sina frågor där.

Jag tror ingen skulle fråga mig detta om det gällt medicinering vid diabetes, epilepsi, fotsvamp eller halsfluss, men när det gäller ADHD råder ibland andra tankegångar, och inte sällan läggs större vikt vid tro och tyckande än faktiskt vetenskap. Lika ofta leder detta till både lidande, svårigheter, stress, skam och utanförskap för den som behöver medicinen. Karolinska institutet presenterar en rapport kring ADHD-medicinering och självmord, samma vecka som jag fick ovanstående fråga från en av de medicin-skeptiker som högljutt tycker om andras hälsa. Forskningen visar:

För skapa klarhet i frågan har forskare vid Karolinska Institutet nu med hjälp av nationella patientregistret identifierat samtliga personer i Sverige som diagnostiserats med ADHD mellan 1960 och 1996, totalt 37936 personer. Dessa följdes sedan under åren 2006-2009 avseende läkemedelsbehandling och händelser som kunde kopplas till självmordsförsök eller självmord.

Bland annat jämfördes personer med ADHD under perioder med och utan läkemedelsbehandling. Forskarna kunde då konstatera att det inte finns något bevis för att behandling med ADHD-läkemedel ökar risken för självmordsförsök/självmord.

Forskningen visar alltså inte att självmordsrisken minskar. Det som har undersökts är nämligen det vanligt förekommande påståendet att adekvat ADHD-medicinering skulle leda till ökad suicidalrisk, och undersökningen visar att detta är en fördom, ett felslut, inte sant. ADHD-medicin ökar INTE risken för självmord.

Det finns många föreställningar kring den relativt nya diagnosen #ADHD. Somliga av dessa föreställningar, som den som presenteras i studien här ovan t ex, bygger på vetenskap och forskning. Andra bygger på välmenande omtanke och en önskan att ta hand om. Ytterligare andra på okunskap, fördomar, moraliserande och tyckande. Ett enkelt diagnostiskt test för att få en uppfattning om vilken slags föreställning som presenteras är att titta på tonen den presenteras i. Den första gruppen, den vetenskapliga forskningsbaserade, är ofta lågmäld, öppen med att det finns osäkra faktorer, att det kommer att komma ny forskning som nyanserar, öppnar nya insikter, förändrar eller vänder upp och ner på vissa aspekter. Den andra gruppen presenteras ofta med en kombination av käck och pigg uppmuntran i kombination med ett förminskande, lätt nedlåtande anslag kring personer med ADHDs kapacitet och förmågor. Den tredje gruppen känns igen på sin högljudda, kategoriska ton, ofta pepprad med värdeord som ‘stämpel i pannan’, ‘stigma’, ‘knarkmediciner’ etc.

ADHD är ett aber, ett gissel för såväl omgivning som individen. Lärare frustreras av hur snabbt det går när eleven med hög intellektuell kapacitet i kombination med känslorna utanpå, låg impulskontroll och hög perceptionsförmåga utan filter reagerar, plötsligt flammar upp i raseri, brister i gråt, faller ihop i en förtvivlad hög, frustar frustrerad över hur långsamt hen upplever att andra tänker. Människor i omgivningen tar illa upp över hur en person kan pyssla med sin telefon, pilla med något, rita, spela enkla spel, titta på allt utom den hen pratar med och kommunikationen faller så ihop i en hög av missförstånd. ADHD används ibland som en förklaring och en ursäkt för beteenden och ageranden som i själva verket beror på något helt annat, vilket leder till uppfattningen att även de ageranden och beteenden som faktiskt orsakas av ADHD kan hanteras genom att ‘skärpa sig’, ‘ta sig i kragen’, ‘rycka upp sig’ eller genom ‘förståelse och stöd’ på omgivningens villkor. Det är mycket olyckligt.

Annonser

Morrica om abort

Nej. Hur det gick till när den graviditet som kvinnan önskar avbryta uppstod är inte en relevant frågeställning i sammanhanget. Hur hennes familjesituation ser ut är inte heller en relevant frågeställning. Huruvida hon fattar beslutet efter ett fostervattensprov, ett ultraljud eller någon annan undersökning är inte relevant. Inte heller hur hennes socioekonomiska situation ser ut, hur hennes bildningsbakgrund ser ut, vilken position på arbetsmarknaden hon har. Hennes sexuella preferenser är fullständigt irrelevanta. Inte heller hennes klädstil, religion, kultur eller livsval i någon annan aspekt är det minsta relevant. Det angår helt enkelt ingen annan än henne själv, i sammanhanget.

Att aborten utförs av utbildad, kunnig och respektful personal i steril, välutrustad miljö under kontroll från vederbörliga myndigheter, att hennes medicinska situation följs upp och hon erbjuds stöd och rådgivning efteråt, samt att hon fullt ut kan lita på sekretessen, oavsett om hon är sjutton eller fyrtiosju, oavsett var i landet hon bor, är relevant. Att det är hon som avgör huruvida aborten skall utföras eller inte är relevant. Att hon har samma rättigheter oavsett var i landet hon bor är relevant. Oavsett vem hennes gynekolog är. Oavsett vilken barnmorska hon vänder sig till, oavsett vilken kurator hon möter. Oavsett vilken samhällsklass hon tillhör. Oavsett om hon har pengar eller inte.

Att hon bemöts med exakt samma respekt före, under och efter aborten som alla andra människor är relevant.

Frågor på det?

Elevers integritet

En artikel i DN om en artikel i New York Times har väckt viss uppmärksamhet. DN beskriver den amerikanska artikeln:

Artikeln bygger på råmaterial från myndigheten Centre för Disease Control (CDC), mest känd för att arbeta med smittskydd. CDC har telefonintervjuat 76 000 föräldrar under 2011 och 2012.

Räknat över hela skolåldern tydde svaren på att 15 procent av pojkarna och sju procent av flickorna bedömts ha adhd. I åldersgruppen 14–17 år hade 19 procent av pojkarna fått diagnosen adhd och 10 procent av flickorna.

I artikeln framhålls en risk för dels för att diagnosen ibland ställs alltför lättvindligt på otillräckligt underlag, ofta efter påtryckningar från föräldrar som bekymrar sig över barnens skolresultat, dels risken för att de mediciner som ofta gör det möjligt för människor med ADHD att utveckla sin formidabla potential på rimliga villkor används som en genväg till bättre betyg eftersom fokus, ork och driv förbättras, trots att medicinen medför dokumenterade medicinska risker hos den som tar medicinen utan att ha ett verkligt medicinskt behov av den. I den amerikanska artikeln:

Because the pills can vastly improve focus and drive among those with perhaps only traces of the disorder, an A.D.H.D. diagnosis has become a popular shortcut to better grades, some experts said, with many students unaware of or disregarding the medication’s health risks.

Det funderas en del kring medicinering i svenska lärarkåren. Framför allt, att döma av det jag hör, kring om elever som medicineras verkligen behöver medicineras, om det inte egentligen skulle räcka med förändringar i klassrumsarbetet, undervisningen, den sociala situationen, hemsituationen, kosten etc.

Resonemanget bortser ofta från två väldigt viktiga aspekter:

Dels det faktum att den som tar medicinen utifrån ett faktiskt medicinskt behov gör det för att det förbättrar hens tillvaro generellt, inte enbart och kanske inte ens främst för att klara skolan eller klassrumsituationen.

Dels det faktum att medicinering görs utifrån läkares medicinska bedömning. Huruvida elev medicinerar eller inte är strängt taget elevens privata angelägenhet, och inget som läraren skall lägga sig i eller värdera.

Det handlar om elevers integritet, om deras privata sfär och aspekter som påverkar deras tillvaro långt efter att de lämnat klassrummet bakom sig. Det bör vi respektera, gör vi inte?

Man hoppas ju, det gör man

Den kostar samhället en hel del, den stänger sjukhusavdelningar och förskoleavdelningar, ställer till trafikolyckor och personligt lidande. Den kan tyckas frustrerande och irriterande, om än i de flesta fall tämligen harmlös, men för många är den rent av dödlig.

Men nu finns hopp!

Vilket virus som orsakar vinterkräksjukan är känt sedan länge, men vad det är som gör att man faktiskt kräks har varit höljt i dunkel. Ett forskarteam, lett av professor Lennart Svensson vid Linköpings universitet, har nu hittat vad det är som ger upphov till kräkning­arna […] Varje år dör mer än 800.000 barn i fattiga länder av uttorkning, på grund av diarréer och kräkning­ar orsakade av mag- och tarmsjukdomar. Om vi kan förhindra kräkningar blir det lättare att ge en oral salt-sockerlösning till barnen, och då skulle vi kunna rädda många liv, säger Lennart Svensson.

Forskarna föreslår att ett läkemedel, som i dag används mot illamående och kräkningar vid cancerbehandling, också kan användas för att stoppa kräkningar framkallade av rotavirus och vinterkräksjukan.

Man hoppas, det gör man. Forskning är kostsamt, men det betalar sig väl.