I kris

En människa i kris varken agerar eller reagerar rationellt eller förutsägbart. Ingen krisreaktion är identisk med en annan, även om det ofta finns gemensamma mönster och faser. Det måste omgivningen vara medveten om, och förhålla sig till. Människan i kris kan säga och göra saker som är både överilade och destruktiva, berövad sitt vanliga sinne för proportioner och konsekvenser. Det måste omgivningen också vara medveten om, och förhålla sig till.

Att förhålla sig till kan i detta sammanhang innebära många saker. Det kan innebära tröst, och omtanke. En kram, en varm filt, ett mål mat, en kopp te och tålmodigt lyssna medan personen i kris ältar på det sätt vi människor ibland behöver göra för att få saker i perspektiv, eller bara sitta kravlöst tyst intill medan personen i kris sitter lika tyst.

Det kan också innebära att låta personen ösa ut sin frustration och förtvivlan utan att döma hen för detta, och utan att kräva en ursäkt efteråt. Det kan innebära att efter bästa förmåga skydda personen och personer i hens omgivning från konsekvenser av irrationellt och/eller oförutsägbart agerande. Att säga ifrån, att hindra personen från att t ex sätta sig i bilen och ge sig ut i kvällstrafiken. Det kan till och med innebära att med ett jämnmod sprunget ur insikt om att det är ett inte ovanligt sätt att krisa uthärda att ett visst mått av skitsnack och paranoia riktas mot omgivningen.

Det är lättare för den omgivning som minns att vi alla hamnar i kris ibland, och ingen av oss är fullt rationell i det läget. Det är ok.

 

Annonser

Första advent

med allt vad det innebär av förväntningar och förhoppningar och pynt och ljus och mys och allt vad det nu kan vara man har för traditioner.

En liten tradition jag har är att någon gång under advent visa den här filmen här i bloggen. Jag vill inte på något vis dämpa stämningen, bara påminna om att det finns barn som har det på annat sätt här i världen. Och man kan göra något för att ge dem också en julklapp.

Det var bara det.

Glad advent på er

På tröskeln till en ny värld

Vi har alla stått där. Lite blygt, lite försiktigt avvaktande, dolda bakom halvt fråndraget draperi, på tröskeln till en ny värld. Lyssnat på rösterna, Kikat lite. Försökt skapa oss en uppfattning om vad som väntar om vi skulle smyga fram, ta steget ut i den nya världen. Vilka är de, de som befolkar den? Är de så främmande som de ser ut? Är de snälla? Är vi välkomna? Kommer de ta emot oss, eller kommer de vända sig mot oss? Kommer de överhuvudtaget att låtsas om oss?

Och hur uppför vi oss i den här nya världen? Vilka sociala och kulturella koder gäller, och vad händer när vi utan att mena det råkar bryta mot dem? Blir vi hånade, utstötta, bestraffade eller kommer någon ta sig an oss och visa oss till rätta? Finns det någon etikettsbok vi kan konsultera?

Det är läskigt, tröttande, skrämmande att ta en ny värld i besittning, finna sin plats i den och göra sig hemmastadd. Men det är också spännande, berikande, roligt, fantastiskt och på alla sätt värt det, och det går fortare än man tror när man står där blyg på tröskeln att hitta en liten plats där man kan känna sig hemma. Visst kommer man göra bort sig, visst kommer man råka trampa fel och hamna i läskiga, skrämmande, pinsamma, farliga, jobbiga situationer. Men minst lika ofta, ja, oftast oftare, kommer man råka trampa rätt och hamna i underbara, förtjusande, välkomnande, bekväma, hemtrevliga, ljuvliga situationer.

Ta steget ut över tröskeln, ut i den nya världen. Det är värt det. Jag lovar.

Vilken kväll!

Jag är helt och fullt uppfylld av musik, av kärlek, av den omtanke, generositet och innerlighet som gör människor till så fullständigt fantastiska varelser. Kyrkan var, såvitt jag kunde se och förstå, fylld till sista plats, alla, sångare, musiker, kyrkans personal och publiken, var fantastiska, vackra och underbara. Och inte nog med det: det uppsatta insamlingsmålet på 5000 kronor uppnåddes många gånger om.

.

.

Och numret är fortfarande öppet, än är det inte försent att SMS:a BESEGRA 6402 till 72988 för att skänka 50 kr till insamlingen, eller sätta in valfri summa på Pg: 901986-0, Bg: 901-9514, Org nummer: 802005-3370

Tack, fantastiska människor, och särskilt tack till fantastiska Rickard Söderberg, som arrangerade det hela.

Tårar, handskar, mat och kramar

Jag har precis laddat ner Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, har bara sneglat på de första sidorna ännu och återkommer när jag läst mer.

Jag minns den tiden han skriver om så väl. Inte för att jag jobbade på sjukhus då utan för att reaktionerna på HIV, AIDS, HTLV-3 eller, som det ibland lite finkänsligt kallades, ‘den där sjukdomen’ eller mindre finkänsligt ‘bögpesten’ var så tydliga. Det är svårt, tror jag, att föreställa sig vilket naivt och godtroget samhälle som drabbades av denna farsot, och människor pendlade mellan två ytterlägen – antingen total förnekelse och avståndstagande, eller så den demonstrativa acceptans och naturlighet som skulle visa för den drabbade att man fortfarande såg honom – det rörde sig i människors föreställningsvärld uteslutande om homosexuella män som kunde drabbas av denna sjukdom – som en människa vilken som helst. Det fanns inga mellanlägen, men även i det yttersta acceptansläget fanns ett avståndstagande – jag minns en vän som med sorg i rösten berättade om hur de hemsjukvårdare som kom till honom medan han fortfarande orkade bo hemma mellan varven gärna kramade honom, men fick något panikartat i blicken om han ville dela en måltid med dem eller så bara bjuda på en kopp kaffe.

Det var svårt och obegripligt, alltför overkligt för att hantera naturligt. Nu ska jag läsa boken, och under tiden kan ni veta att man inte blev ett dugg smittad av att dela en måltid eller fika tillsammans. Jag provade många gånger, han var så duktig på att baka småkakor.

om Norge

Jag har inte alls skrivit särskilt mycket om den norska tragedin i juli i fjol, och så kommer det att förbli. Vi tänker på den allesammans just nu, många varför och hur och kan det hända igen passerar genom våra medvetanden.

Ändå är det nu som då en helt annan aspekt som strålar tydligare än allt annat, åtminstone för mig. Den 25 juli skrev jag om detta, och de ord jag skrev då är lika aktuella i dag:

Istället vill jag prata om människors okuvliga mod och godhet inför ondskans ansikte. Hur kärleken är större än hatet, hur omtanken finns överallt och lyser starkare än något annat […] Omtanken, kärleken och den tillåtande, öppna gemenskapen. Dessa vill jag prata om istället, ty de är så mycket större.

Om civila som utan att tveka gick ut med båtar, tog emot med filtar, kramar, kontaktade anhöriga. Om ungdomar som höll om varandra, stöttade och tröstade och fanns för varandra, in till sista hjärtslaget.

Människors ohejdbara omtanke, mod och innerliga mänsklighet vid själva helvetets förgård, det är vad som står fram tydligare än något annat för mig i detta.

Låt oss indigneras

Jag är lite udda i vissa aspekter. Jag säger inte detta för att kokettera med exotisk fjäderdräkt eller fiska efter försäkringar om hur jag visst är fullkomligt normal. Istället är det ett torrt konstaterande:

Morrica är udda. Konstig. Avvikande från många normer. Komplett obegriplig i vissa aspekter.

Det är du som läser här också.

Det är helt normalt. Avvikande är vi allesammans, på olika sätt. Det är som det ska, inget att vara rädd för och inget att försöka bekämpa, inget att försöka dölja eller generas över. Vore vi inte det hade vi fortfarande stått tvekande vid savannens kant, blygt mumlande ”uggaboff?” inför detta storslagna outforskade okända lockande spännande potentiellt livsfarliga landskap.

På samma gång är jag i andra aspekter så helt och fullt ut normal att det är tråkigt. Jag delar många värderingar med många av er, och ni med varandra, vi ser på många sätt samma horisont från samma utsiktspunkt, och även om våra referensramar skiljer sig en smula har vi mer gemensamt än vi har som skiljer oss åt. Var inte ledsna för det, det är också som ska.

Jag tror att detta är en av orsakerna till den mycket mänskliga gemenskapssökningen som t ex manifesteratdes i den kollektiva indignationen över genusaspekten i uttalanden i svensk tv från en amerikan man som deltog i en norsk talkshow (jag lyckades givetvis missa även denna tv-händelse, men det var i gengäld väldigt trevligt på puben så jag beklagar mig inte) Man kastar ut sin indignation för att visa att man delar denna värdering med de kringstående, och får man medhåll kan man för en stund känna sig helt normal.

Det är också normalt. Man vill höra till, gruppens styrka och samlade kunskap ger både skydd och trivsel.

Men trots detta vill jag påminna om att det är viktigt att åtminstone ett ögonblick då och då stanna upp, bryta mönstret, avvika och kritiskt ifrågasätta gruppens kollektiva agerande. Går man verkligen åt rätt håll? Är det verkligen så att man delar den värdering man ger uttryck för i syfte att markera gemenskap? Ibland blir svaren tveklöst ja, men frågorna måste man ställa sig ändå. Ibland är man mer tveksam, och ibland blir svaren till och med nej.

Det kan bli en ruskigt jobbig situation. Hela den gemensamma indignationen kan komma att vändas mot avvikaren. Det är en ruskig kraft. Man kan känna sig väldigt liten när man står där och avviker. Kanske kan det hjälpa lite att hålla i minnet att man inte är den enda som avviker, även om det känns så?