Vardagsekologisk mat

Jag gick till den lilla kvartersbutiken nyss för att handla såna där småsaker som lätt glömts och ändå akut behövs, ni vet, och reflekterade medan jag plockade ihop mina varor över hur utbudet av ekologiska varor ökar nästan från dag till dag. Fler varuslag, och fler varianter av de olika varuslagen.

Och inte nog med det – de ekologiska varorna skyltas nu upp lika ivrigt som de där andra. Den ekologiska salsan står intill den andra salsan, och har en liten trevlig grön skylt på hyllkanten. De ekologiska bananerna ligger intill de andra bananerna, och har en trevlig liten flagga. Den ekologiska sojamjölken står mitt ibland den andra, de ekologiska äggen tar större plats på hyllan än de andra, och är synligare i sina designade kartonger.

Priset är ofta ungefär detsamma som på de där andra varorna, om de inte jämförs med lågprisutbudet (och som vi väl alla vet så finns det en orsak till att lågprisutbudet är just lågpris, och den orsaken är aldrig under några omständigheter att handeln vill göra en social insats) och glädjande nog är ofta de ekologiska varorna de som tar slut innan de där andra.

Och detta i ett område där varken miljö, ekologi eller långsiktig hållbaret är något som direkt står på agendan.

Jag gläds.

Då, nu och sen

Det är så lätt att tänka sig att vi lever i den bästa av världar. Att trots att allt inte är bra så är det så bra som det kan vara. Att saker kommer fortsätta i invanda hjulspår, de villkor som gäller i dag kommer gälla i morgon och de stötestenar vi lärt oss var de ligger kommer vara de vi måste hantera framgent också.

Att det gäller ekonomi, att det gäller politik, att det gäller miljö och sedvänjor och värderingar och vår egen relevans och status i samhället.

Jag är gammal. Jag har grått hår, och jag har levt genom många olika eror. Jag har sett och upplevt hur värderingar, tankesätt, ekonomi, samhällstrukturer, nationsgränser, teknologi, medicinska landvinningar  och möjligheten till utbildning förändrats. Somligt är sig likt, men mer är förändrat,

Andreas Cervenka beskriver i sin söndagkrönika den fjärde november skillnaden mellan det som var och det som är:

Ni känner igen storyn. En hyggligt framgångsrik direktör född någon gång efter kriget hänger av sig den dubbelknäppta kavajen för att lagom till 60-årsdagen låta sig omslutas av den förmånsbestämda pensionens varma och trygga famn. Han kan berätta om en fantastisk resa: född under enkla förhållanden (farsan var arbetare), universitetsstudier (tack staten!) därefter klivet in i arbetslivet (jobb fanns hur mycket som helst) och så en trivsam seglats genom industrin i hyfsat frisk medvind.

Lägg till det ett pensionskonto som fick en trevlig skjuts av 80- och 90-talens aktiefest och den välbelägna mexitegelvillan som trettio års boprisrally och lite 70-talsinflation förvandlat till en obelånad valutareserv i 10-miljonersklassen.

Men tiderna förändras. Den eviga tillväxten är inte evig, och truismen att ekonomin hela tiden expanderar är inte längre något man kan slå sig till ro med:

Att varje generation kommer att få det bättre än sina föräldrar är en kalkyl som länge varit självklar. Men är något på väg att hända? Tidningen Financial Times konstaterar att de som gör entré på arbetsmarknaden i Storbritannien idag är de första som ser ut att få nöja sig med en magrare skörd än sina föregångare.

Samtidigt har de på väg in i pensionen det bättre ställt än några andra seniorer i historien. För första gången sedan data började samlas in för 50 år sedan har den disponibla inkomsten för britter som är 60-plus passerat den för personer mellan 20 och 30. Tas även kostnader för boende med i kalkylen har även 70- och 80-åringarna det bättre än Iphone-generationen.

Det här borde vi veta, allesammans. Tiderna förändras, villkoren förändras. Industrisamhället faller samman i en rykande slagghög bakom oss, och hur det nya kommer att se ut kan vi bara spekulera om. Jag ska inte förneka att det är nog så nöjsamt att spekulera, försöka se vilka vägar världen kommer ta utifrån tidigare mönster, men ingen av oss vet. Det enda vi kan vara säkra på att framtiden kommer att skilja sig ungefär lika mycket från den tillvaro vi växte upp i som dagens verklighet skiljer sig från Bullerbyn.

Och det är lite bra att hålla det i minnet när man diskuterar saken.

.

Klassrumsinredning

Second Hand är ett koncept jag tycker om. Dels utifrån miljömässiga aspekter – att föremål tillverkas för att fortsätta användas, trots att den förste användaren tröttnat på dem, i det ena efter det andra sammahanget tills de faktiskt nötts ut helt är långsiktigt hållbarare än att föremål tillverkas för att hålla ungefär tills den första användaren tröttnat och sedan slängas.

Second Hand och loppmarknader är de första ställen jag går till för att hitta de där små sakerna som gör klassrummet lite mer personligt och ämnesanknutet. Grekiska urnor, dödskallar, tigrar och sånt, ni vet.

Häromdagen hittade jag en trevlig ljusstake (den är nedpackad fortfarande, så ingen bild i dag, kanske kommer en när jag fått den på plats om jag kommer ihåg det) som kommer att placeras i en fönsterkarm. När jag satt på bussen hem med den i knät mötte jag en ung bekant som nyfiket frågade vad jag handlat. Jag berättade, och talade om vad jag planerade använda ljusstaken till.

‘Åh, varför gör våra lärare aldrig sånt? De bryr sig inte om att det är fult i klassrummet där vi ska vara…’

Jag tror att även denne unge människas lärare visst bryr sig om det, och förmodligen också besväras av att klassrummen ser risiga ut. Men orden och den längtande sucken vid åsynen av den småsak i sammanhanget denna ljusstake ändå utgör påminde mig om att det inte alls är säkert att eleverna är medvetna om detta, och att många elever upplever det som en omtanke om läraren visar att hen bryr sig om hur det klassrum där eleverna tillbringar så många av sina läsårstimmar faktiskt ser ut. Småsakerna gör skillnad. En blomma på katedern för den som har tålamod med sådana, hyggligt fräsha elevarbetsplatser där förra gruppens kvarglömda godispapper städats undan, att stolarna står rimligt prydligt vid bordet i stället för lite hur som helst, en genomtänkt väggdekoration gör skillnad för elevernas humör, därigenom för elevernas lärandevardag och i förlängningen också för lärarens arbetsvardag.

Jag är också medveten om hur begränsad budget många skolor och många lärare har att röra sig med, och återkommer därför till samma plats där jag började inlägget – Second Hand och loppmarknader. Det som tjänat ut på ett ställe kan göra stor skillnad på ett annat, där säljs mycket skräp men mycket som faktiskt pryder sin plats också, och priserna är ofta mycket överkomliga.

Isande Rosling

Hans Rosling skriver i dag i DN om en klimatnyhet media talar mycket tyst om:

 Riktigt otäckt blir det när medierna inte ens rapporterar. Följaktligen är det inte medierna som rapporterar den otäckaste nyheten denna sommar. Den nyheten finner jag på hemsidan hos Centret för is- och snödata i Colorado. Där har jag dag för dag följt hur polarisen denna sommar smälter i rekordfart. Nu är det öppet vatten från Atlanten till Stilla havet. Det tidigare rekordåret var 2007. Då var den istäckta ytan i slutet av sommaren bara 70 procent av genomsnittet under 1900-talets två sista årtionden. Efter 2007 följde dock tre år med lite större istäckta områden. Man började nästan hoppas att klimatskeptikerna skulle ha rätt.

Men i sommar bar det av i rekordfart igen. Isytan somrarna 2007 och 2011 ligger långt under slumpvariationen under tidigare årtionden.

Detta är inte goda nyheter angående vare sig klimat eller utveckling, om nu någon till äventyrs gick omkring och väntade sig sådana. Tvärtom. Men, understryker Rosling, det är ingen större poäng längre med att titta på hur det rasar omkring oss. Vi vet att det rasar. Låt oss istället, uppmanar Rosling, vända blicken mot de motåtgärder vi vidtar eller skulle kunna vidta och se om de har någon effekt:

Klimat- och energiforskarna är säkra på att omställningen till ett nytt grönt energisystem kommer att ta lång tid. Omställningen måste därför ske innan vi säkert vet hur allvarlig klimatändringen skulle bli om vi inget gjorde. Det viktiga är nu således inte att mäta isminskningen, utan att mäta effekten av våra motåtgärder. Så varför mäter inte regeringen utsläppen av koldioxid med samma intensitet som de räknar pengar?

Förra veckan rapporterade SCB att den svenska nationalinkomsten vuxit med 5,4 procent under det andra kvartalet 2011. Rapporten kom en månad efter kvartalets slut. Anders Borg kan mysa över 6,4 respektive 5,4 procents ekonomisk tillväxt under de två första kvartalen 2011.

Men miljöminister Andreas Carlgren har ännu ingen aning om koldioxidutsläppen under 2010. Ministern tycks ha mycket is i magen. Till skillnad från Borg så mäter han CO2-utsläppen på årsbasis, och han väntar lugnt i 11 månader innan han får veta vart trenden pekar. Regeringen tycker uppenbarligen att pengar är minst tio gånger viktigare än klimatet […]

Att regeringen är trög med utsläppsdata är trots allt förståeligt, men att oppositionen med det växande Miljöpartiet inte kräver snabbare rapportering är obegripligt. Vill oppositionen inte ha en datastyrd energidebatt? Data behövs när de uppenbara riskerna med kärnkraften ska vägas mot de lika uppenbara riskerna för klimatförändring från fossila bränslen. Sverige och Frankrike har ungefär dubbelt så mycket produktion av kärnenergi per invånare, och nära halva utsläppet av koldioxid, jämfört med Japan och Tyskland. Det är förvånande att kärnkraften diskuteras separat från klimatdebatten.

Tyvärr lär vi få ett dystert besked den 14 december: den ekonomiska tillväxten i Sverige har sannolikt skett till priset av ökade koldioxidutsläpp. Om det finns några politiska ungdomsförbund som tar sitt ansvar slipper vi vänta till lucia 2012 för att få veta vad som händer med utsläppen under 2011.

Rosling har rätt, och jag vill lyfta två aspekter särskilt:

– vi behöver uppdaterade, aktuella data* för att kunna föra en vettig klimatdebatt. Vi behöver helt enkelt veta vad vi pratar om.

– det är sannolikt ungdomarna som kommer att driva fram de förändringar som behövs. Carlgren tycks nöjd där han sitter, till och med miljöpartiet tiger i frågan.

Som tur är behöver vi ju inte vänta på Carlgren för att börja agera på ett mer hållbart sätt. Man kan t ex köpa ett par tygkassar och bära hem sina dagligvaror i, istället för att köpa plastkassar. Man kan välja att äta vegetariskt en gång i veckan, eller rent av alla vardagar om man vill. Man kan välja att ta bussen ibland, fast det är krångligare och tar längre tid. Man kan, trots SJ, välja tåg istället för flyg, även om det kräver en hel del planering, väl tilltagna marginaler och viss backup-planering. Har ni fler förslag på rätt enkla saker man kan ändra på utan att behöva ändra hela sin livsstil? Dela gärna med er av dessa, sharing is caring!

 

*data, inte dator. Orden benämner olika fenomen, trots den olyckliga ljudlikhet i svenskan. Vi kan använda datorer för att få en överblick över all den data vi samlar in. Dock kan vi faktiskt, om det kniper, göra detta utan datorer. Vi kan inte göra det utan data.

Vardagsvegetarian

Johannes Forssberg har läst boken Äta djur av Jonatan Safran Foer. Han funderar kring hur det kan komma sig att, trots att vi ju egentligen vet hur det ligger till med djurhållning, hälsa, ekonomi och miljöpåverkan, ändå obekymrat fortsätter att äta kött.

 Med mina personliga insikter i hur djup den nödvändiga förträngningen är, har jag svårt att tro att Jonathan Safran Foers skakande, och i Sverige nyutkomna, bok ”Äta djur” kommer att leda till något större uppvaknande. Men han har ett bra och pragmatiskt råd: försök att äta mindre kött, om du är en sådan som vet att du ändå inte kan hålla storstilade löften om plötsligt vegetarianism. Det finns inget annat sätt att minska djurplågeriet och miljöförstöringen än att vi kraftigt minskar vår köttkonsumtion.

Graham Hill vet precis hur svår tanken på att avstå kött kan vara att tänka, och han har ett superenkelt förslag på en lösning:

Föreställ dig din sista hamburgare.

Så mitt sunda förnuft och mina goda intentioner hamnade i konflikt med mina smaklökar, och jag beslöt mig för att göra det ”senare” och föga överraskande, blev ”senare” aldrig av. Låter det bekant?

Så, funderade jag, kan det finnas en tredje lösning? Jag tänkte på det, och jag kom på en, och jag har gjort det det senaste året, och det är jättebra. Det kallas vardagsvegetarianism. Namnet säger allt. Inget med ett ansikte, måndag till fredag, på helgen – ditt val. Enkelt! […]

Så snälla, fråga er själva, för er hälsa, för er plånbok, för miljön, för djuren, vad hindrar er från att ge vardagsvegetarianism ett försök? Det är ju faktiskt så, att om vi, allesammans, åt hälften så mycket kött så vore det som om hälften av oss vore vegetarianer!

.

Men det här med vegetarisk mat, är det inte väldigt svårt, och blir det inte rätt tråkigt att bara äta sallad? Jo, sannolikt vore det hur tråkigt som helst att bara äta sallad, men vegetarisk mat är inte sallad. Sallad är sallad, och mat är mat. Här, och här, och här finns t ex en massa recept och idéer.

Nog vore det värt att testa? Ge det t ex tre månader och se hur det känns?