På förekommen anledning

Det förekommer att människor av olika anledningar vill ge mig ett intryck av att de känner mig väldigt väl.

Ibland går det bra. Ibland blir det lite fånigt. Ibland blir det jättefel. Och det kan bli pinsamt och dumt och förstöra stämningen på alla möjliga vis.

Därför har jag satt samman en liten lista över saker som ibland ställer till det. Det är ingen önskelista, ingen kravlista, ingen checklista som någon förväntas hålla reda på, och inget som bör tas sådär väldigt allvarligt, utan bara lite public service, och bara för den som faktiskt faller in under kategorin person som av okänd anledning önskar ge intryck av att känna Morrica väldigt väl. Ni andra kan se den som kuriosa eller strunta i den:

Tips på saker som kan vara bra att känna till för den som av okänd anledning önskar ge intryck av att hen känner Morrica väldigt väl:

Morrica äter inte kött. Alls.

Morrica dricker inte mjölk. Äter däremot ost.

Morrica dricker rätt mycket kaffe, företrädesvis med sojamjölk. Laktosfri mjölk är inte ett fullgott alternativ.

Morrica är glutenallergisk. Det är mer gluten i vegetarisk mat än man tror.

Morrica läser många böcker, i många genrer. Morrica lyssnar på många olika sorters musik, i många genrer. Klädstilen (somliga skulle rynka pannan mot användningen av begreppet stil i sammanhanget) reflekterar inte alla dessa genrer.

Morrica är generös med sin tid. Morrica blir väldigt irriterad när någon tar för sig av hennes tid som vore det hens egen.

Morrica tänker ibland på sig själv i tredje person. Kanske hänger det ihop med att:

Jag tänker många tankar samtidigt. Jag har uselt arbetsminne. Somliga skulle säga att jag inte har något. Jag har uselt lokalsinne. Somliga skulle säga att jag inte har något. Jag trivs med det. Det ger mig möjlighet att tänka i ett rasande tempo ibland. Det gör mig också tankspridd. Den som känner mig tar det inte personligt.

Jag är beroende av min telefon. Det hänger ihop med punkten ovan. Telefonen är mitt arbetsminne, och mitt lokalsinne. Det som inte står i telefonen, och har försetts med ett larm, finns inte.  Den som känner mig tar det inte personligt.

Jag ser argare ut än jag är. Jag är argare än jag ser ut.

Frågor på det?

Teknikmagasinet i går

Ja, vi hade ärende dit, och eftersom jag är en modern människa med instagramkonto och allt finns givetvis fotodokumentation från besöket.

<bild här>

Det ni ser på bilden är känslan när man inser att nej just det, vi gjorde ungefär allt annat man kan göra i just det köpcentrum vi befann oss i, men till Teknikmagasinet gick vi inte. Vi gick förbi det. Kanske rent av flera gånger, det är fullt möjligt. Men vi gick inte in, ty det hade vi helt glömt att vi skulle göra.

*suck*

Oh well. Det är bara oktober än.

Nina Hagen

Jag har då och då berättat om mitt aningen nyckfulla minne. Nu har det slagit till igen, och vägrar absolut att låta mig minnas med vem det var jag pratade om särpräglade artister. Jag minns att det var någon, och jag minns att det var ett mycket givande samtal, något jag uppskattar innerligt, så i förhoppningen att personen, vem du än är, läser min blogg:

Nina Hagen, här tillsammans med de finska cellisterna Apocalytica:

.

Jag är ledsen, jag kommer inte ihåg…

Deeped skriver om konsekvenser av obalans i signalämnen i hjärnan, noradrenalin och serotonin bland andra. På senare tid har ämnet då och då kommit upp i olika sammanhang och Deepeds inlägg understryker ytterligare det oerhört viktiga faktum att problemen är på riktigt.

Det handlar inte om inbillning, och käcka tillrop om att hålla ihop sig, rycka upp sig, samla sig, fokusera och allt vad det nu kan vara gör ofta större skada än nytta. Dels är de rätt stressande i sig, tillropen, dels förstärker de känslan av att man nog faktiskt skulle kunna, borde kunna, eftersom alla andra ju kan, rycka upp sig om man bara vore lite…

Deeped skriver:

En lång tid med för lite eller en principiell avsaknad av dessa innebär att vissa saker slutar att fungera eller fungerar sämre. Själv kan jag inte säga att mitt lokalsinne är det som tagit stryk, som en del varit med om. Mitt lokalsinne är genetiskt uselt. Och generellt beror eventuella personlighetsförändringar snarare på vad man är med om, hur man utvecklas som person av olika erfarenheter snarare än av serotonin.

För mig är det minnet som fått ta stryk. Specifika delar av minnet. Namn och ord. Sedan jag gick in i (eller snarare körde dragster) väggen och under den tid som det tog att bygga upp depåerna igen så försämrades detta markant. Namn är helt meningslöst. Jag kommer oerhört sällan ihåg namn. Jag kan glömma bort namn på mina vänner, eller glömma efternamn.

Deeped beskriver konsekvenser av att ha gått in i väggen, men han kunde lika gärna beskrivit min hjärnas funktion. En stor skillnad är att han, till skillnad från mig och många andra med ADHD, upplevt ett före och ett efter, och kan sätta ord på skillnaden. Jag har alltid levt i detta, och har ingen egentlig uppfattning om hur ni normala människor upplever världen. Därför fascinerar det mig att se honom sätta ord på hur:

Det är ingen vanlig glömska utan konstant närvaro av en frånvaro av saker som för andra är enkelt att hämta

Wow!

Jag förstår plötslig att ni frustreras av min ständiga nollkoll om det är så att för er så är saker som namn, platser, varför ni gått till affären, vem ni ringt upp, vilken veckodag det är, vad man faktiskt kom överens om och vad man bara verkade komma överens om men inte skrev ner på senaste mötet, eller på mötet för ett halvår sedan, vad ni åt till frukost, om ni åt frukost, om ni faktiskt hade en jacka på er när ni gick hemifrån eller inte etc så självklart enkelt att hämta.

Jag har anat att det kan vara så, er frustration och era små kommentarer har antytt det. Men, kära omvärld, så är det inte för mig. Det är inget spel, jag poserar inte, jag gör mig inte till och jag söker inte sjukdomsvinst.

Jag glömmer. Nej, inte ens det. Det man glömmer har man kommit ihåg. Jag kommer inte ihåg.

Och jag är inte unik i detta.

Ni, normalminnesmänniskor som enkelt hämtar fram den information som för mig och många andra med mig är djupt begraven, kan, om ni vill, göra mitt liv oändligt mycket svårare. Ni kan ändra förutsättningar under resans gång, bryta överenskommelser och mycket enkelt få mig att tro att det i själva verket är mitt dåliga minne som svikit mig, ännu en gång. Ni kan ge mig information muntligt i förbifarten, gärna när jag är på väg någonstans med fokus på det jag är på väg till. Det kan leda till att jag både glömmer den information ni gav mig, och tappar fokus på vad jag nu var på väg till. Ni kan ta illa upp för att jag glömmer högtidsdagar, namn, vilken tid vi skulle träffats, vad jag lovat ta med mig etc. Ni kan, rent ut och i antydningar, tala om att jag bör skärpa mig, samla ihop mig, hämta det som är så självklart enkelt att hämta i hjärnan.

Eller så kan vi försöka en annan variant, där vi ger varandra lite utrymme att vara olika, där vi har förståelse för att allt inte är lika enkelt för alla. Där vi tar hänsyn till varandras problem, och inser att även den mest tankspridde faktiskt har en del styrkor också.

Jag röstar för det senare, men jag är partiskt. Vad tycker ni?

Arbetsbesparande dokumentation

Väl medveten om att inte alla håller med mig vill jag ändå rekommendera den som står i begrepp att gå ut i läraryrket, vare sig ni precis börjat, snart är färdiga med eller överväger att söka till en lärarhögskola, att lägga krut på att få in en fungerande dokumentationsrutin. Ni kommer att spara så mycket tid och möda att det är nästan löjligt. Oavsett vilken nivå ni kommer att undervisa på.

Hur man gör det rent praktiskt är i mångt och mycket upp till var och en, jag rekommenderar att man provar olika modeller tills man hittar den som känns enkelt och logisk för en själv. För min del är det till stor hjälp att hålla i minnet att syftet med min dokumentation främst är att kommunicera med mig själv i framtiden. Jag kommer att behöva komma ihåg hur det gick förra gången för att kunna se om det går framåt, jag behöver komma ihåg vilka som gjort ett visst moment och vilka som missat det. Jag behöver komma ihåg vad jag pratat om och vad som frågades om, och jag behöver ha någon form av karta över vilken väg vi gått när läsåret är över.

Jag personligen använder kombinationen OpenOffice Calc och Dropbox för syftet. Jag använder en hel del färger, och ett och annat diagram, jag upplever att det ger mig en möjlighet att med en snabb blick få en överblick av läget. Jag gillar möjligheten att addera kommentarer, och hur arken kan bli hur stora som helst utan att prassla eller falla ner på golvet. Dessutom känns det tryggt att ha en kopia i molnet, i fall min dator en dag säger *poff* och skickar upp svarta röksignaler eller jag behöver komma åt dokumentationen från någon annan dator. Andra föredrar att använda papper och pärmar eller gummibandsmappar med eller utan flikar. Ytterligare andra föredrar att använda något av de dokumentationsprogram som erbjuds med många lärplattformar.

Hitta modellen som passar dig, och dokumentera så mycket som möjligt. Det ger dig utrymme och frihet att vara lite tankspridd, att bli sjuk eller att resa bort ett tag.

Det finns sämre alternativ.

 

Nyårslöftet och förbaskat också!

Jag har glömt att jag lovade att titta på TV, inte det minsta lilla program har jag sett sedan 9A i måndags!

Å andra sidan har jag sett annat av intresse med högt kulturellt värde:

.