Vi lyssnar, men hör vi?

Du hör vad du vill höra!

Det har vi nog alla fått höra någon gång, har vi inte? Det ligger en del i det. Eller snarare: vi hör det vi kan höra.

Vi hör det vi hör filtrerat genom de vi är, dvs summan av våra erfarenheter, känslor, upplevelser, intryck, kunskaper, förmågor, förväntningar, humör etc. Alldeles oavsett hur noga och innerligt vi lyssnar på en annan människa finns risken att vi faktiskt hör något helt annat än det som avsågs sägas, eftersom vi saknar kunskap om det raster genom vilken den talande människan upplever situationen.

Ibland är vi medvetna om att vi nog kanske inte riktigt hörde det som sades, fast vi lyssnade så noga. Ibland görs vi medvetna om det, till exempel genom frasen ovan. Vid dessa tillfällen har vi möjlighet att fråga, be om förtydliganden och exempel för att göra det tydligare och ge oss en skymt av den kontext vi saknar för att höra vad som sägs.

Andra gånger upplever vi däremot att vi hört precis det som sagts, trots att vi missförstått helt eller delvis, missat viktiga stycken eller lyssnat in saker som inte alls sagts, men vi förväntade oss i sammanhanget. Resultatet, det tror jag de flesta har erfarenhet av, kan bli smått komiskt, tragiskt eller ödesdigert.

Det kan också, då och då, ge oss en möjlighet att lära oss något om världen. Är inte det lite coolt?

Mina ord och andras uttryck

Jag finner att jag har anledning att förtydliga skillnaden mellan andras ord och mina egna, efter att ha ställts till svars för en formulering som användes i två citat ur en artikel jag refererat till. Enkelt uttryckt ligger det till såhär: Om jag skriver om en artikel, ett blogginlägg, en rapport eller någon annan form av textmassa, eller om jag refererar till ett videoklipp, t ex från TED, och länkar till den, och sedan skriver ett kolon och det dyker upp en rad eller flera med text som ser ut

såhär

så är man på den säkra sidan om man antar att denna text kommer ur den omnämnda artikeln. Det händer också att jag citerar genom att använda citationstecken som ser ut såhär ” ”, men dessa har, som vi tidigare haft anledning att fundera kring här på bloggen, också andra funktioner (betänkt t ex skillnaden mellan katederundervisning och ”katederundervisning”) varför det kan finnas orsak att fråga vad jag egentligen menar om man är osäker.

Det är överhuvudtaget en väldigt god idé, om man inte är säker på vad jag menar. Jag har en tendens, det har jag flera gånger fått konstatera och jag arbetar ständigt med detta problem, att ibland uttrycka mig mer än lovligt flummigt och otydligt. Jag tar inte illa upp om ni frågar vad jag egentligen menar. Jag kan däremot bli lite irriterad om någon talar om för mig att jag egentligen menar något helt annat än det jag faktiskt sagt, men det går raskt över.

Det är också en god idé att fråga om hur jag tolkar uttryck i citerad eller refererad text om man undrar över detta. Jag kan dock bara berätta hur jag tolkar uttrycken, jag kan inte berätta hur ursprungsförfattaren tänkte.

Ok?

Bra, då återgår vi till det ordinarie programmet.

.