Det är inte mitt bord

Har ni hört historien om kvinnan som kom till ett medium för att få kontakt med sin avlidne make? Han hade varit hovmästare på stans finaste restaurang när han levde, berättade hon stolt. Tillsammans med andra som också ville få kontakt med andra sidan satt hon runt mediets runda bord, täckt med en dramatiskt vinröd sammetsduk. Så främlingar de var uppmanades de hålla varandras händer och sluta ögonen medan mediet gjorde sina mediala saker.

Kontakt upprättades, meddelade mediet, och hon skulle nu låta maken tala genom henne. Änkan ställde ivrigt sin första fråga och den avlidne maken svarade avmätt:

Tyvärr, det är inte mitt bord.

Historien dyker ibland upp i mitt huvud när jag tar del av den offentliga debatten, när det tycks mig som det enda jag ser och hör är hur alla lägger ansvaret på någon annan, ständigt förklarar att jo, det som diskuteras är allvarligt och viktigt, men någon annans bord. Någon annans ansvar. Någon annan ger inte de förutsättningarna som behövs för att åstadkomma förändringar, och därför blir utfallet som det blir.

Det jag saknar är rösterna som säger ‘Det här, däremot, är mitt bord. Den här delen av helheten är mitt ansvar. Just detta tar jag ansvar för att förbättra.’ Förhållandena må vara allt annat än idealiska, och nån annan må vara hur ovillig att ge oss de förutsättningar vi egentligen behöver som helst, det förändrar inte det faktum att vi, var och en, faktiskt är denna ‘nån annan’ vi också. Inte för oss själva, men för dem vi kommer i kontakt med, direkt eller indirekt, så är vi denna ‘nån annan’ vars ansvarstagande, eller brist därpå, påverkar de förhållanden och förutsättningar de har att röra sig inom.

Förstår ni hur jag menar?