#skolchatt om höstens skolfrågor

Vid den här tiden, när det gamla året går mot sitt slut, ser vi människor gärna fram mot det år som står för dörren. Vad väntar?

I år är det dessutom supervalår. EU-parlamentsvalet ligger bakom oss, och vi kan inte påverka mer där. I september kan vi rösta till de mer lokala parlamenten, Riksdagen, kommunerna och landsting/regioner. De är viktiga de också, och utfallen kommer att påverka hur vår verklighet och vardag framgent utformas.

Det tror jag blir en av de dominerande frågorna i höstens skoldebatt och samtal kring skolan.

Men skolan är inte bara den politiska strukturen, inte enbart styrdokument och pedagogiska trender. Skolan är också vardag, med allt vad det innebär av social interaktion, klimat, kultur och rutiner. För lärare, och för eleverna. För de duktiga flickorna som vill mer. För de pojkar vars akademiska drömmar kvävs redan i vaggan av föreställningar om hur annorlunda pojkars behov är. För de elever som utsätts, plågas och berövas rätten till upprättelse av en omgivning som aktiv tar berövarens sida.

Det hoppas jag blir ständigt aktuellt i alla höstens samtal.

I #skolchatt har vi ett par gånger lyft, och kommer att lyfta fler gånger framöver, hur skolvardagen kan te sig för oss HBTQ-personer som befinner oss där. Kan en rektor leva öppet som bög, utan att det dras ihop krismöten bland föräldrar? Kan en lesbisk gymnastiklärare gå in i flickornas omklädningsrum och hjälpa en ung flicka som oförberedd får sin första mens inför alla mitt under gymnastiklektionen? Kan transpersoner som går på högstadiet själva välja hur öppna de vill vara, trygga i vetskapen om att den eller de lärare de anförtrott sig åt inte plötsligt outar dem i klassrummet? Kan en ung bisexuell gymnasieelev vara ihop med den hen är kär i utan att få höra kommentarer om att välja sida ? Kan en flicka i slöja tryggt vända sig till sin lärare med frågor om både sin könstillhörighet och sexualitet?

Dessa och fler frågor ser jag också fram mot att höra talas om med självklarhet.

Vilka frågor vill du se? Vilka frågor vill du driva? Berätta, och välkommen till Twitter klockan 20.00 ikväll

Annonser

#skolchatt om konflikter och undervisningstid

Som varje vecka innebär torsdag #skolchatt och denna vecka pratar vi om den balansakt det innebär att hantera konflikter mellan elever samtidigt som man värnar övriga elevers undervisningstid. Jag tror de flesta lärare känner igen dilemmat, man ser något, hör något, anar något mer eller mindre subtilt i klassrummet, men skulle vara tvungen att lämna resten av klassen vind för våg för att ta tag i det. Eftersom man är en människa och inte kan vara på flera ställen samtidigt tvingas man välja bort det ena eller det andra, trots att båda är angelägna.

Vad gör man?

Det pratar vi om i #skolchatt, 20.00 den 16 februari.

Att göras osynlig

Om mobbningen bara var ett verk av psykopater eller av flockinstinken, om det bara var styrt av lust, där lidande är ett mål i sig, hade det inte varit ett så stort problem. Det är som medel som det breder ut sig. När psykiskt våld blir obestraffat upptäcker många hur användbart det är. Så låt mig bara räkna upp de typfall som jag stött på under denna resa: En professor som vill åt kollegans forskningsmedel, en chef som vill oskadliggöra vittne till sin inkompetens, en företagare som inte kan avskeda den han vill, en enhetschef som vill avleda ilskan hon förtjänat, en annan chef som i avsaknad av egen pondus finner det bäst att undergräva andras…inget personligt, Gud förbjude. Men framför allt: makthavare av många slag som önskar lära ut att deras missgrepp, och rent av brott mot lagen, inte kan påtalas utan att det går riktigt illa för den som gör det.

Citatet kommer från den avslutande artikeln i Maciej Zarembas artikelserie i DN, Mobbarna och Rättvisan,  en artikel om rättsäkerheten och de rättsliga konsekvenserna för mobbare och offer. Han inleder artikeln med att redogöra för ett brittiskt fall där the High Court of Justice i London efter elva dagars överläggning fann att

Tagna var för sig kan dessa handlingar synas barnsliga och triviala”, skriver The Honourable Mr Justice Owen i sin dom. Men sammantagna blir de något annat: ”… en hänsynslös kampanj av lumpen ondska, ägnad att tillfoga skada”.

Handlingarna i fråga är bland annat:

De talade aldrig med henne, men däremot överdrivet hjärtligt med alla som passerade förbi. De satt med korslagda armar och stirrade på henne, låtsades inte höra vad hon sade, men avbröt var gång hon talade med någon annan. De undanhöll information om gemensamma aktiviteter, tystnade var gång hon visade sig för att sedan brista ut i gemensamt skratt, gömde undan hennes dokument, avlägsnade hennes namn från sändningslistor, gömde hennes post för att på fredagen slänga fram en hel veckas brev, härmade hennes sätt att gå och tala, undrade ”vad är det som stinker här”.

En rätt förfärlig situation, och oerhört svår att hantera. Handlingarna har gjorts i smyg, och, som rätten konstaterat, var och en för sig är de mest barnsligt triviala.  Att förnedra genom att härma hur någon går eller talar, att köra ihop huvudena och skratta när offret närmar sig, att tydligt utesluta offret från sociala aktiviteter är något som händer på våra skolgårdar, bland barn. Att vuxna människor uppför sig på det viset ses ofta som så osannlikt att man inte vill tro att det är sant. Men Zaremba berättar vidare om ett liknande fall på en svensk arbetsplats:

Stämningsbild: första arbetsdagen när hon presenteras för sin närmaste kollega, vi kallar honom Torbjörn, lyfter han inte blicken från datorskärmen och besvarar inte hennes ”hej”. Torbjörn vill inte ha kvinnor på sin arbetsplats. Och han lyckas få de flesta andra att bete sig likadant. Tre år senare får Lina P diagnosen ”krisreaktion, kroniskt stressyndrom.”

I det brittiska fallet döms företaget, Deutsche Bank i London, att betala 800 000 pund i skadestånd för att ha orsakat den utsatta kvinnans djupa depression och äventyrat hennes framtid. Hon hade kunnat gå långt i sin bransch, men tål numera inte stress, konstaterar rätten. Därför skall banken kompensera henne för den lön hon hade kunnat nå.

I det svenska fallet går det annorlunda:

Att stämma företaget var inte att tänka på. Men, visar det sig, inte heller att få sjukdomen godkänd som arbetsskada. Länsrätten, där Lina P klagade över försäkringskassans avslag, svarade att ”allmän vantrivsel” eller ”bristande uppskattning”, som man beskriver hennes situation, inte kan ligga till grund för arbetsskada. Och man har Torbjörns ord på att ingen velat Lina illa. Ja, han är huvudvittnet. Alltså har ingen ”kränkande särbehandling” i lagens mening ägt rum.

Så ”Lina P” lever nu på en knapp förtidspension, knäckt av den mobbing hon utsattes för på arbetsplatsen. ”Torbjörn” kan gå vidare i sin karriär, utan repressalier eller fläckar på sitt anseende.

Det är inte så att vi här i Sverige är sociopater och kallsinniga manipulatörer över lag, framhåller Zaremba. Han ger flera exempel på hur opinionen vänt mot den mobbande när kränkningarna kommit fram, hur denne avsatts och fått löpa gatlopp. Jag är inte säker på att det är så mycket bättre, om jag ska vara ärlig. Men hur kan det komma sig att just här, i det Sverige som ännu har rykte om sig i världen att vara ett egalitärt paradis, är det så svårt att få rätt om man hamnar i underläge i en mobbingsituation? Det handlar om vår umgängeskultur, förklarar Zaremba. Det handlar om den kultur där samtalstonen skall hållas trevlig, där ett leende kan uttrycka aggression lika väl som vänlighet, där ilska är tabu och tvedräkt ångestframkallande.

Vad jag vill säga är, att i motsats till öppet krakel, som kan föras in i konstruktiva banor, riskerar den underkylda aggressionen, som inte ids vidgå sig själv, att pervertera kommunikationen. Den drar i gång en våldsspiral där inget synes som det är. Där den som vill dialog framstår som den som söker bråk. Så på den punkten är dessvärre vår umgängeskod inte så lite mobbarvänlig. När diskussioner blir en tävlan i behärskning får manipulatören många trumf på hand.

Zaremba avslutar sin artikelserie med en uppmaning till politiker, och till alla oss som lever i den verklighet han beskrivit:

Hetsen i Bjästa är följaktligen ingen sociologisk gåta, den är en politisk fråga. De som söker förtroende som folkvalda borde förklara varför dödshot på internet, eller mobbning på jobbet, som är brottsligt i andra länder, skall vara lovligt här.

Fenomenet illustrerar vilken för ödande makt som gamla strukturer utövar över vår verklighetsuppfattning. Det som inte passar in i höger-vänsterskalan, eller i den svenska modellens rollfördelning, har liten chans att hamna på agendan. Mot den bakgrunden kunde jag nog inte välja en sämre tidpunkt för detta reportage. Det är val tider, majoriteter skall vinnas, grupp intressen blidkas. Jag kan bara hoppas att någon politiker tänker litet längre. Till exempel att för varje individ som mobbas ut är det femtio som ser det hända och lär den läxan för framtiden. Det är så vi får vår värdegrund. Inte på konferenser.

Kanske är det dags att börja arbeta för gemensamma riktlinjer inom arbetsmiljölagar i EU? Det skulle kunna stödja svenska myndigheter i hanterandet av arbetsplatsmobbing och dess konsekvenser.

Känner ni till organisationen Friends? De arbetar för att barn och ungdomar i våra skolor ska kunna och våga hantera och förebygga mobbingsituationer. På deras hemsida finns konkreta råd för hur man kan göra om man blir mobbad, eller om man ser någon annan bli mobbad. Även små saker kan göra stor skillnad:

Jag gör inte reklam här på bloggen, så se detta som en ren upplysning: om du smsar ordet FRIENDS till telefonnummer 72 900 så skänker du 50 kronor till organisationens arbete.