För barnens bästa?

I flödet på Twitter passerade plötsligt en häpnadsväckande slutsats förbi. Jag hoppas det var ett skämt, jag är rädd att det inte var det, oavsett vilket finns det människor för vilka detta är en fullständigt rimlig tanke:

Forskning antyder att barn med samkönade föräldrar ofta mår bättre och har det socialt bättre än barn med föräldrar av olika kön. Därför bör samkönade föräldrakonstellationer förbjudas.

Givetvis är det många faktorer som spelar in här – föräldrarnas utbildning, ekonomiska situation, bostadsort etc – men i kommentaren på twitter var det just det faktum att föräldrarna var samkönade som var i fokus. Och slutsatsen var att detta är ytterligare ett skäl att förbjuda samkönade föräldrakonstellationer, ty det är ojämlikt mot andra barn och kommer därför att leda till att barnen till de samkönade föräldrarna kommer att bli mobbade.

Jag hade omedelbart avskrivit det som ett skämt om jag inte faktiskt hört just den här sortens tankevurpor utföras av personer som kandiderade för SD. Om jag faktiskt inte sett människor som lyssnat nicka instämmande, hört dem mumla instämmande sinsemellan.

Det är inte såhär det börjar. Det är såhär det ser ut när det gått långt.

Så långt att riksdagen placerar en facist som talman.

Annonser

#Unselfie in your face! #blogg100

Ni har inte missat Friends tveklöst välmenande men inte helt genomtänkta intitiativ #unselfie, tar jag för givet. Visst förstår jag hur de resonerat när de ville hitta ett sätt att ”sprida budskapet att det är insidan som räknas” och önskar att ”skapa en reflektion över varför det finns normer om att vissa utseenden anses vara finare än andra”. Tanken är så fin så, men den bygger på felslutet att kränkande kommentarer om någons utseende handlar om personens utseende. Det upplevs självklart så för den som får höra att hen är ful, har ful frisyr, fula kläder, fula skor, konstig näsa, ful mamma, får den hånfulla frågan om hen verkligen tror hen är någon bara för att hen skaffat likadana skor som alla andra, för att hen bär helt andra sorters kläder än alla andra etc.

Men, och detta är den oerhört viktiga aspekten Friends i hastigheten tycks ha förbisett, orsaken har aldrig någonsin med den utsatta personens utseende att göra. Det räcker att se på den utsatta personen för att förstå det, att se hur himlastormande vacker hen är.

 

 

Rickard Söderberg reagerar på kampanjen, och ger oss en bild av hur tanken att unga skall dölja sig för att komma undan kränkningar är ett felslut:

Kränkningar är kräkningar vart de än sker, på nätet eller afk (away from keyboard). En kid som blir kränkt på nätet blir det afk också. Det är ingen skillnad. Det är samma verklighet.

Om de då ska Unselfia sej själva på nätet, vad ska de göra afk? Gömma sej bakom en bok. Gå omvägar.

Hej hela min uppväxt. Det var nämligen exakt det jag gjorde. Gömde mej bakom böcker och gick omvägar för att inte synas

För om inte mobbarna såg mej så kunde de inte göra mej något.

Men när jag gjorde mej själv osynlig och så slutade inte mobbingen. Det enda som hände var att jag gjorde mej osynlig. Att jag gav mobbarna makten för hur jag skulle se ut. Eller om jag skulle finnas.

Christina Stielli reagerar också:

VARFÖR uppmuntra till att INTE ta en selfie? SJÄLVKLART ska ungarna ta bild på sig själva! Vi ska lära dem att vara stolta över sitt utseende, bejaka den de är, insida OCH utsida. Jag begriper ärligt talat inte resonemanget som Friends anammar? Vad vill de? Att de ungar som då blir förolämpade för sitt utseende UTANFÖR nätet ska dra en gammal strumpa över sig? Ska de gå med ansiktet inuti en luva? Ska de ducka på skolgården, gömma sig i matsalen, i klassrummet? Vad vill ni Friends?

Nej, vackra unga människor, vi ska gå åt andra hållet! Visar er! Ta plats! Stå upp, sjung, dansa, kramas, skratta. Lägg ut bilder av er själva, massor med bilder så vi kan hur ni ser ut, hur ni klär er, hur ni smyckar er, hur ni provar er fram genom utseenden och stilar. Visa vad ni tycker om, vad ni vill och önskar och drömmer om. Visa oss, och visa för dem som inte riktigt vågar att de inte är ensamma.

Mad woman without an attic

#TeamRickard i #Körslaget i kväll

I kväll kan vi inte längre göra något för att #TeamRickard skall få möjlighet att skänka vinstpotten i #Körslaget till organisationen Friends.  De deltar utom tävlan, som support och stöd för de två återstående körerna, men det innebär inte att det är för sent att stötta organisationen de valt att stötta.

Mobbning är ett helvete för många unga runt om i landet, och den tar sig så många former. Oavsett om det sker öppet, i form av våld, utfrysning, skitsnack, Facebookflaming etc, eller mer i skymundan, dolt för världens blickar bakom väggar eller bakom polerade fasader av förment vänliga gester förstör det tillvaron och försvårar framtiden för många.  Friends arbete med att utbilda och hjälpa skolor strukturera sitt arbete mot mobbing gör skillnad:

När det gäller mobbning är det viktigt att inse att det inte finns några mirakelkurer. Det är ett komplicerat problem som ofta kräver mycket arbete och många olika insatser. Hur organiserade och engagerade man än är kan mobbning uppstå. Men om man arbetar aktivt, medvetet och kontinuerligt så har man möjlighet att upptäcka problem och agera i tid så att det får ett snabbt slut. Det allra viktigaste är att man tänker långsiktigt och låter arbetet blir en naturlig del av skolans vardag – för både personal och elever.

Körledaren berättar hur vi kan göra för att ekonomiskt stötta Friends:

Hade vi vunnit Körslaget hade vi gett pengarna till Friends arbete mot mobbing bland unga. Så för er som hade tänkt rösta på #TeamRickard föreslår jag att ni fortfarande lyfter luren. Men denna gång sms:ar FRIENDS till 72 980.

Då bidrar ni med 20 kr till barns och ungas trygghet i vardagen, och möjlighet för dessa kids att uppleva en vänskap och kärlek de kanske inte ens vågat drömma om.

Så låt oss avsluta Körslagetäventyret storslaget, låt de kvarvarande körernas bagare och fans kasta avgörandet mellan dem och hjälp i stället till att stötta #TeamRickards hjärtefråga innan vi följer körens vidare äventyr ut världen.

Ny termin

Nytt år, ny termin, och runt om i landet förbereder sig barn, ungdomar och vuxna inför årets första skoldag. Än ett par timmar till är det lov, men den mentala förberedelsen inför terminen är i full gång, och manifesteras på många håll i de praktiska förberedelserna. Kläder väljs ut, somliga väljer kläder för att synas, andra för att försöka klä sig osynliga. Böcker packas i väskor, batterier laddas, idrottskläder packas.

Många är ivriga, glada, ser fram mot att komma tillbaka till skolan, till kompisarna, till vardagen, till rutinerna, till strukturen och förutsägbarheten.

Men inte alla. Det är vi medvetna om, alla vi vuxna i samhället och i skolan. Vi vet att det finns de som har att se fram mot den vardag Deeped beskriver så väl i sitt viktiga inlägg Lite får man tåla:

känslan att inte passa in. De fininställda pilarna av avsky och hat. Ständigt samma sak. Snöbollarna som kastades i skydd av andra. Blickarna och grupperna som slöts för att hålla ute. Kompisarna som inte vågade stå emot. Kompisarna som blev några av ”dem”.

När man någon gång frågade: varför? Eller när lärarna tog upp det. Alltid samma förklaring.

”Det var ju bara på skämt. Det fattar du väl?” 

Vi vet detta, vi vuxna. Vi känner igen det. Oavsett på vilken sida av trakasserierna vi befunnit oss känner vi igen det. Oavsett om vi varit den som storögt oskyldigt slagit ut med händerna och förklarat att vaddå, vi menade ju inget illa, och hen skrattade ju!, om vi varit den som känt pilarna träffa, om vi varit en av dem som skrattat med och förstärkt plågan hos den träffade eller om vi varit en av dem som hållit tyst, gjort oss osynliga kanske i rädsla för att själva bli träffade av nästa skottsalva så känner vi igen det.

Den här sortens råa ”skämtsamheter” är en vanlig del i de maktförhandlingar som ständigt pågår i grupper av människor, och de som utsätts är ofta de som på ett eller annat sätt upplevs hota positionen hos den som utsätter. Antingen genom att konkurrera eller genom att i sitt agerande visa på ett alternativ till att ”rätta in sig i ledet”. Att det är vanligt gör det inte ok. Det gör inte att någon ”får tåla” den här sortens behandling.

Ansvaret för att bemöta och hantera problemet vilar på de vuxna i skolan. På alla vuxna, oavsett om man undervisar de inblandade eleverna eller inte. Det är ingen lätt uppgift, och det är en av dessa som aldrig någonsin blir färdig, som kräver att man ständigt försöker se, försöker höra, försöker lyssna och finnas till hands. Som kräver att man vågar, orkar och aktivt agerar, individuellt och tillsammans med alla andra vuxna.

Inte lätt, men betydligt lättare än att gå till skolan varje dag väl medveten om att ”skämten” kommer.

Jag vill inte lägga sordin på glädjen för någon, bara påminna om att där det finns ljus finns det alltid skuggor.

Född sån

Led by Lady Gaga and her mother Cynthia Germanotta, the Born This Way Foundation was founded in 2011 to foster a more accepting society, where differences are embraced and individuality is celebrated. The Foundation is dedicated to creating a safe community that helps connect young people with the skills and opportunities they need to build a kinder, braver world.

We believe that everyone has the right to feel safe, to be empowered and to make a difference in the world. Together, we will move towards acceptance, bravery and love.

”Alla har rätt att känna sig säkra, att bli stärkta och att göra skillnad i världen. Tillsammans rör vi oss mot acceptans, mod och kärlek”

Helt enkelt.

Lady Gaga och hennes mamma Cynthia Germanotta startade Born This Way Foundation år 2011 i det enkla och komplexa syftet att bidra till att göra världen till en vänligare och modigare plats genom att inspirera ungdomar i USA och runt om i världen till att stå upp för vänlighet, acceptans och kärlek.

But even more important are the youth themselves whose stories of hope keep us inspired to do everything we can. So our foundation and our partners are ready to get out there and roll up our sleeves in the months and years to come. We’re going to do our best to help youth feel safe and accepted, so that they have the skills to effect change and recognize opportunities in their communities where they can make a difference.

I #skolchatt häromdagen pratade vi om mobbning, om vad vi som skolor och samhälle kan göra för att förbygga och hantera kränkningar, övergrepp, mobbning, utfrysning etc i skolorna. The Born This Way Foundation är inte silverkulan som en gång för alla dödar monstret, någon sådan finns inte, men kärlek, acceptans, styrka och mod har stor betydelse för hur stabil grunden i det samhälle vi alla tillsammans utgör blir.

Ville bara nämna det såhär lite i förbigående.

.

#skolchatt om mobbning

Terminen har börjat, lärare är på plats, elever är på plats, scheman börjar falla på plats, strukturer faller på plats, i den sociala arenan som skolan är rullar vardagen in.

Med allt vad det innebär.

I #skolchatt i kväll fokuserar vi på mobbning i skolor, och på vad vi från skolhåll kan gör dels för att upptäcka och stävja pågående mobbingsituationer, dels för att förebygga. Vilka verktyg har vi, hur kan vi använda dem? Hur gör vi för att upptäcka de mönster som skiljer en mobbingsituation från en enstaka incident? Vilka verktyg saknar vi som vi skulle behöva? Vilka kunskaper har vi, och vilka kunskaper behöver vi? Finns en risk att man som lärare eller skolpersonal fastnar i sina egna känslomässiga reaktioner och dras med i spelet? Hur förebygger man det?

Jag ser fram mot ett mycket givande och inspirerande samtal modererat av @helvons

Om det här med ansvarsfördelning i skolan

Anne-Marie Körling tar upp ämnet skoloro i sin blogg. Hon talar om hur viktigt språket är, hur stor skillnad våra formuleringar gör. Det är skillnad mellan att läraren talar om att inte kunna och att ännu inte ha lärt sig, att ha svårt för något och att behöva närma sig något från ett annat håll. Det gör skillnad i elevens sätt att se på sin egen förmåga, och sin egen potential.

Nej, jag talar inte om att skönmåla, om att släta över, om att bara prata om det positiva, om att bara berömma. Det är absolut nödvändigt att våga tala om det som inte går strålande också, att läraren vågar sätta ord på det eleven i de flesta fall är mycket medveten om, gör det synligt och samtidigt visar att det inte är hopplöst, och inget karaktärsfel hos eleven.

Det är en del av det som är lärarens ansvar i skolan – sätta ord på elevens lärande, lyfta fram, göra synligt och visa att även de delar som kan kännas oöverkomliga är hanterligt. Ett av de verktyg lärare har i detta är den omdebatterade dokumentationen. Genom att dokumentera, skriva ner, formulera i ord gör vi saker synliga, för oss själva och för andra. Vi ger oss en chans att få en bild av utveckling, progression, förändringar, skeenden och mönster som vi annars kan ha svårt att se.

Och inte bara när det gäller enskilda elevers lärande och kunskapsutveckling. Elever är individer, unika personer med unika förutsättningar och unika situationer allesammans. De är också delar i grupper, och utvecklingen och mönstren i dessa grupper påverkar elevernas skolvardag i minsta del, och orsakar i sig en hel del skoloro.

Jag nämnde en bok häromdagen, minns ni? Hon går genom tavlan, ut ur bilden, Johanna Nilssons debutroman från andra halvan av nittiotalet. Den beskriver en del av hur det spel som pågår på många skolgårdar och i många klassrum runt om i svenska skolor, oavsett huvudman, kan te sig. Gång efter annan lyfter hon fram elevens upplevelse av att lärarna är döva och blinda, inget ser och inget vill se. Hur rastvakterna väljer tolka maktlekar och pennalistiskt beteende som barns oskyldiga lekar, hur läraren väljer att inte se den skarpa markering en centimeters lucka mellan två bänkar är.

Det är svårt att se, det är inget att förneka, och det är lätt att tolka det man faktiskt lyckas få en skymt av som en enskild händelse, och jag måste därför än en gång lyfta dokumentationens betydelse. Genom att dokumentera det man skymtar, det man anar, det man ser, genom att sätta ord på det ger man sig själv en möjlighet att upptäcka det man inte kan se med blotta ögat. Det man beskriver ser man.

Trots att mycket av det man ser, och sätter ord på, kommer visa sig vara just så oskyldigt och enstaka händelser som man anar, så finns en liten chans att man upptäcker något som är av ett helt annat slag också, om man vågar sätta ord på det.

Det är en del av det som är lärarens ansvar, och det är något som kan göra all skillnad i världen för den vars situation blir satt ord på.