… inte teknikfientlig men…

Ännu en gång höjs en åldrande stämma mot dagens ohemula bruk av dessa smarta telefoner dagens vardag dräller av. Jag misstänker, utifrån bilden och argumentationsstilen, att Expressens Jimmy Fredriksson tillhör samma generation som jag gör, och som många av oss inleder han med att deklarera hur han vill

understryka att jag inte är teknikfientlig i något avseende – snarare tvärtom. Men…

ty givetvis finns där ett sådant där litet förargligt men i slutet, och i Fredrikssons fall ser det ut ungefär såhär:

 

Fredriksson är lika frustrerad, irriterad, ja, rent av provocerad av dessa praktiska kommunikationsverktyg som ju förekommer i snart var människas ficka som många av mina generationskamrater, och han uttrycker det i princip likadant:

Smartphonen skapar klyftor mellan människor och dödar effektivt all mun till mun-kommunikation.

Det som irriterar mig mest, och så var det direkt från början, är att ett mobilsamtal alltid går före ett mänskligt samtal.

Som så ofta sker ger Fredriksson i sin formulering ett intryck av att samtalet i mobilen inte är ett mänskligt samtal. Vad är det då? Personligen har jag hittills aldrig blivit uppringd av något annat än människor, men vi befinner oss onekligen i framtiden, så kanske har Fredriksson, som ju enligt egen utsaga är i princip motsatsen till teknikfientlig, andra erfarenheter? För det är väl inte bara så att han irriterar sig på att tilldelas lägre prioritet än den uppringdes barn/partner/åldrande förälder/vän/kollega/syskon, som söker kontakt med sin anhörige? Skulle han bli lika kränkt om vem-det-nu-är-som-ringer dök upp i egen hög person och påkallade uppmärksamhet?

En mobil som ringer under en kväll på puben får alltid prio ett – det mänskliga samtalet får vänta.

Och det är väl i och för sig inte orimligt att en förälder går ifrån för att säga godnatt till sitt barn, att någon går ifrån ett par ögonblick för att prata lite med sin partner, det är ju så vi gör, vi människor. När vi passerat trotsåldern klarar de flesta av oss att interagera med fler än bara en åt gången, vi har passerat stadiet när vi svartsjukt bevakar just denna interaktion och relation. Vi accepterar att andra kommer med i sammanhanget, att andra ibland behöver vår samtalspartners uppmärksamhet en stund, liksom vi förväntar oss att hen skall acceptera att andra ibland behöver vår uppmärksamhet en stund.

Jag hoppas Fredriksson, och alla de som nickade instämmande när de läste texten i Expressen, når fram till insikten att det inte är mobilen vi pratar med, utan att personen vi pratar med via mobilen är lika mänsklig som hen som befinner sig i samma rum som vi.

Annonser

Elektroniskt #skolchatt

Jag är gammal. Jag var barn och gick i skolan under ett helt annat paradigm – pappersparadigmet. På den tiden gav man föräldrarna information om saker och ting genom att ge barnen lappar att bära hem. Kalendrar var i papper och man skrev, för hand, in saker och ting och inga påminnelser lämnades om att man om tre timmar förväntades bryta ordinarie rutin för studiebesök eller vad det nu kunde vara.

För mig, som inte heller på den tiden hade något fungerande arbetsminne, innebar detta i praktiken att jag fick en lapp av fröken, stoppade den i väskan, sa hej då och allt minne av att lappen överhuvudtaget existerat var försvunnet. Det innebar att jag då och då stod ensam utanför ett tomt klassrum medan övriga klassen befann sig någon helt annanstans för det aktuella studiebesöket, filmen eller vad det nu kunde vara vi fått information om på senaste lektionen, utan minsta aning om vad eller varför eller hur.

I dag lever vi under ett annat paradigm – veckobrev och information till föräldrar går ut via e-mail, bloggar och hemsidor, kopior av stenciler finns att hämta på nätet, elektroniska kalendrar gör det lätt att ta del av terminsplaneringar med både prov, studiebesök och andra avbrott i rutinen tydligt och klart presenterade i god tid.

Och många elever, antagligen de flesta, har sina mobiler med sig i skolan, plockar fram information de behöver, besöker referensbiblioteket wikipedia under lektionstid, kommunicerar med varandra och med människor utanför klassrummet, påminner varandra om studiebesök och schemaändringar, prov och utvecklingssamtal och allt vad det är.

Det är inte länge sedan man på fullt allvar diskuterade mobilförbud i klassrummen, hyllor där eleverna skulle lägga sina telefoner när de kom in i klassrummet nämndes, lådor i katedern, trevliga korgar etc. Pappersparadgimets tänkande kolliderade brutalt med den nya verkligheten. I andra änden har vi den lätt hysteriska entusiasmen över utvalda elektroniska verktyg som tar sig uttryck som ”paddagogik” (ett uttryck som ger mig nässelutslag) och fokus hamnar på just verktyget. Jag tror det är övergående, förmodligen mötte den frihet kulspetspennan medförde samma entusiasm när den ersatte de mer stationära bläckhornen en gång i tiden.

Men jag kommer av spåret här.

I #skolchatt i kväll pratar vi kring hur vi ser på elevers synbarliga beroende av elektronik, och huruvida detta kanske rent av är av godo för såväl lärande som för skolan som sådan.

En mobiltelefon för kvinnor

Jag har en mobiltelefon. Inget särskilt revolutionerande i det, i det här landet har de flesta kvinnor i min ålder en mobiltelefon. Somliga har, som jag, en smartphone och använder den till både det ena och det andra. Andra har en ofta äldre modell och koketterar ibland lite med den saken. Den gamla telefonen som ‘man kan ringa med, jag behöver inte alla de där andra finesserna och spelen och sakerna’ blir en statussymbol i sig, eftersom den säger att personen som använder den faktiskt har tillgång till alla de där andra finesserna, kontakt med myndigheter, dagstidningar, bank etc och har möjlighet att hålla kontakt med anhöriga och kollegor ändå.

Och det är ju inte så dumt. På andra håll i världen ser det annorlunda ut. Det behöver vi hålla i minnet samtidigt som vi gläds åt hur bra vi faktiskt har det här. I New York Times berättar James D. Wolfensohn om vilken skillnad mobiltelefoner faktiskt gör i världen:

Do cellphones really make a difference? Yes, they do, in more ways than we perhaps could have imagined. Among women who own cellphones in low- and middle-income countries, 41 percent have increased their income or economic opportunities as a result, 85 percent feel more independent and 90 percent feel safer and more connected with friends and family.

Det här är egentligen inga större nyheter, eller hur? Vi vet att det gör stor skillnad för ett samhälle att satsa på kvinnor. Att ge kvinnor utbildning, satsa på kvinnors hälsa, satsa på att göra tidskrävande arbetsuppgifter i kvinnors liv rationellare, satsa på preventivmedel som kvinnorna själva har kontroll över så att kvinnorna får makten över sin egen kropp etc bidrar i hög grad till ett samhälles ekonomiska tillväxt.

Jag ville bara påminna om det.

,

Dokumentationsapp för skolpersonal

Christermagister skriver om dokumentation, och funderar över hur man ska hinna med allt det dokumenterande kommunjuristen kräver:

Det kan tyckas vara ett omöjligt uppdrag och det enda förslaget jag kan komma på är att läraren använder en diktafon för att tala in vad h*n gjort och sagt och att denna sedan lämnas över till en sekreterare som tar hand om den skriftliga dokumentationen.

Det är en god idé, en lärarsekreterare vars jobb det vore att ta hand om den skriftliga dokumentationen, kopiera, skriva ut intyg som behöver skrivas ut, fylla i rekvisitioner, fixa salsbokningar, hålla reda på lärarnas kalendrar så man varken dubbelbokar sig eller eleverna vore inte alls dumt. Jag är inte tillräckligt insatt i sekreterares arbete för att kunna ha någon åsikt om hur många lärare varje sekreterare skulle kunna hantera, men föreställer mig att det rör sig om plural, snarare än singular, och sannolikt är olika på olika skolor.

Men diktafon? Nej, det verkar onödigt klumpigt och gammaldags. I dag, när varje skola med självaktning implementerat eller är på väg att implementera en till en, vore det väl rimligt att tänka sig att varje lärare utrustas med en tjänstetelefon av modernare slag, och att denna förses med en applikation för just dokumentation. Jag återkommer till hur denna app skulle kunna vara utformad om en liten stund. Programmerare, var uppmärksamma!

Samtalet i kommentarsfältet till Christermagisters inlägg om lärarsekreterare kom bland annat att röra dokumentation av incidenter mellan elever där lärare antingen observerat eller gått in och medlat. Jag har tidigare skrivit om hur jag ser på min dokumentation av arbetet som pågår i klassrummet, nu vill jag prata lite om hur jag ser på användandet av dokumentation kring kränkningar och elevinteraktion.

En frekvent återkommande del i berättelser kring mobbning i skolan, det gäller offrens berättelse såväl som mobbarnas och svansens berättelser, är att ‘de vuxna såg bara en liten del av det som pågick’. Det den vuxne uppfattar som en enskild incident, och som löst och avklarad, kan från elevens perspektiv istället vara en del i ett återkommande mönster. Dokumentation är ett kraftfullt verktyg som kan ge oss möjlighet att upptäcka sådana mönster. Det som krävs av oss är två saker – dels att vi faktiskt dokumenterar det som sker, även om det känns tungrott, dels att någon tar och sätter samman det som dokumenterats på ett överskådligt sätt, så att mönstren kan börja träda fram och vi kan få syn på dem.

Här kommer appen in i bilden:

I varje lärares enskilda tjänstetelefon skulle det ligga en färdig mall där läraren raskt kan lägga in den nödvändiga informationen, t ex:

När inträffade incidenten? Var inträffade den? Hur många var inblandade? Vilka var inblandade? Vad hände? Vad observerade läraren själv, och vad fick h*n återberättat? Vem återberättade detta?

Denna information, plus tilläggsinformationen på vems telefon och vid vilket klockslag dokumentationen gjordes, läggs in i ett datorprogram som sätter den i relation till rapporter från andra lärare och vid andra tillfällen. Lämpligen har elevvårdsteamet, skolledningen och lärarna tillgång till programmet och kan ta del av de mönster som framträder.

Själva poängen med dokumentationen skulle med ens bli tydlig för alla – det handlar inte i första hand om att hålla sin egen rygg fri, det handlar om att förbättra sina möjligheter att ge eleverna en så givande skoltid som möjligt.

Så uppfattar jag det hela, hur ser ni på det?