Förändringar?

Jag noterar att jag på senare tid allt oftare valt att låta ett klipp stå för en del av det jag vill säga i mina blogginlägg. I dag är inget undantag:

.

Det händer något i skoldebatten just nu. En skiftning i kulören, ljuset faller lite annorlunda, skuggorna har flyttat sig en aning och allt fler talar öppet om aspekter som för bara några veckor sedan betraktades som faux pas att ens nämna. Jag ser och jag gläds.

Everlina

Låt mig presentera er för Everlina. Hon är ny i bloggosfären, och hon skriver om den långa långa resa hon gjort. I femton år har hon rest, och nu berättar hon om sin tuffa resa ut ur det land som kallas Anorexia. Läs, och upptäck om ni inte visste det sen innan att anorexia inte handlar om mat i första hand, utan om något helt annat.

Jesse James igen

Låt oss bli lite historiska: För sådär ett och ett halv år sedan funderade Mats på Tysta Tankar kring den maskerade hjälterollen, och som kommentar skrev jag om fenomenet Jesse James. Tyvärr har jag anledning att återvända till detta, och säga lite mer om saken.

Först, en återblick på vad jag sa då:

Jesse James var en mycket känd man. Hans ansikte fanns på efterlysningsaffisher över landet, han jagades av Pinkertons Detektivbyrå, lokala sheriffer och prisjägare men lyckades under minst femton år hålla sig steget före. Men lagen var inte de enda som jagade honom. För att överleva dessa minst femton år var han tvungen att ständigt vara på sin vakt, för när som helst, när han satt och åt, när han rensade grönsaksland (inte ens Jesse James slipper ogräs), när han besökte hemlighuset, när han sov, när han besökte en bar eller handlade tobak kunde någon dyka upp som ville göra sig ett namn. Det räckte ju gott med att ha fått stryk av Jesse James, att ha förlorat en duell mot honom för att få lite extra glans kring sitt namn, för att gå från att vara en vemsomhelst till att bli Han Som Vågade Utmana Jesse James.

James själv kunde aldrig komma bort från detta. Om han så följt sin far i fotspåren och blivit baptistpastor hade han fortfarande varit Jesse James, och någon hade förr eller senare dykt upp för att försöka gå till historien som HSVUJJ, eller ännu hellre Han Som Dödade Jesse James. Det fanns ingen väg ut ur livet som vandrande manlighetsprov för James, hans ansikte och person var alltför känt.

Och han är inte unik i historien. Runt omkring oss i samhället finns hans efterföljare. Oftast är de män, ibland är de kvinnor. Oftast var de unga när de halkade fel. De har levt ett hårt liv, de har begått misstag och dumheter. De har slagits, och de har ett rykte som säger att de är hårdare än livet självt. Att våga utmana någon av dessa ger machopoäng även till den som blir slagen sönder och samman på kuppen. Man blir HSVUJJ. Att gå vidare, lägga Jesse James bakom sig och leva ett vanligt svensson-liv är svårt, ibland på gränsen till omöjligt, för den som en gång i ungdomligt oförstånd trätt in i rollen. Ansiktet har man alltid med sig, och när som helst kan den dyka upp, utmaningen, oavsett hur långt man flyr i tid och rum.

Det tycks finnas en brist på möjligheter för män att känna sig riktigt manliga i vår kultur idag. Jag tror inte bristen är biologisk, och egentligen inte social heller. Jag tror den ligger på ett föreställningsplan – det finns en diskrepans mellan den verkliga bilden av vad som förväntas av en man i dagens samhälle och den föreställning av vad som är manligt som lever kvar i föreställningsvärlden. Det finns arenor för män att vara fysiska, starka, aggressiva, imponerande, brutala och allt vad man önskar, det finns kamsporter, styrkelyftslokaler, det finns onlinepoker och thrialton, och massor av liknande arenor.

Men för den vanlige radhussvensson kan det vara svårt att hävda sin manlighet genom att söka upp en kampsportslokal och hamna i nybörjargruppen, att gå till ett gym och tvingas lyfta av (eller rent av tvingas be om hjälp för att få avlyfta) tyngder från stången innan man kan börja pumpa eller starta bland tanterna med kaffetermos i ryggsäcken och hemstickade vantar i vasaloppet.

En lockande genväg, särskilt om man är lite berusad och några stycken i grupp, till att skaffa sig lite tuppkam i den egna kretsen kan tyckas vara att ge sig på Jesse James. Om man gör det bakifrån, med ett järnrör, och är tre stycken kan det tyckas som en god idé. Visserligen är det inte att utmana, direkt, och kräver egentligen inte mycket mod.

Men i de historier man sedan berättar för vännerna, på radhusets preproducerade bastulavar, blir man HSVUJJ, kanske blir man rent av HSVUJJ och slå ner honom, inte tvärtom. Det är inte charmig, det är inte snyggt, och det är definitivt inte särskilt manligt.

För James blir konsekvenserna digra. Inte bara hjärnskakning (man får det av järnrör i skallen. Om man har tur.) utan ökad ryktbarhet, och ökat värde som trofé. Utan att han, eller hon, gjort det minsta för att förtjäna detta har hon, eller han, blivit ett ännu mer lockande mandomsprov.

Är inte det rätt dumt?

om mobbning

Snart är det dags – elever från alla hörn av landet strömmar till skolorna för upprop och ett nytt läsår. Många med pirr i magen, många med höga förväntningar, med glädje, men förtjusning, somliga för första gången, storögda och nyfikna, somliga ivriga att träffa kompisar de inte sett på ett par månader. Somliga har nya väskor, somliga har nya skor, somliga har nya pennor eller nya hårsmycken eller en ny keps. Somliga har allting nytt, och andra har ungefär samma saker som de hade i fjol.

Jag ser också fram mot uppropsdagen – vad är mer öde än en skola utan elever? Jag ser fram mot att stå där och titta på alla eleverna, vinka lite åt dem jag känner igen, fundera lite över vilka de nya är, vem som ska gå i vilken klass, vad de har att berätta om samtidigt som jag hör rektorn hälsa alla välkommna. Det är en speciell dag, den första dagen på det nya året.

Men att alla inte går med glädje och förväntan vet vi. Somliga har en klump i magen, går på darriga ben och försöker göra sig så osynliga det någonsin går. Somliga tycks nästan försvinna in i väggen, tittar ner, möter ingens blick, pratar inte, blir inte pratade med. Det måste vi också prata om.

Det är lätt att se sig själv i rollen som flickan vid bordet, det lilla leendet, den lilla hälsningen. Den, som gör sån enorm skillnad. Det är nästan lika lätt att se sig själv i rollen som den osynliga. En hemsk position, iskall, utanför, osedd. Inte ens hånad utan helt osynliggjord. Den som ingen skulle sakna om hon försvann, som ingen ens skulle märka om hon försvann.

Är det lika lätt att se sig själv i rollen som den som tar emot inbjudan till festen, blir vald varken först eller sist utan sådär mittemellan i gymnastiken? Den som är med i gänget, som är med i skratten och leken och skämten och pratet, även om det är i utkanten? Den som har allt att förlora och mycket litet att vinna på att våga bryta mönstret och ta det där steget. Skänka det betydelsefulla leendet och säga hej till den osynliga? Ändå är det där de flesta av oss befinner sig. Vår plats i grupphierarking är inte säkrare än att vi ständigt måste erövra den igen, varje dag, och ett brott mot mönstret, mot normer, vore att riskera den. Vi riskerar att få betala ett högt pris för ett hej.

Det gör stor skillnad om någon annan också bryter mönstret. Som Bamse brukar säga, många små tillsammans blir starkare än en stark. Det är ingen skam i att inte våga vara den första som tar steget, möter blicken, delar sin chokladkaka eller säger stopp. Att vara den andra, eller tredje, eller fjärde som kliver fram är lika viktigt. Det är läskigt, men det är värt det. För den som görs synlig, för de som synliggör, för gemenskapen, och för den som osynliggjorde.

Det är värt det.

friends.se

Att tämja en gräshoppa revisited

Jag skrev en gång för inte så länge sen om hur man gör när man tämjer en gräshoppa. Det går, nämligen, det är inte ens särskilt svårt. Det svåra är att otämja den igen, jag trodde det var omöjligt men rykten om att det kan lyckas når mig från långt i fjärran.

Det sägs i den flisa av en urgammal legend jag hört ryktas om att man tar den tämjda gräshoppan och ägnar hela dagar åt att förmå den att hoppa, om så bara små skutt, genom att peta den över små trappsteg, kittla den under magen med grässtrån och steg för steg påminna den om de mäktiga hopp den har utfört, och kan utföra igen.

Har man tur, för det lyckas inte varje gång, så hoppar gräshoppan rätt som det är ut genom fönstret och kommer aldrig mer tillbaka igen. Man vet inte om den faktiskt förblir otämjd då, ty man ser den aldrig mer, men man vet att den är fri.

Jo, en poäng har jag i detta, nämligen att ibland, när allt känns motigt och man tycker man förlorat all förmåga så kan det löna sig att påminna sig om vad man tidigare utfört, och minnas att man kan göra det igen. Även en stillasittande gräshoppa kan göra stort intryck.

Uppdaterad: det tycks som om gräshoppan i videon i själva verket är någon slags vårtbitare. Cool är den i alla fall, och jag skulle inte bli förvånad om metoden fungerar även på dylika.