#IDOL2011 – reflektioner

I morgon är det dags för Den Stora Finalen i Globen! Tänk, bloggens favorit Amanda är en av de två som kommer att stå där, hurra!

Det har varit en intressant resa, fylld av upplevelser. Som detta med favoriter. Amanda fångade mig genast, första gången jag hörde henne sjunga, till skillnad från Molly där jag först efter ett par avsnitt insåg att jag ju faktiskt höll på henne.  Jag har upplevt känslan av att min favorit ”hänger löst” men får vara kvar, och att min favorit åker ut. Inte fullt ut lika passionerat som de unga fansen, men medelålderns stillsammare reaktioner ger mig ändå en aning. Det har varit givande!

Jag har gått igenom olika stadier – förvåning över hur mycket planering det faktiskt kräver att se ett program regelbundet, frustration över att behöva anpassa mina fredagar efter TVs schema till en rutin där det inte längre är särskilt bökigt, utan går mer av sig själv. Men jag ska vara ärlig mot er – det ska bli skönt att ”få tillbaka” mina fredagar, och med gott samvete kunna återgå till att se de program jag vill se i efterhand, på playkanalerna, på tider som passar mig.

Det har varit ett projekt fyllt av glädje – jag är glad att jag gav mig in i det, jag känner mig berikad av upplevelsen. Och nu är jag glad att det nästan är över, jag känner mig befriad av vetskapen.

Annonser

#idol2011

Två fredagkvällar och tre unga artistaspiranter är kvar i tävlingen. I går åkte en av favoriterna ut efter att ha, som de kallar det, ”hängt löst” tillsammans med den andra. Spänningen stegras märkbart i programmet, jurymedlemmarna blir allt kortare i tonen mot varandra och turas om att lyfta de unga artisterna till skyarna. Man talar om programmets förväntade klimax, den stora finalen i Globen, mer som en fantastisk upplevelse för de unga sångarna än som en tävling, och det ligger sannolikt en hel del i det. Under programmets gång har de fått mediaexponering, deras ansikten, namn och röster är nu bekanta för människor, skivbolag och artistbokare i hela landet. Jag blir mycket förvånad om vi inte ser dem på scener runt om i landet framgent. Somliga för att dansa en sommar, andra för att smida sig en lång och stabil artistkarriär.

Bara 4 kvar

I morgon är det dags igen. Jag börjar känna mig som en smått rutinerad IDOL-tittare som utan större möda planerar så att det blir utrymme för programmet på fredagkvällen, men jag måste vara ärlig mot er, kära läsare, jag ser fram mot att slippa den planeringen! Att kunna luffa omkring utan en tid att passa, utan att behöva hålla ett öga på klockan på fredagkväll ger bättre avkoppling efter veckans skoldagar.

Jag ångrar inte att jag gav mig in i projektet, tvärtom. Det har varit, och är fortfarande, givande och har öppnat helt nya perspektiv för mig. Även musikaliskt, jag har upptäckt nya artister och påmints om artister och låtar jag glömt att jag kände till.

I morgon skall de unga artistaspiranterna framföra två låtar igen. En som de dedikerar till en anhörig, en som de dedikerar till fansen. Ett trevligt upplägg som nog kan ge dynamik i programmet.

Amanda Fondell har valt en av mina favoritlåtar, Cyndi Laupers True Colors:

.

.

Jag ser fram mot att höra hennes version. Hon har också valt en låt av en av de artister här i världen jag har genuint svårt för. Det är sannolikt såväl första som sista gången han förekommer i denna blogg:

.

.

Det ska bli intressant att se vad jag tycker om låten när jag slipper höra honom framföra den.

Molly Pettersson Hammar har också hittat en av mina favoritartister, Alicia Keys, och väljer att framföra hennes If I Ain’t Got You:

.

.

Hennes andra låtval är ett sådant som presenterar mig för en artist jag aldrig tidigare hört talas om:

.

.

Intressant låt, och härlig röst på artisten. Jag ser fram mot att höra Mollys version av den!

Nu händer det saker i #IDOL

Det är torsdag – igen!

Går inte veckorna i ett rasande tempo nu för tiden? Det är torsdag igen, trots att det känns som det var igår vi senast såg IDOL på TV. Det händer saker och ting varenda vecka nu, tycks det, när vi börjar närma oss finalen. Förra veckan påbörjade de unga artistaspiranterna sin turné, och denna vecka kommer de att sjunga två låtar var. Jag förstår att det till stor del handlar om att fylla programtiden, men det känns ändå som att ett upplägg med två låtar ger ungdomarna dels mer utrymme att visa upp flera sidor av sitt spirande artisteri, dels en chans till om det skulle vara så att de tappar bort texten eller råkar halka ur tonarten eller så.

Temat för kvällen är lagom luddigt, men så här låter de valda låtarna i originaltappning:

Amanda Fondell har dels valt Piece of my Heart, odödliggjord av Janis Joplin. Jag ser fram mot att höra hur hon gör den, Joplins version är så ikonisk att det är svårt att föreställa sig att den kan göras mer personlig:

.

.

Hon kommer också att framföra Rolling Stones Satisfaction. Ett strålande val, en brilliant låt med kraft och styrka:

.

Molly Pettersson Hammar börjar, om jag förstått låtlistan rätt, med låten Mama Knows Best av Jessie J. För mig är det en helt ny bekantskap, men det är en läcker låt. Jag ser fram mot att höra Mollys tolkning av den:

.

.

Den andra låten hon valt är av ett helt annat slag. Beyoncés Listen är en svulstig Los Angeles-ballad som kräver stabil kontroll över rösten:

.

.

Ett modigt val.

 

#idol2011

Det är torsdag igen! Jisses, vart tar veckorna vägen nu för tiden? Att det är torsdag innebär ju att det helt plötsligt är fredag igen i morgon, och vad fredag innebär vet vi, inte sant?

Just det, det är dags för IDOL igen. För varje ung artistaspirant som får lämna programmet blir det allt nervösare. Jag hör dessutom berättas att det ideala i det här sammanhanget är att INTE vinna, men att komma bland top 3, ty då har man större chans att etableras som artist. Enligt vad jag hör viskas i vinden lär det vara så att vinnarens möjligheter att påverka inriktningen på sin karriär begränsas i långt större utsträckning än övriga i toppskiktet.

Det var en oväntad komplikation, jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den. Lyckligtvis är det ett tag kvar tills det blir aktuellt, så vi kan fundera på hur vi ska göra. Veckans tema är Motown. Ett intressant val av vem det nu är som väljer ut dessa teman. Motown byggde ju mycket på grupper och stämsång, och blir ofta lite tunnt när det framförs av en enda artist, om inte, och ibland även om, artisten har en stabil pondus.

Amanda Fondell kommer att framföra:

.

.

Jag tror det är ett gott val. Låten ger henne gott om utrymme att använda sin charm och sitt speciella scenspråk till att lyfta fram texten medan melodin är lekfull och glad och bör passa hennes röst ypperligt.

Molly Petterson Hammars val är:

.

.

Vi minns hur väl hon hanterade Aretha Franklins låt häromveckan, inte sant? Jag tror hon kan göra något riktigt bra av denna också, hon har röst och scennärvaro som räcker till, och med en riktigt snygg klänning och en maffig 60-talshåruppsättning som ger henne självförtroende och lite bonuspondus kommer det att gå som en dans.

Och tänk ändå vilka TV-produktioner de gjorde på 60-talet! Varför gör de inte sådana längre?

#idol2011

Det gick precis upp för mig att det faktum att det är torsdag idag också medför att det är fredag i morgon. Man kan tycka att det är något som borde vara självklart, men uppriktigt talat, det blev en liten chock den här veckan (också), tiden fullkomligt rasar iväg!

Nå nå. Fredag numera innebär ju bland annat IDOL klockan 20.00, så låt oss se vilka låtar vi har att se fram emot i morgon. Utmaningen denna vecka är, enligt hemsidan, ”att återigen framföra någon av dessa auditionlåtar, på riktigt och inför en miljonpublik”, dvs någon av de låtar de sjöng medan den numera feedbackande juryn fortfarande var den som sorterade vem som fick vara kvar och vem som inte levde upp till kraven. Numera är det ju vi tittare som har det ansvaret, och jag vill än en gång passa på att påminna om att ni givetvis väljer helt själva om och hur ni ska rösta, men att jag blir glad om det faller sig så att er röst faller på antingen Amanda Fondell eller Molly Petterson Hammar. De är fullkomligt förtjusande, båda två.

Amanda Fondell har valt att sjunga My Man igen. Originalartisten låter så här när hon sjunger den:

.

.

Molly Pettersson Hammars val har fallit på White Light Moment, som med originalartisten låter så här:

.

I övrigt så undrar jag vad formuleringen ”Den sista utmaningen” innebär. Kommer de unga aspirerande artisterna att få välja helt själva från och med nu, eller blir de framgent tilldelade låtar som någon (juryn?) tänker sig ska göra dem rättvisa?

Vi får se. Lite omväxling piggar upp produktionen.

 

#IDOL2011

Kvick rapport från gårdagkvällen:

Temat var storband, och de flesta av de unga aspirerande artisterna gjorde mycket bra ifrån sig. Amanda Fondell var fullkomligt ljuvlig. I en vinternattstjärnhimmelsgnistrande Betty Boop-klänning flirtade hon med kameran och med publiken :

.

.

Hon glittrade själv minst lika mycket som klänningen när hon dansade, trippade, vickade fram över scenen i en jublande glädjeyttring över kärleken och jag passade på tillfället att undersöka huruvida man faktiskt kan rösta fler än en gång på samma artist (det kan man)

Molly Petterson Hammar valde en helt annan stil, i sofistikerat lång klänning stod hon nästan helt rätt upp och ner och lät låten och sin stora, varma röst spela huvudrollen:

.

.

Hon lyfte fram kontrasten mellan hur det kändes innan och hur förvånande fantastiskt det känns nu, sen personen som får henne att känna sig som en äkta kvinna kom in i bilden.

Man blir glad så glad av dessa fantastiska unga kvinnors framföranden, vecka efter vecka.